- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
188

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. sid. 185.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Strax derefter försvann äfven den unga frun, som sade
sig för ett par timmar vara upptagen af brefskrifning.

Men blef det väl detta göromål hon företog? Nej,
hon störtade fram till soffan så häftigt, som om hon
varit förföljd och, gömde, med händerna för ansigtet,
sitt hufvud bland dynorna ...

"Hvad är detta? hvad betyder detta?» hviskade hon
i sin själ. »Jag borde vara bedröfvad, och jag
känner mig i stället stormande glad ... lycklig
... Hvilken lycka kan jag då erfara af en
medmenniskas lidande? Det måtte ligga något slags
hemlighet i denna vilda feber ... Men ett vet
jag nu med säkerhet, att det icke var af glömska och
likgiltighet som han ej återkom. Och nu ligger han,
kanske dödligt sjuk, här, utan modren, systern eller
– fästmön. Vore jag i denna stund en diakonissa, så
kunde jag må hända lyckas få plats som sjuksköterska
....»

Huru länge hon låg så der, slutande med att komma
till sin vanliga förutsättning, att all den fulla
välvilja, som visats henne, endast härflutit af
barmhertighet, blef hon öfverraskad af en varsam
knackning på dörren. Hon skyndade att öppna, anande
att det var gamle kamrern.

Och så var det.

»Huru, redan tillbaka, herr kamrer!»

»Jo-jo, jag är ej så gammal, att jag icke kan sätta
benen i raskare rörelse, då det gäller att behaga
fruntimren.»

»Men hur var det med ... med ärendet?»

»Allt väl uträttadt. Jag fick träffa Jönsson, som jag
känner, emedan jag sett honom ibland stå i porten och
sladdra med husjungfrun, som är hans kusin», tillade
kamrern med ett slugt småleende. »Och Jönsson omtalade
att ingen fara var för handen och att brukspatron
blifvit ledsen, då han i tidningen sett notisen. Han
hade varit temligen starkt angripen, men doktorn hade
just i middags yttrat, att han trodde det brukspatron
om en vecka åter skulle vara uppe.

»Så roligt, professorskan blef visst mycket glad.»

»Jo-jo men, en sådan favorit ... och nu har jag
en liten gunst att utbe mig ... jag har hört att fru
Haveman brukade spela bräde med sin man – får jag ej
hoppas att, som belöning för min goda notis, i morgon
göra ett parti med den yngsta af husets fruntimmer?»

»Gerna!»

Härvid slöt Clary åter till dörren och gick långsamt,
liksom ingen brådska nu mera behöfdes, tillbaka
till sin plats, der hon blef sittande fullkomligt
orörlig, medan några stora tårar smögo sig fram
under ögonlocken.

Hon kände sig i denna stund öfver all beskrifning
nedslagen. Det, som tilldragit sig med henne, kunde
icke hafva varit en tillfällighet – kunde det då vara
någonting farligt, något omöjligt? ... »Är jag en
utarmad natur, som under ett helt lif legat i träde,
nu af Gud utsedd att genomgå en uppståndelse till nya,
okända lidanden, lidanden fulla af blygsel? ... O,
nej! jag misstager mig ... Jag vill tusen gånger
hellre dö, än nödgas förakta mig sjelf.»

-

VII.

Brefvexling mellan von Helldorff och hans mor.

        »Älskade mamma!

Jag var nära att på fullt allvar blifva dödssjuk af
förskräckelse, då jag i morse fann en tidningsnotis,
som kunnat skrämma upp mamma till en förhastad
Stockholmsresa. Lyckligtvis erinrade mig genast
Jönsson (som, i förbigående sagdt, icke är någon
dum Jöns, utan en klok och tillgifven gosse), att
breflappen, som jag afsände i går, framkommer med
samma post som tidningen. Och ännu lyckligare var,
att jag erinrade mig sjelf, att jag varnade mamma
för att icke oroa sig, i den händelse någon tidning
råkade få tag i min opasslighet.

Det är innerligen snällt af mamma, att så vänligt
intressera sig för den lilla teckning jag gjort
af mitt äfventyr i jernvägskupén, der den allra
pikantaste enka af alla unga enkor i menskligheten,
som kommit inom mitt synhåll, förtjuste mig
genom sin omedvetna originalitet och ... Åh, det
var sannt, jag har ju berättat allt det
der ... om huru jag fick se en skymt af henne, innan
hon ogeneradt lutade sig emot hörnet, fullkomligt
förbiseende sin reskamrat, och huru just den der
skymten tvingade mig till någon utväg att få se henne
vid lampskenet. Det var inte illa det der med kappan,
som borde väcka i stället för att skydda henne. Nämnde
jag för mamma, att jag var nära att uppge ett utrop
af belåtenhet vid hennes vresiga tillrättavisning:
’Skall man nu råka ut för barmhertighet äfven på
resor?’ Ja, hon är ovanlig ... på samma gång stolt,
modig, naiv och oskuldsfull ... kortligen, hon har
väckt mitt stora intresse, och väckt det allt mer
för hvarje gång jag träffat henne.

En sak tror jag icke att jag omtalat, nämligen huru
beskådad och tydligt beundrad hon blef, när jag
följde henne och professorskan upp till rikssalen:
’Hvem var den der damen?’ ’Hvad var det för en ny
skönhet?’ hviskade man mig sedan i örat. Och hon förde
sig som en verklig dam ... Gud vet hvarifrån hon,
nere i den vrå hon lefvat, fått en sådan hållning, ett
så obesväradt skick. Hon hade också en toalett, som
jag var långt ifrån att vänta, och hennes fina smak
röjdes i förvisningen af allt prål. Nej, nu nedlägger
jag pennan – jag tillåter mig blott undra, om hon hört
att jag är sjuk. Jag har strängt förbjudit Jönsson,
som utan tvifvel har något ’kusin-attachement’
för professorskans ena jungfru, att, i händelse han
träffar denna, nämna ett ord om saken. Naturligtvis
är det henne i det närmaste likgiltigt, men ändå ....

Jag hade ej hvilat lång stund då Jönsson blef
utkallad. Kamrern (enda kavaljern i professorskans
krets) kom med helsning från så väl professorskan
som fru Haveman för att få veta om tidningsnotisen
var grundad. Jönssons klokhet förnekade sig ej,
hans svar var fullkomligt tillfredsställande.

Men nu är jag säker att hon bekymrar sig öfver att
jag icke har någon, som kan bära bördan af allt
mitt kink. Mamma minns ju att jag, för att trösta
henne, i jernvägskupén, förklarade mig städse hafva
lidit brist på ’barmhertighet’. Påbördade jag icke
den tåligaste bland mödrar att hafva tröttnat, den
vänligaste af systrar (som dessutom befann sig hos
man och barn på 40 mils afstånd), att hafva funnit
mig odräglig, och improviserade jag icke till slut
en hittills okänd fästmö, som öfvergaf mig derför,
att jag var outhärdlig.

Det var förtrollande att se huru tryggande allt detta
verkade på henne, och jag lider ännu af den harm jag
erfor då tåget bestämt för tidigt stannade. Men nu
stannar jag sjelf, eljest finner doktorn mina nerver
i ett irriteradt tillstånd. Nå, jag måste på något
sätt förströ mig.»

-

Samma afton anlände ett bref från vår unge
brukspatrons moder.

        »Min älskade son!

Gud bevara dig, mitt hjertas barn, för allt ondt
till själ och kropp. Du säger att du, genom en
liten opasslighet, är hindrad att uppträda i
ditt riksdagsmannakall. Måtte blott ingen fara
inträffa! Lofva att skrifva, om blott en enda rad
på dagen.

Det är underligt, att du ännu kan minnas din lilla
episod på jernvägen. Du, som gjort så vidsträckta
resor, du, som dussintals unga flickor försökt
fånga och som inträdt i ditt tretionde år utan
att ... Nej, du vill blott gyckla en smula med min
försigtighet. Emellertid, vet du hvad som händt? Nej,
naturligtvis icke, förr än jag meddelat dig en idé,
som uppstod hos mig under lördagsnatten, då jag
sömnlös vred mig i min säng, och hvilken idé hade
till följd, att jag på söndagen bjöd hem med mig
från kyrkan våra grannar, löjtnant Carlsson och hans
lilla fru.

Du frågar hvad det der rör dig. Vänta bara!

Fru Carlsson är prestdotter från B. Hennes
mor prostinnan skall vara mycket fallen för att
tjenstaktigt taga hand om unga fruntimmer och deras
fortkomst i lifvet. Erinrande mig detta, frågade jag
min gäst, om icke möjligen i hennes födelsestad funnes
någon bildad och kunskapsrik ung qvinna, som skulle
vilja antaga plats som min sällskapsdam. Jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free