- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
189

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. sid. 185.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

erbjöd 600 kronor om året och frihet att sjelf disponera
den tid, som jag icke skulle anlita.

Du torde här erinra dig att du skrifvit, det du,
vid ett besök hos professorskan – innan hennes unga
husgäst blifvit synlig – fick höra hela hennes
historia och att prostinnan varit hennes bästa
vän. Nå, hvad vidare? ... Jo, prostinnan D–s dotter
åtog sig beredvilligt kommissionen, försäkrande
sig tro, att denna sak skulle kunna ordnas efter
min önskan.

Några dagar senare kom hon till mig, medförande ett
bref från sin mor, hvilken försäkrade sig vara mycket
ledsen öfver att den enda person, hon på godt samvete
skulle vågat rekommendera, en ung enka med utmärkta
gåfvor, en fläckfri karakter och det bästa rykte,
nyligen rest upp till Stockholm för att der utbilda
sig till någon viss lefnadsställning. Men kanske var
det ännu icke för sent. Prostinnan skulle skrifva
med samma post och genast öfversända svaret.

Nu, min dyre Mauritz, får du icke blifva ledsen
på mig för hvad jag gjort – det har skett till
mitt eget lugnande. Antager den unga frun platsen,
anser jag henne höra till de spekulerande damerna,
ty hon begriper då sina fördelar, hvilket jag vet
genast skall afkyla dig. Afslår hon deremot, anser
jag henne för en redlig ung qvinna; men i det fallet
må du vara fullt förvissad att hon ej älskar dig.

Jag längtar efter upplösningen.

        Din egen ömma mor
        Amalia von Helldorff.»

Mauritz’ svar på detta meddelande lydde sålunda:

»»Hvarför, ack hvarför har mamma utlagt denna snara
för en så skuldfri och öm själ, hvars lif varit
fullrågadt af tunga dagar, der den, för hennes djupa
och stolta finkänslighet så bittra ’barmhertigheten’
alltid spelat hufvudrolen? ... Jag är obeskrifligt
ledsen – mer vågar jag ej säga.

Skulle hon antaga, hvilket kan vara en möjlighet bland
tio omöjligheter, så är det sannt, att jag blir samma
isstod jag hitintills varit, ty min misstänksamhet
torde då, om än aldrig så orättvist, vakna. Men
hvilken fördel vunne mamma häraf?

Borde jag ej hafva fått behålla min lilla roman
för mig sjelf? allra helst då jag icke med ett ord
vidrört ämnet från den synpunkt, hvarifrån mamma
redan beskådat och ingripit deruti.

Antag åter att hon nekar, hvad jag hoppas att hon gör,
så torde hon föreställa sig att planen utgått från
mig, utgått från den gamla hatade barmhertigheten. Åh,
det vore förfärligt, och jag torde må hända (huru det
än går) få skäl att ångra gossens gamla vana att,
äfven såsom man, förtro mamma allt. En mor, eljest
så förståndig som min, borde aldrig med minsta ord,
långt mindre handling, ingripa i en nära tretioårig
sons rättighet att styra och besluta för sig sjelf.

Hvad jag här nedskrifvit äro de första hårda ord jag
någonsin sagt mamma, det vet jag. Men jag vet äfven,
att det icke kostat mig ringa ansträngning, att ej
säga mer

*



Vid början af den följande veckan, just första dagen
Mauritz fått tillåtelse att stiga upp, ankom en ny
skrifvelse från modren, innehållande endast tre rader.

»Se här, min son, det svar prostinnan skickat. Om
du så finner för godt, kan du låta mig veta om du är
tillfreds, och om du förlåter din mor att hon erfarit
en moders oro.»

Darrande af häftig sinnesrörelse tog Mauritz det
vigtiga papperet, ty nu, i sjelfva den minut då han
skulle få en fullständig inblick i dens väsende, som
han med så varmt intresse studerade, kände han att
det för honom verkligen var vigtigt. Tänk om han anat
att Clary besvarat prostinnans förslag just morgonen
efter det hon gjort den mest förödmjukande upptäckt
i hela sitt lif .....

»Jag förlåter aldrig min mor, om Clary mottagit
hennes anbud», mumlade sonen oredigt. Han vek upp
bladet, men febern brann i hvarje fingerspets och
bokstäfverna dansade förbi hans ögon.

Slutligen läste han:

        »Min goda tant!

Tvifla aldrig på min erkänsla för tants vänlighet att
hafva denna omtanke för mig. I fall det hade kunnat
komma i fråga, att jag åter satt mig i beroende
ställning, är jag säker att den föreslagna borde
blifva lätt, ty jag dömer modren efter sonen, som
jag hade nöjet göra bekantskap med på resan. Han
visade den ensamma qvinnan en vänlig och grannlaga
uppmärksamhet.

Min bästa tant, sedan jag nu en månad hvilat mig, har
jag nyss fattat det beslutet, att genomgå seminariet
för bildande af lärarinnor och derefter, med den
lilla tillgång jag kan disponera, öppna pension i
någon mindre stad. Jag har ju från barndomen varit
antingen elev eller lärarinna, och jag skall utan
knot fortsätta på den väg Gud utstakat för mig. Då
dagsarbetet är slutadt har jag ju alltid ett par
timmar att disponera för själens hvila, i sällskap
med någon favoritförfattare, eller bekantskapen
med någon ny ande, som i verlden börjat utsända de
öfverflödsskatter, som han kan umbära.

Måtte min goda tant icke ogilla mitt beslut! Det är
sådant som det måste blifva då det utgått från en
varelse, hvilken icke sätter något välstånd framför
den lugnande känslan att genom eget arbete få i
oberoende äta det tarfligaste bröd.

        Tants städse förbundna och vördnadsfulla
                Clary Haveman.»

Mauritz läste detta bref minst tre eller fyra gånger
och alltid med en högre stigande rörelse af aktning,
beundran och innerlig tillfredsställelse. – Det var
så enkelt, detta bref, så förbehållsamt och öppet,
på samma gång så stolt och så ödmjukt. Det var ett
blad, värdigt att hafva utgått från en själ, som han
lyckönskade sig att genast hafva förstått ... eller
åtminstone icke hafva missförstått.

»Clary»», hviskade han, »»ljufva, renhjertade,
stolta, ädla Clary, läs allt hvad du behagar för din
lärarinnekurs, men om önskningar och en fast vilja
förmå något, skall din plan stranda, din lefnads
farkost måste sedan ovilkorligt gå i samma farvatten
som min. Men icke går det an att djerft taga min
tilltänkta pris ... vi få väl se huru vi få den
att gifva sig, när mitt eget beslut fullt blifvit
fattadt. Kärlek vid en flygtig bekantskap låter väl
förklara sig, men vid ingående af ett band för lifvet
fordras en pröfning, som består inför förnuftets
domstol. Skulle Clary blifva den hustru, som utvecklar
tillräckligt resurser att aldrig låta mig leds eller
tröttna? – Jo hon äger nog dessa resurser, fast hon
nu fullkomligt försmår att fängsla mig, hvilket just
gör att jag desto säkrare blir fängslad.»»

Under den friska vind, som nu omsväfvade honom,
skref han till modren:

        »Älskade mamma!

Allt är godt och fullt försonadt! Men knyt, för Guds
skull, aldrig mer tillsammans någon intrig som berör
denna så ovissa sak.

        Mammas i alla fall tacksamme
</i>Mauritz.</i>»

-

VIII.

Första mötet efter sjukdomen.

Då Clary vaknade morgonenen efter det vigtiga
förtroende hennes hjerta vågat tillhviska henne,
sade hon beslutsamt till sig sjelf:

»Ifall jag också icke antager, att jag hade en vision,
framkallad af ett plötsligt feberanfall, så var i alla
hänseenden min gårdagsafton gryningen till en dårskap,
som jag icke vill häda, ifall den, till min pröfning,
blifvit sänd af Gud, men den jag skall qväfva och
upprycka med rötterna. Jag hoppas dessutom att inga
rötter finnas ... det var troligen ett af dessa ogräs,
som uppskjuta, lefva och dö inom den korta rymden af
ett dygn.»

Hon blef hård mot sig sjelf, liksom hon haft en
dålig handling på sitt samvete, men beherrskade sig
med den samlade kraft som stod hennes själ till buds,
då hon emottog det bref, hvilket erbjöd henne ett hem
hos Mauritz’ mor, i hans hus ... »Hvilken underlig
tillfällighet», tänkte hon, men aldrig en sekund
misstänkte hon den redlige, öppne mannen för en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free