- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
190

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. sid. 185.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lumpen krokväg. Icke heller föll det henne in att en
snara blifvit utlagd. Från denna idé bevarades hon af
sin egen renhet. Hon tog aldrig i öfvervägande den
omnämnda platsen – ty till motsats mot den hårdhet,
hvarmed hon dömt sig, fann hon sig emellertid på
samma gång höjd öfver sin forna andliga fattigdom. –
Det anstod henne ej att i hans hem blifva en beroende
person. Hon svarade derför så, som hon fann förenligt
med aktningen för sig sjelf och aktningen för den
gamla vännen.

Någonting tydligt måste likväl uppgifvas såsom
skäl till afslaget, och så kom för henne, hvad hon
förut icke tänkt på, etablerandet af en pension
i landsorten. »Ja, så må det blifva»», afgjorde
hon. »Det är ett mål, som slutar mina sväfvande
öfverläggningar .....»

Med förvåning hörde professorskan dessa båda saker
omtalas, först sedan de redan voro afgjorda, och hon
dolde ej, att hon deraf kände sig sårad. Men Clarys
förbindliga väsende hindrade alla utbrott.

Den unga enkan började genast, och med stor ifver,
sitt arbete. Hennes kunskaper voro i åtskilliga delar
långt öfver hvad hon borde inhemta, men kursen måste
hon, för formens skull, genomgå. Det hörde till tidens
fordringar att sålunda dokumentera sig.

»Att sitta som skolfru i en småstad, att hvarje
afton korrigera stilöfningar och odrägligt felaktiga
öfversättningar, är det ett önskningsmål för henne
det?» utlät sig professorskan, då hon en förmiddag,
medan Clary var frånvarande, förde ordet i den
församlade cirkeln.

»Säg det, säg det!» utbrast den frånskilda frun. »Jag
hade just tänkt, att rekommendera henne hos min
svåger, grosshandlare W., som använder fruntimmer
till räkenskapsförerskor – det hade blifvit en
vacker inkomst.»

»Och jag», sade fröken N:o 1, »ville att hon skulle
gått i kompaniskap med en redbar modehandlerska, som
jag känner och som skall uppsätta ett stort magasin
– Clary är så naturligt elegant, att hon fått ett
ofantligt notvarp af kunder.»

»Nej, det der var för simpelt för henne», inföll
fröken N:o 2. »Jag har länge sedan erbjudit mig
att föra henne till en af våra första sånglärare,
som jag personligen känner ... Tänk, mitt herrskap,
hvad hon skulle göra för effekt på scenen; hon borde
gå in vid teatern.»

»Dårskap», svarade den rika, åldriga mamsellen. »Jag
ville skaffat henne något komplett passande, nämligen
värdinneskapet i kammarrådet A–s hus. Han är enkling
och söker ett bildadt fruntimmer, som kan förestå
hans gamla hedervärda hushåll.»

»Jag», yttrade slutligen kamrern, då damerna ändtligen
tilläto sin trogne uppvaktare att yttra sig, »jag
har tagit mig friheten försäkra fru Haveman, att hon
fortfarande kunde framlefva det behagliga lifvet i fru
professorskans aktade hus, i fall hon ville tillåta
mig att skaffa henne renskrifning. Hon har ju en stil,
på hvilken hon fullkomligt kan bereda sin bergning.»

»Ja, ni hafva menat väl alla», afgjorde värdinnan,
»och sanna mina ord, att hon får erfara en mördande
ånger.»

-

Under det denna konversation fortfor hade Clary gått
till en boklåda på Drottninggatan, och hon kom just ut
från denna, med sitt uppköp i handen, då hon helt
oförmodadt befann sig ansigte mot ansigte med sin
reskamrat.

»Hvilket möte», utbrast Mauritz, bemödande sig att
återhålla den häftiga glädje, han erfor. »Jag har i
dag för första gången vågat mig ut och hade tänkt att
i morgon eftermiddag få tacka mina fruntimmersbekanta
på Kungsholmen derför att de behagat efterfråga mig
under denna ledsamma tid.»

»Jag lyckönskar herr brukspatronen att hafva
öfvervunnit sitt onda», svarade Clary i en ton så
lugn, att hon sjelf kände sig tillfreds dermed. »Men
säkert var det svårt att sakna alla anhöriga.»

»»Icke det ringaste. Jönsson skötte mig till fall
belåtenhet. Trodde fru Haveman på allt det jag i
jernvägskupén berättade om mitt kink under förra
sjukdomen?»

»Ja, hvart ord», svarade hon småleende.

»Men tro då nu i stället, att jag verkligen aldrig
gjort mig skyldig till en så omanlig svaghet. Min
mor älskar sin son för mycket att tröttna på honom,
min syster är gift, och befinner sig långt från sitt
forna hem, och hvad beträffar min fästmö, så var
denna personlighet endast ett lån för ögonblicket.»

Clary icke blott syntes förvånad, hon var det äfven
i den grad, att hon blott kunde yttra ett enstafvigt
»Hvad!» ... Under samtalet hade de börjat gå framåt
på Clarys hemväg.

»Med hvilken ton fru Haveman uttalar detta Hvad!
Är det så fördömligt, att i ett upplifvadt ögonblick
tillåta sig ett oskyldigt skämt?»

»Åh nej, visst icke, men ...» För första gången
rodnade den unga qvinnan under hans blick, och hennes
rodnad var af det sköna, blyga slag, som förlänar en
ljufvare karakter åt en qvinnas utseende.

»Huru lyder meningen efter detta men? Det skulle
särdeles intressera mig att höra.»

»Helt enkelt så här: men hvad kunde föranleda er,
att skämta med en er alldeles obekant person?»

»Jag skulle vilja svara er med en annan fråga –
så god ni vore, om ni ville gissa den.»

»Jag befattar mig mycket litet med gissningar»,
återtog Clary nästan kallt.

»Nå, i det fallet skall jag rätt fram säga: hade icke
vår korta bekantskap redan kommit oss, mig åtminstone,
att tro det vi vore något litet bekanta? Vid ett
annat tillfälle får jag fullständiga förklaringen.»

»Derifrån fritager jag herr brukspatron helt och
hållet. Jag förstår nu, att det påbördade kinket
endast var beräknadt att visa mig det ni lidit brist
på något, hvaraf jag haft öfverflöd. Frågan gäller nu
hvarför ni så der behagade åtaga er att förströ mig.»

»Min bästa fru Haveman, det här blir ju ganska
allvarsamt. Jag kan icke misstaga mig på, att det är
missnöjet som stegrar er färg.»

»Om så vore, hade jag väl orätt att känna något
ditåt? Ni handlade af en beräknad grannlagenhet
(jag förstår ej huru ni så hastigt kunde uppfatta
mitt hufvudfel) – men saken är, att jag icke kan
fördraga undseende.»

»Men det borde ni ändå», svarade Mauritz helt
djerft. Han förmådde icke återvinna sina fördelar på
annat sätt, än genom att återtaga sin första skepelse.

»Och hvarför borde jag det?» Hon såg nu frimodigt
på honom.

»Jo, emedan om ni tålde undseende af era medmenniskor,
ni utan tvifvel skulle känna er uppfordrad att
sjelf visa ett sådant. Men,» tillade han med en
viss melankolisk ironi, »ni sträfvar efter en
verldsåskådning, som är allt annat än gagnelig
för er själs helsa. På det sättet kan ni råka in
bland tankens afgrunder och utan att veta hvart det
bär komma långt nog. Jag säger er detta öppet, och
jag tillägger, att ni stundom har ett fullkomligt
afkylande sätt att möta ett vänskapligt och
aktningsfullt närmande.»

»Ni har der sagt mig flera tänkvärda sanningar,
som jag troligen skall behålla i minnet. Men hvad
beträffar någon medmenniskas vänskapliga närmande,
så lönar det knappt mödan att bortkasta det ordet
mig ... så isoleradt som jag alltid lefvat och
hädanefter tänker lefva. Och i fall meningen var att
använda det på er sjelf, är jag rätt nöjd att hafva
fått tillfälle att i min tur vara öppenhjertig –
jag tillhör icke er krets.»

»Nej, lyckligtvis icke, ty der hade jag visst aldrig
fått rätt på er – och icke heller i fall ni behagat
fästa er vid det anbud, som jag, till min yttersta
förvåning, genom ett bref från min mor, ser att
prostinnan D. gjort er å hennes vägnar, förstås att
min mor icke uppgifvit någon särskild person.»

»Ni vill härmed säga», svarade Clary, en smula
bringad ur fattniog, »att er fru mors sällskapsdam
är en person icke alls existerande för er.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free