- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
191

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts. fr. sid. 185.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Nej, så menade jag icke. Min mor har förut
icke mindre än tre sällskapsdamer, fattiga gamla
ungdomsvänner, hvilka antagit att min egendom,
Almstahammar, är en lugn tillflyktsort mot höjda
priser å ved och lifsförnödenheter, och jag trifves
ganska väl med dessa hederliga gummor. Men en ung
sällskapsdam vore helt annat. En sådan befinner sig
i en så grannlaga belägenhet, att husets unge herre
måste akta sig att visa ringaste förtrolighet.»

»Detta är i sanning en hederlig mans förklaring,
som på samma gång visar hela sorgligheten af en ung
sällskapsdams ställning. Och mer än någonsin tackar
jag min Gud, att jag icke en enda sekund tog saken
i öfvervägande.»

»Jag också, en sådan ställning skulle rent af varit
löjlig för er, med er ömtåliga och sjelfständiga
karakter.»

»Ja, den lämpar sig ej för beroende af ett visst
slag.»

»Men det ni tycks hafva beslutat er för, är icke
heller rätt öfverensstämmande med en stolt – jag
vågar icke tillägga, något trotsig ande.»

»Jag tackar er för att ni utesluter det ordet, då
ni värdigas bedömma mig. Att jag är stolt härflyter
deraf, att jag från min tidigaste barndom öfverlemnats
åt mina medmenniskors nåd. Det bittra af en sådan
ställning verkar ofördelaktigt på hjertats utveckling
– själen, så snart den känner sina vingar börja bära
sig, vill ifrån allt detta. – Men bunden som fogeln
måste den stanna och kämpa och, i trots af sin lust
ut till det fria lifvet, stanna i fängelset. Följden
blir misstroende, när den någon gång lockas med
vänliga toner.»

Innerligt rörd, tusen gånger mer rörd, än han vågade
låta se, lutade sig Mauritz ned emot henne. Och
då deras ögon möttes, såg Clary ett deltagande så
vördnadsfullt, att hon ej sårades deraf.

»Ni gifte er tidigt?» sade han.

»Ja, och under mitt fyraåriga äktenskap behöfde jag
lyckligtvis ej frukta, att jag icke genom mitt kall
som husmor, lärarinna och sjukvårderska fullkomligt
godtgjorde den aktningsvärde man, som bjöd den tungt
belastade unga flickan sin hand.»

»Ni nämner icke ert rätta kall – hustruns.»

»Det innefattas i de tre andra.»

»Ganska märkvärdigt. Jag kunde aldrig trösta mig i
fall den qvinna jag en dag kommer att välja, råkade
hoppa öfver den titel, som jag inbillar mig skulle
utgöra hennes ära.»

»Er hustru ... Nej se, vi äro ju nära framme. –
Ni skall icke besvära er med att följa mig längre.»

»Som ni behagar. Jag hinner i alla fall säga,
att, om jag också måste svälja den förtreten,
att ej få höra er tanke om min blifvande hustru,
jag icke kan underlåta att erinra er, det en
pensionsförestånderskas lif måste utgöra en skärseld.»

»Må vara, – men en skärseld efter fritt val är en
liten flik af himlen.»

»Måtte Gud beskydda er för den himlen.» Han räckte
henne handen, såg på henne med en mild, bekymrad
blick, lyfte sin hatt från de vackra mörkbruna
lockarna och försvann helt hastigt.

-

IX.

Ur Clarys anteckningar. Ett oförmodadt förslag.

»Det är i dag jemnt tre månader sedan jag kom
till Stockholm, och nära två månader sedan jag på
Drottninggatan mötte min reskamrat. Vår bekantskap
har sönderfallit i två perioder. Under den första,
intills han sjuknade, låg hela fördelen på hans
sida. Jag erfor – inför mig sjelf kan jag ej neka
det – en hemlig dragningskraft till denne man, hvars
samtal hade och har något på samma gång uppfriskande
för lynnet och gagnande för eftertanken.

Men nu, i vårt nya umgänge, har jag återtagit den
styrka, som man kunde frestas tro att han genom någon
talisman höll på att stjäla ifrån mig. Och ändå känner
jag mig icke rätt böjd att förlåta honom att han,
ofrivilligt, genom den der opåkallade tidningsnotisen,
varit skulden till några timmar i mitt lif, hvilka
jag gerna ville kunna utplåna. De passade
ej in i detta regelrätta lif, och förefalla mig
efteråt såsom en felaktig post i en eljest noggrannt
förd räkenskapsbok. Den felaktiga posten får, till
ständig harm, stå qvar, ty den kan hvarken utraderas
eller öfverstrykas.

Men detta är ett kallt språk. Skulle mitt sinne
hafva blifvit så förändradt, att jag tror på en annan
inverkan, än den välsignade, som kommer från Gud. Nej,
nej jag vet, att högmod, egenkärlek och resonnemanger
göra intet, om ej en högre väckelse låter känna
sig. Herren tillät att jag fick behålla min själ fri,
och sådan skall jag en dag återlemna den åt honom.

Men hvarför betraktar Mauritz icke den blifvande
skolfrun från samma synpunkt, som den arma
sällskapsdamen? Hvad menar han med dessa bjudningar
till spektaklerna, med än professorskan och än den
ena, än den andra af damerna till sällskap? Kan hända
är det orätt att ej neka, men denna vinter är den enda
jag lefvat, och i dessa så kallade ’oxögon’ sitter
man så obemärkt. Hvarje dylik afton, då han lutar
sig fram och talar till mig, stör han visserligen
intrycket af pjesen, men aftonen blir ändå ett nytt
minne. Och sedan dessa små slädpartier med kaffe
på Stallmästaregården, de förtjusa professorskan
och naturligtvis äfven mig. Men jag vet något, som
intresserar mig långt öfver allt detta: det är att
i ro på läktaren afhöra riksdagsdebatterna, helst
han talar – på sitt energiska språk och med sin
klangfulla stämma ....

Men hvad ser jag? har jag ej mer än ett enda ämne
att skrifva om? än mitt ihärdiga arbete då? ... nå
derom behöfver jag ju icke skrifva, det är vida
klokare att återtaga det, och att framför allt icke,
som förut, låta beveka mig att antaga en enda
spektakelbjudning. Nej, både han och professorskan
skola förgäfves framdraga, att jag arbetar för strängt
och behöfver förströelse. Jag tror att den tvärtom
skadar mig.»

-

Vintern hade förflutit. Riksdagen, den andra efter det
nya representationsskicket, närmade sig sitt slut. Och
i tidningsreferaterna lästes ofta berömda tal (för
fullt gagneliga reformer), hållna af brukspatron von
Helldorff. Hemma i professorskans cirkel, der mycket
politiserades, var han ständigt ett samtalsämne;
hvarenda själ der hyllade honom.

Antingen han anade att Clary kände sig manad att icke
vidare låta »förströ sig», eller hans trägna göromål
hindrade honom, nog af, han frestade henne ej mera
och hans besök blefvo äfven sällsyntare.

Men om den unge riksdagsmannens aftnar voro, såsom
han sagt, för upptagna att efter behag kunna
disponeras, så hände emellertid (naturligtvis
af någon händelse) att då Clary kom från sina
förmiddagslektioner, de möttes, hvarvid hon dock
kände sig icke så litet generad. Och kanske generades
hon mest af den retsamma ton han börjat antaga. Han
tycktes lycklig då han synbart förtretade henne och
gjorde pikanta anmärkningar öfver hennes bokförråd,
som han förgäfves erbjöd sig att bära. Men Clary
upptog till det mesta alltsammans med orubblig
värdighet och försäkrade att han aldrig skulle
bringa skolfrun derhän, att hon skrämdes af onda
spådomar. Blott en enda gång låg en kufvad förebråelse
i hennes ton då hon sade: »Ack, plåga mig då ej med
dessa vinkar om ett sjelfdödande lif; jag är i min
menskliga egenskap hemfallen åt misstag, och tids
nog torde detta nå mig; men hvad helst jag valde,
så står trälstämpeln pä programmet.»

»Det skall jag aldrig tro», svarade han häftigt ...

Nu var man vid de sista dagarne i Maj.

En eftermiddag då Clary kom hem mötte henne
professorskan med två nyheter. Den ena, att
brukspatronen, som blifvit så sällsynt, varit der,
och till följande dagen inviterat dem för första
gången på middag å Hasselbacken. Och som detta var
allt för oemotståndligt i det sköna vårvädret, hade
professorskan tackat för dem båda. Andra nyheten var
ett bref till Clary från Charlottes gamla slägting,
som i oförbehållsamma ord beklagade sig öfver flickans
halsstarrighet och motvilja för inhemtande af de
talanger, tanten ville påkosta henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free