- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
193

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. VII. Dines Ekengren och Engelsmännen. C. J. Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gotländska anekdoter.

VII.

Dines Ekengren och Engelsmännen.

»Skeppare-gesellskapet» eller Skeppargillet i Visby
med sina privilegier och stadgar, sin »ålderman»
och sina »bisittare», sin praktfulla »välkomstpokal»
och sina festliga sedvänjor har gamla och vackra anor.

I förra tider ägde årligen tvenne i stadgarna bestämda
sammanträden rum – liksom i hednatiden vikingarnas
tvenne stora offerfester – det ena om våren och det
andra vid vinterns början, och dessa åtföljdes af
muntra samqväm, som kallades »skepparlag». Men för
omkring femtio år sedan beslöts, att blott ett årligt
sammanträde skulle hållas och alltid den första
Mars, när denna dag var helgfri – i annat fall
dagen derefter. Då flaggade alla fartyg i hamnen,
då inmönstrade skepparne sina besättningar, kring
sjömanshuset och på gatorna hvimlade glada skaror af
sjöfolk, och vid porten till det hus, der skepparlaget
hölls, svajade från höga stänger svenska flaggor. Och
derinne rådde kring »välkomsten» gammaldags trefnad
och glädje. Under glam, sånger och skålar vexlades
då mellan hafvets hurtiga kämpar än allvarsamma,
än lustiga minnen af genomgångna äfventyr.

Och så tillgår det fortfarande vid denna gotländska
skepparehögtid.

Om vi nu i tankarna skulle göra ett besök i
skepparlaget på vintern år 1810 – det firades
den gången d. nittonde December – skulle vi se,
hur i kretsen af starka, härdade och glada män
»välkomsten» vandrade ur hand i hand med öflig
ceremoni och under "Vimpelsångens» muntra toner. Öl
var då den enda högtidsdrycken, kringlor och skorpor
det enda tilltugget. Tobak röktes ur holländska
kritpipor. Till ett välbestäldt skepparlag, dervid
tvenne skeppare i tur voro värdar och »Wohlthäter»,
och der tvenne »ungskeppare», såsom de sednast
tillsatte fartygsbefälhafvarne kallades, biträdde vid
värdskapet, åtgingo vanligen tre till fyra tunnor öl,
nära ett tusen kringlor och hälften så många skorpor.

Den vackra »välkomsten» kan ej annat än ådraga
sig vår synnerliga uppmärksamhet. Den förtjenar en
särskild och utförlig beskrifning, hvilken den ock
skall få en annan gång. Här må kortligen nämnas,
att den är en stor pokal af silfver, som, med den på
locket stående bilden och flaggstången inberäknade,
är mer än en aln hög och som, utom de talrika derpå
hängande silfvermedaljongerna eller »skyltarna»,
väger nära 200 lod. På dessa skyltar äro gifvarnes
namn, sinnebilder och tänkespråk inristade: de skramla
muntert mot hvarandra när pokalen är i gång. Den nyss
omnämnda bilden på locket föreställer en ung örlogsman
i full forntida rustning: i den ena handen håller han
en flaggstång med den svenska kronoflaggan, hvars gula
kors är utmärkt med stark förgyllning, och i korsets
midt är Gotlands vapen graveradt; i den andra handen
håller han en oktant – han är således den gotländska
seglingskonstens riddare och flaggman.

Vid skepparlaget tillgår det ännu så, att den, som
till dryckjom vill uppbjuda en annan, fattar pokalen:
den uppbjudne aftager locket och svänger det i höjden
rundt omkring, så att den rörliga silfverflaggan eller
»vimpeln» löper klingande omkring flaggstången. Den
uppbjudande dricker under det att de kringstående
sjunga vimpelsången, hvarefter locket påsättes,
och den, som nyss druckit, öfverlemnar pokalen, men
behåller locket, hvarmed han nu i sin ordning och
under samma sång »vimplar», medan den andre dricker.

Och många gånger hade redan vid ofvannämnda års
skepparlag »välkomsten» blifvit tömd och åter påfylld,
och glädjen stod högt i taket.

Det var i salen af de glada samspråken ett nästan
bedöfvande sus och brus; en frisk bris af fröjd
och gamman blåste genom laget; då och då måste dock
sorlet tystna för en enstämmig munter sjömanssång,
hvars omqväde utfördes af talrika starka stämmor och
ofta beledsagades af stormande skrattsalfvor.

Då steg med ens åldermannen högtidligt fram, fattade
i sin ena hand pokalen, slog med sin ordförandeklubba
i bordet och äskade tystnad.

»Gillesbröder!» – så talade han – »här pläga inga
långa tal vankas, och jag skall ej heller nu ro fram
med mer än att det langar till att få min mening
klar. Enhvar bland oss har under det snart förflutna
året, i storm och tjocka, bland brott och bränningar,
haft mången svår dust att bestå. Så är sjömannens
lott. Och här i vår krets sakna vi en och annan
trofast kamrat, som redan i hafvets famn funnit
sin djupa graf. De, som vårt öga här förgäfves
söker, hafva för alltid tacklat af och blifvit
afmönstrade. Frid öfver deras våta grifter! Men
bland oss, som ännu icke blifvit inlotsade i den
sista hamnen, vet jag ingen, som under året haft ett
så ovanligt och vådligt äfventyr som Dines Ekengren
eller Dines Dinesen, såsom han ock, på goda skäl,
sig nu benämner. Han har tett sig såsom en bra sjöman
och såsom en trogen svensk. Derföre, låtom oss vimpla
och sjunga för honom!»

»Rätt taladt, ålderman!» ljöd det från alla håll.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free