- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
194

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. VII. Dines Ekengren och Engelsmännen. C. J. Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

194

Åldermannen räckte »välkomsten» till Ekengren, en
vid pass tretiårig, undersätsig, ljuslett skeppare
med ett särdeles godt och fryntligt uttryck i sitt
runda, friska anlete. Sjelf aftog han emellertid
locket och vimplade dermed, under det att sällskapets
starka och friska basröster enstämmigt afsjöngo den
vanliga vimpelsåugen, som vid alla skålar är densamma,
blott att namnet på den person, som skålen gäller,
för tillfället förändras.

"Och hvem skall denna vimpeln ha’

Med lustigt mod?

Jo, den skall broder Ekengren ha’,

Vår vän så god.

Så luta nu till,

Du käre stallbroder!

Och drick som du vill.

Men drick som en karl

Tre klunkar å rad,

Å raad,

Å raaad,

Så kommer du ej något buller åstad.

Ty utan buller

Och utan bång

Skall denna vimpelen

Ha’ sin gång

Till ljusan dag." -

Ekengren bugade sig, drack sina tre klunkar Ȍ
rad», med behöflig andhemtning mellan hvarje klunk,
och tackade sedan med några enkla ord för den ära,
hvarmed han blifvit öfverraskad.

»Men hur var det egentligen med ditt äfventyr,
Dines!" ropade en röst ur hopen.

»Tala om för oss den karlabalek eller hvad det
heter, hvilken du såsom en karlakarl lekt med
engelsmännen! Jag har hört så olika glunkas derom»,
inföll en annan.

»Är det sannt», frågade en tredje, »att då John Bull
redan lagt vantarna på dig och din skuta, du med goda
groggars hjelp fick makt med kapar ep ack et?»

»Ekengren skall tala om hela historien!» ljöd det nu
från alla sidor.

Den ene ungskepparen framsatte en stol och på den
nödgade man Ekengren att sitta ned. Kring honom slöt
sig en tät krets af lifvade åhörare. Han blef ganska
förlägen, ty han talade ogerna om sig sjelf; han ville
derföre stiga upp från stolen och draga sig undan,
men styfva armar och starka näfvar höllo honom qvar.

Och han måste deran.

»Nåväl», började han, »eftersom I med all gewalt
viljen höra omtalas hvad mången af Er tillräckligt
hört förut och hvad enhvar af Er skulle gjort i
mitt ställe, så skall jag berätta om mitt bråk med
engelsmännen sistlidna Augusti. Men tacken Er sjelfva,
om det blir för mycket långrandigt. Jag hade slirat
undan de engelska kryssarne *) och lyckligt kommit
till Pillau, der jag lossade min kalklast. Det gällde
nu, att lika lyckligt komma hem igen. Eskelund, som
står derborta, vet hvad som nu skedde, ty han var med
i samma vefva. Det var fredagen den sjuttonde Augusti
på morgonen, som vi gåfvo oss åstad: fredagar äro,
såsom vi alla väl veta, olycksdagar i afseende på
afsegling. Vinden var dålig, det var dock ingen tid
att förlora. Men - ’hast Du mir ge-sehen?’ Medan
Eskelund och jag sökte kryssa oss ut, kom en svår
engelsk fregatt spännande platt fördevind och kastade
ankar på redden. När engelsmannen fått sigte på oss,
sattes genast en prejbåt i sjön, med tio man, och de
nödgade oss med skott på skott att dreja bi. Båtens
befälhafvare af-fordrade oss våra skeppsdokumenter
och befallde oss att kryssa upp till fregatten; men
som det för motvind var oss kaf omöjligt, lättade
fregatten sitt ankare, seglade mot oss och tog
begge fartygen under sitt lä, hvarpå en officer med
talrikare följe än förra gången skickades i prejbåten
att besigtiga våra fartyg. Det var tusan så otrefliga
ögonblick. Eskelunds galeas, som hade den lyckan att
vara något till åren kommen

och byggd endast af far, föll icke engelsmännen i
smaken och blef genast frigifven. Men min galeas,
som var af ek hvar bit och i godt stånd, tycktes dem
vara ett godt kap. Jag måste gå ombord på fregatten
och fick der af chefen veta, att skutan nu var
engelska kronans egendom och att jag skulle få två
midsbipmän och ett par sjösoldater ombord, hvilka
skulle föra henne till engelska flottans station vid
HanÖ utanför Sol vitsborg. Min nya engelska besättning
eller rättare bevakning, var väpnad med pistoler,
sablar och gevär, och hade sina patronkök fyllda med
skarpa skott, hvilket de tjenstvilligt och artigt,
förstås, i förbigående visade mig. Äfven hade de med
sig nödig torrproviant, så att patron Lindström,
min hederlige redare, åtminstone slapp att bestå
dem gotländsk kost. Nog af, de kommo ombord, togo
der befälet, hissade engelsk flagg, och så skildes
vi från fregatten. Nu ställdes kursen på blekingska
skärgården. Men efter ett dygns kryssning för mycket
laber kultje, blef det mer och mer motigt med variabla
vindar samt regn och blåst. Vi lågo och dej sade hit
och dit. I min arma själ kryssade många tankar. Ej
ville jag precist slå ihjel mina fångvaktare: jag
och mina fyra man hade dessutom ej andra vapen, än
spakar och några yxor. På natten till måndagen fingo
vi en fnysande storm, så att bottenrefven i seglen
måste intagas. Alle man voro på däck, både vi och
engelsmännen. Under tiden stormade genom mitt bröst
tanken på hustru och barn, tanken på min redare,
i hvars bröd jag varit hela min skepparetid och
som endast hos min försigtighet hade sitt fartyg
assureradt. Men hur hemsk och mörk natten än var,
tyckte jag mig dock stundom varsna en skymt af
hopp. Jag uppgjorde och jag kasserade den ena
befrielseplanen efter den andra. Då inträffade,
att jag, när dagen grydde, fick i nord-ost-till-ost
sigte på Ho-burgens välbekanta udde. Det var, tyckte
jag, en helsning från hemmet. Beslutet att återtaga
kommandot var fattadt, kosta hvad det ville. Under
nattens strapatser hade den ene midshipmannen
och de två soldaterna lagt sina vapen i båten på
däcket. Sedan vinden på morgonen plötsligen bedarrat,
lät jag i all tysthet uti skansen göra ett slags bord
i ordning och dit nedbära ett par buteljer rom, några
dricksglas och en liten kittel med vatten. - »Vi ha’
haft ett Herrans väder och en svår natt, kamrater!»
sade jag till dem på engelska; »vi äro genomvåta och
en styrkedryck kan väl behöfvas. I skansen är en grogg
i ordning». - Min list lyckades. De tre engelsmännen,
som voro på däck, hoppade genast ned i skansen,
och vips! lades luckan på, jernet fälldes öfver och
gjordes fast. Jag hade ej tid att höra på huru de
svuro och bultade dernere. Ty en fiende återstod ännu,
den andre midshipmannen, som nedgått i kajutan för att
stoppa sin morgonpipa, och han hade hos sig både sabel
och laddad pistol. Ögonblicken voro dyra. Jag tog ur
båten tvenne af engelsmännens dit lagda pistoler,
undersökte dem och fann dem vara laddade; befallde
min styrman och bast-matros, som beväpnat sig med hvar
sin sabel, att följa med, och så gingo vi burdus ned
i kajutan. Der satt engelsmannen i all sköns ro och
höll på att slå eld för att tända sin pipa. Jag höll
den ena pistolen i högra handen och hade den andra
instucken innanför kavajen: jag tog på mig en morsk
min och yttrade: ’Mister Witzman’ - så hette han -
’edra kamrater äro mina fångar’, sade jag; ’mitt
folk bär, såsom ni ser, deras vapen. Och om ni rör er
ur fläcken, så jagar jag, God dam! en kula genom er
skalle, och vräker er ut genom kajutfönstret. Lemna
mig genast er pistol och er sabel, ty numera är jag,
näst Gud, åter skeppare på skutan.’»

Här blef berättaren plötsligt afbruten.

»Bra sagdt och bra gjordt, bror Eken gr en!» skållade
det rundt omkring honom.

Och Ekengren fortsatte:

»Witzman reste sig förgrymmad, rynkade hop sina röda,
buskiga ögonbryn och tycktes vilja rusta sig till
motstånd. Men när han hörde, hur jag spände hanen på
pistolen, och

*) Som bekant, hade England 1810 förklarat Sverige
krig i följd af vårt lands anslutning till det
s. k. kontinentalsystemet, hvarigenom engelska varor
ej fingo mottagas i svenska hamnar. Hela kriget bestod
dock deri, att engelska kryssare uppbringade några
svenska fartyg. Fred slöts 1812.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free