Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. VII. Dines Ekengren och Engelsmännen. C. J. Bergman - Tankekorn. Blot Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
när han såg mina tvenne raska kamrater, Westphal och
Östman, svinga med sina dragna engelska sablar, blef
han med ens mol stilla, lade sin pistol och sabel på
bordet och sade, i det han åter började syssla med
sin tobakspipa: ’All right. I går - dig, i dag –
mig, så går det till här i verlden.’»
»Der Herr Witzman witzet sehr gut», hördes i det
glada sorl, som här afbröt Ekengrens berättelse,
rösten af en på Gotland bosatt tysk skeppare.
»Witzman witzar bra, men Ekengren är bäst N ropade
en annan.
»Ekengren är bäst!» ljöd ett muntert eko i den
stora salen.
Ekengren nickade till tack med sitt klotrunda,
Ijushåriga hufvud, och fortsatte:
»Min historia är nu snart klarerad. Jag tog Witzmans
vapen i förvar och stufvade in dem., jemte de andra
vapnen, på ett säkert ställe. Såsom nämndt är, stormen
hade lagt sig, och vinden kom från sydkanten. Den
engelska flaggan ströks, och den svenska flög
under glada hurrarop upp under gaffelnocken. Alla
klutar sattes till och kursen styrdes på närmaste
gotländska hamn. Inom ett par timmar var jag i
Burgsvik. Der fanns - sedan ryska invasionen 1808 –
en jägarepostering af Jönköpings regemente, och i
närvaro af posteringens chef, underofficeren Lilja,
och några jägare öppnades skansluckan, de trenne
engelsmännen kröpo snopna fram, och tillika med
Witzman .öfverlämnades de med allt sitt pick och
pack i Liljas vård. Mina skeppsdokumenter fick jag
tillbaka. Engelsmännen skickades med kronoskjuts
till Visby, och derifrån i samma månad till svenska
öfveramiralen Puke i Carlskrona för att öfverlemnas
till engelska amiralen vid Hanö. Sjelf ingaf jag
till landshöfdingen och militärbefäl-hafvaren, baron
Rudolf Cederström, om hela händelsen en sanningsenlig
berättelse *), deri allt var omständligt relateradt,
med undantag dock af mitt martialiska uppträdande
i kajutan och groggtillställningen i skansen. Dessa
omständigheter skulle ju, i fall de möjligen blifvit
inrapporterade till Hanö, endast hafva kunnat skada de
fyra engelsmännens militäriska reputation. Som pojke
har jag i flera år farit med engelsmän, och tycker
i det hela om det folket. Och de fyra, som jag fått
ombord, hade under hela resan varit mycket höfliga,
och i min berättelse ansåg jag mig derföre mot så
hyggliga fiender kunna visa mig såsom ...» (här
antog Ekengren en skämtsam uppsyn och strök sig om
den trinda hakan) . . . »såsom ’a very gentleman’. -
Och nu omsider är die Geschichte a m Ende, såsom
tysken säger.»
Från alla ohåll hördes bifallsyttringar öfver
Ekengrens raska bragd. Åter sattes välkomsten i gång,
och när de sjungande frågade:
"Hvem skall denna vimpeln ha’ Med lustigt mod?"
var det naturligtvis först Dines Ekengren, åt hvilken
den klingande och skramlande silfverpokalen blef
framräckt. Och sedan gick den laget rundt under
högstämd glädje, men »utan buller och utan bång»,
och om än icke »till ljusan dag», så åtminstone till
ljusnande morgon.
Några ord om kapten Ekengren må här tilläggas.
För att under sina redan på hösten 1810 fortsatta
resor undgå möjliga efterspaningar från engelsmännens
sida, lät Ekengren i Sjömanshusets journaler och i
sina skeppsdokumenter kalla sig Dines Dinesen, hvilket
namn han bar tills freden med England blef sluten,
och på hans råd lät redaren omtackla galeasen »Petter
Niklas» till skonert, och förändrade namnet till »Fem
syskon». På samma gång fick skutan på akterspegel
och sidor en alldeles ny »skildring».
Ekengren var, såsom bland annat ofvanstående
händelse visar, en rask och oförfärad man. Han hade
visserligen fått en obetydlig skolbildning, men han
var pröfvad i lifvets skola, var i sitt kall duglig
och tillförlitlig, var sjöman i hvar endaste led. Mot
sin familj och sina vänner var han öm och trofast. Han
var son till en sjöman i Visby och bland tolf syskon
yngsta barnet. Några dagar före Dines’ födelse
drunknade fadern, år 1778, under fiske en stormig
dag utanför Norder-strand vid nämnda stad. Oaktadt
hafvet kraft faderns lif, egnade sig dock Dines åt
samma yrke och slöt, liksom fadern, år 1824, sitt lif
i vågorna. I ett lyckligt äktenskap hade han sex barn.
Många vedermödor, äfventyr och lifs far or, vanliga
i sjömannens vexlande lif, hade kommit äfven på
Eken gr ens lott. Utom det ofvan nämnda . äfventyr
et må ett par kortligen antydas. Omkring år 1814,
sent en höst, räddade han i vild storm och med fara
för eget lif besättningen å ett fartj^g, som strandat
vid Visby, hembars utmattad, genomvåt och förfrusen,
och måste sedan intaga sjuksängen. - År 1823, mellan
jul och nyår, hemkom Ekengren till Katthammarsvik,
hans vanliga vinterhamn, sedan han under otroliga
ansträngningar bråkat sig fram genom den långs kusten
packade drifisen.
Ett par år förut, år 1821, förärade Ekengren, enligt
öflig skepparesed, sin skylt eller minnesplåt till
gillets festpokal, och der hänger den ännu i dag
till hågkomst af en visserligen obemärkt, men modig,
rådig och redlig man. Den lilla silfvermedaljongen
bär gif var ens namn och gåfvans årtal: den graverade
bilden föreställer Amfitrite, Neptuns gemål, stödd
vid ett roder, och öfver henne synes »det allseende
ögat». Inskriften är:
"Styr, o Gud, mitt lefnadsroder! Styr er Du, går
allting väl." -
Om Ekengrens sista äfventyr och död skola vi härnäst
berätta.
*) Denna berättelse finnes i Militärarkivet i Visby
och är till sina grunddrag följd i ofvanstående
skildring.
C. J. .Bergman.
Tankekorn.
nga flickor böra likna blommor, vara så skära och fina
som dessa; men bättre än blomster hålla fladdrande
fjärilar på afstånd. Unga flickor böra likt munlack
kunna bevara en hemlighet; men icke som oblater vara
i »hvar mans mun».
De böra vara milda som vestanvinden; men icke
ombytliga och gråtmilda som denne.
Hvarje qvinna bör likna den osminkade sanningen;
men icke som denna ingifva fruktan eller oro.
Männen borde liksom Noach fly undan den allmänna
syndafloden; men ej som gubben Noach taga sig en tår
för mycket.
Det skadar ej om mannen är så rik som Pluto sjelf,
men han bör dock ej, som denne, gå ut på qvinnqrof.
Alla menniskor borde vara englarna lika i kärlek,
ljus och lycksalighet; men ej, som vissa bland dessa,
af högmodet låta sig lockas till affall ifrån Gud,
ljusets urbild och all lycksalighets källa.
Blot Sven.
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
