- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
198

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Simon Bolivar. Birger Schöldström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

198

besittningarna i Södra Amerika, fanns der ett djupt
lager af lidandets och hatets glödande kol, hvarur
snart flammade upp en brand, som satte äfven denna
del af verlden i vild låga.

Den förste, som uppreste sig mot det spanska
förtrycket i Södra Amerika, var don Francisco Miranda,
en ädel, begåfvad och tapper man, hvilken, född i
Caracas, först begifvit sig öfver till Europa, der
han bland annat tjenat den nya franska republiken
under Dumouriez samt i slaget vid Neerwinden
såsom generalmajor kommenderat venstra flygeln,
men återvändt till Venezuela, der han år 1810 höjde
frihetsbanéret.

Men försynen hade ej utsett honom till den
verklige befriaren, el Ulertador, af det förtryckta
fosterlandet.

Denna lott var beskärd Simon Bolivar.

Simon Bolivar föddes i Caracas, hufvudstaden
i Venezuela, den 24 Juli 1783. Fadren var en
förmögen egendomsägare. Den unge Simons utmärkta
naturgåfvor vårdades och utvecklades vid flere af
såväl Frankrikes som Englands förnämsta läroverk. Vid
universitetet i Madrid blef han tidigt inskrifven
och beslöt sig först för att studera juridiken,
men hans lifliga själ omfattade äfven andra grenar
af det menskliga vetandet. Hans ynglingaår upptogos
äfven af vidsträckta resor, bl. a. lill Italien
och Nordamerikas Förenta stater. I Paris var det
en naturlig sak, att den unge, rike, bildade,
distinguerade och eldige kreolen skulle spela en
glänsande roll inom det högre sällskapslifvet. Men
äfven med den lärda verldens heroer i Europa knöt
han vänskapsband. Bland dessa Bolivars vänner må
särskildt nämnas Humboldt. I Spanien ingick han
äktenskap med en dotter till markisen af Ustaris, men
inom några månader slet döden den sextonåra bruden
från honom. Vid ett besök, som han nu i sin sorg
gjorde i Paris, blef han närmare bekant med kejsar
Napoleon, och denna bekantskap torde i stor mån hafva
bidragit till det beslut, som började allt mer mogna
hos honom, nämligen att deltaga i den af Miranda
började striden mot spaniorerne. Vid sin återkomst
till hemmet blef Bolivars första bemödande att förmå
sin fader och några öfriga slägtingar, hvilka ägde
vidsträckta cacao-, socker- ,och bomullsplantager,
att förvandla sina slafvar till fria arbetare, ett
bemödande, som han hade glädjen se lyckas. Derefter
erbjöd han Miranda sina tjenster. Han utnämndes
till öfverste i Mirandas här och fick i uppdrag att
försvara fästningen Puerto Cabello, hvilken omedelbart
derefter började af spaniorerna belägras. Efter
ett tappert motstånd måste dock Bolivar draga sig
undan öfvermakten. Han slog sig igenom till hamnen La
Guayra, men blef här med sin svaga trupp omringad och
efter en förtviflad strid tagen till fånga och förd
till fästningen San Felipe. Härifrån lyckades han dock
undkomma till ön Curagåo och vidare till Cartagena.

Tjugofem dagar efter det Bolivar flytt ur
fångenskapen nödgades den ädle Miranda kapitulera, l
kapitulationsvilkoren ingick, att Miranda skulle fritt
få begifva sig till Förenta staterna, men den spanske
generalen Monteverde lät trolöst fängsla honom och,
1812, föra honom till Cadiz, der’han inspärrades i en
af inqvisitionens hemskaste fängselhålor och fyra,
år derefter, en fosterlandskärlekens och frihetens
martyr, ljöt döden.

Omedelbart efter Mirandas fall började en fasans
tid för Venezuela. En jordbäfning förstörde den
26 Mars 1812 till stor del Caracas, San Felipe,
La Guayra, Mayqueta, Barequise-medo, Valencia och
flera andra städer, hvarvid 26,000 menniskor omkommo
och ett tredubbelt antal blef husvillt och hotadt
med hungersnöd. Det katolska presterskapet, hvars
hätskhet och förräderi mot Miranda varit en betydande
orsak till dennes olycka, upphäfde nu skrän, att den
nämnda förödelsen vore »himlens straff emot folket,
hvilket rest sig mot den spanska styrelsen»», och
de spanska kommissarierna visste nu ock att begagna
sig af tillfället och låta det arma landet genomgå
de grymmaste lidanden. Bland annat lät general
Monteverde öppna alla fängelserna och lösgifva och
beväpna förbrytarne mot vilkor, att dessa skulle
mörda alla, som ansågos tillhöra frihetspartiet. Det
gräsligaste elände och jemmer rådde öfverallt, då som
en blixt det budskap slog ned, som hade att förtälja,
att Bolivar med en liten, men tapper skara åter stod
i landet. Kärntruppen i denna lilla skara utgjordes

af Bolivars forne slafvar, nu frigifna och väpnade män
kring sin ädle förre herre. Snart strömmade skaror af
landets söner till hans fana. Slaget vid Cucuta vanns,
Caracas eröfrades och Monteverde måste innesluta sig
i Puerto Cabello. Striden fördes under åren 1813 -14
med omvexlande lycka, och den 2 Januari sist nämnda
år förklarades Bolivar såsom diktator.

Emellertid gick Napoleons stjerna ned i den gamla
verlden, och i och med detsamma fingo Europas furstar
åter andrum. Konungen af Spanien kunde nu ostördt egna
alla sina krigskrafter åt insurrektionens bekämpande
i Södra Amerika, och general Morillo anlände med
en flotta om 50 spanska fartyg och en stor armé år
1815 till Nya Granada. Med allt skäl har man liknat
spaniorernas framfart under Morillo i nämnda land
år 1815 med spaniorernas regemente under Alba i
Nederländerna två århundraden förut.

Bolivar hade för andra gången nödgats fly, denna
gång till Haiti; men snart hade han ånyo utrustat en
expedition för sitt lidande fosterlands befrielse. I
spetsen för 300 man landsteg han på ön Margarita,
dit han sammankallade Venezuelas kongress och
ordnade en regering. Inom kort hade han en stor
här frivilliga omkring sig. Han fick två mycket
dugliga och tappra underbefälhafvare j generalerna
Paez och Santander, och nu slogos spaniorerna
öfverallt, från Orinocos mynning till Darien, vid
Stilla hafvets kust och Andernas fot, i de djupa
bergpassen och på de ofantliga sandfälten. På en
kongress i Angostara 1819 valdes Bolivar till
president och företog omedelbart derefter sitt
berömda tåg öfver Cordillererna, en af de på en gång
mödosammaste och djerfvaste bedrifter krigshistorien
vet att förtälja, liknande Kannibals och Napoleons
alp tåg. Man tanke sig en armé med artilleri och
förnödenheter banande sig väg fram öfver skyhöga
berg, utför de brantaste stigar, genom än forssande
floder, än den yppigaste tropiska växtlighets nästan
ogenomträngliga nätverk. Detta tågs närmaste följd
var det blodiga slaget vid Boyacnå, hvilket afgjorde
Nya Granadas fullständiga befrielse. Nya Granada,
Venezuela och Ecuador förenade sig till en stat:
republiken Columbia, och Santa Fe de Bogotå bestämdes
till dess hufvudstad. Efter det Morillo tvungits
till konventionen i Truxillo och general La Torre
besegrats i slaget vid Calabosa, kunde i Bogotå den
unga republikens folkombud i lugn sammanträda för att
ordna statsangelägenheterna. Bolivar utnämndes till
president, oaktadt detta skedde mot hans önskan. Sin
presidentslön, 50,000 piaster, afstod han åt staten,
oaktadt största delen af hans ansenliga enskilda
förmögenhet uppoffrats under frihetskriget.

Frihetslågan spred sig emellertid öfver till andra
delar af Sydamerika, och genom en följd af strider,
här för många att vidare beskrifva, skördade Bolivar
nya lagrar och utnämndes till president äfven i
staten Peru, hvarjemte ännu en republik, Bolivia,
uppstod och tog sitt namn efter befriarens. I
staden Caracas ämnade man resa Bolivars staty,
men han satte sig uttryckligt deremot, yttrande:
"först efter min död inå man bedöma mina gerningar
och bestämma de heders-bevisningar, af hvilka jag
kunnat gjort mig förtjent».

Den 11 November 1823 lemnade de sista spanska
trupperna Columbias jord, och omedelbart
derefter erkändes samtliga de nya republikerna
af Nordamerikanska unionen och England såsom
sjelfständiga stater. Bolivars frihetsvärf var
slutadt.

Afunden, hvilken så länge verlden delats i politiska
samhällen tycks varit en af de lifligaste krafterna
i hvarje republik, isynnerhet under dess begynnelse,
stack dock snart upp sin gadd mot Bolivar, och till
och med flera mordförsök gjordes mot honom. I ett af
dessa mordförsök, der Bolivar med knapp nöd undgick,
voro republikens vice president general Santander och
general Cordova svårt komprometterade. Den förre blef
öfverbevisad om rnedbrottslighet samt dömd till döden,
men på förbön af flera damer, tillhörande oBogotås
förnämsta familjer, af Bolivar ädelmodigt benådad. Ar
1829 satte sig Cordova i spetsen för ett uppror,
men stupade i striden mot regeringstrupperna. Rykten
om att Bolivar ämnade störta den politiska friheten
samt den konstitution, hvilken han sjelf grundat,
samt upphäfva sig till enväldig herrskare

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free