Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar ur sjöväsendets historia. Af G. C. Witt. VII. Linieskeppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
öfvertyngd, som de på däcket stående kanonerna
åstadkommo. Barlasten ökade ytterligare det helas
tyngd och följaktligen skeppets storlek. Ju större
och starkare skepp man behöfde, desto mer konst
fordrades att sammansätta dem, och derigenom höjdes
skeppsbyggeriyrket.
Under sjökrigen lärde man sig fullkomligt inse nyttan
af att äga välseglande och lätt manövrerade skepp. Med
ett sådant kunde man välja det tjenligaste läge för
att beskjuta en mindre rörlig motståndare, upphinna
en svagare fiende och fly undan för en starkare. Hade
man derjemte kanoner, som sköto längre, än fiendens,
så kunde man hålla sig på ett sådant afstånd, att
hans kanoner ingen verkan gjorde medan man skadade
hans fartyg. Att skaffa sig utmärkt välseglande
skepp, med många och stora kanoner, blef således
ett önsk-mngsmål för alla nationer, som uppträdde i
strid på hafvet, och sjöväsendet vann härigenom en
storartad utveckling. Det var väl egentligen endast
krigsfartygen förändringen mot fordom afsåg, men det
är tydligt, att de förbättringar i konstruktion och
tacklingssätt, som uppfunnos för krigsfartygen, äfven
tillämpades på handelsfartygen. Således har kriget,
nationernas skamfläck, åtminstone gjort den nyttan att
förbättra sjöväsendet, ehuru man ingalunda kan veta,
om ej en fredlig täflan emellan folken hade kunnat
göra det i ännu högre grad.
Genom begäret att alltjemt öka antalet och storleken
af kanonerna på krigsskepp, som skulle byggas, uppkom
omsider ett af menniskosnillets mest storartade
konstverk: linie-skeppet.
Linieskeppen, dessa kanonspackade trävallar, som för
icke så länge sedan utgjorde det kraftigaste värn för
ett vid hafvet beläget rike, våga numera icke uppträda
i verlds-teaterns blodiga skådespel. De äro, liksom
skönheten på Öfverblifna kartan, komna ur dansen;
men minnet dröjer gerna vid en försvunnen storhet,
och vi kunna ju med några ord teckna oss till minnes
hvad linieskeppet var.
Ett linieskepp var en flytande fästning, bestyckad
med 60 till 120 kanoner eller deröfver och med
en besättning af 700 till 1200 man. Det understa
eller egentliga skeppsrummet var indeladt i ett
stort antal särskilda rum för förvaring af vatten,
proviant, ved, kol, krut, kulor, tågvirke, segel,
vapen, verktyg, medikamenter m. m. Der ofvanpå låg
trossdäcket med hyttor för underbefäl och utrymme
för en del af manskapet att upphänga sina hängmattor
eller så kallade kojer. Ofvanför trossdäck voro tvenne
batteridäck, begge väl möblerade med kanoner på sina
lavetter, och det undra med kojplatser för manskapet,
det öfra med kajut- och officershyttor. Öfra däck var
äfven försedt med en del kanoner för-och akterut. De
största skeppen hade tre batterier och kallades
tredäckare.
Tala vi nu om ett ordinärt 80 kanoners linieskepp,
så var dess storlek ungefär följande: längden 220
fot, bredden 52 fot, djupgåendet 22 fot. Stormastens
längd från foten till eselhufvudet var 120 fot-,
det erfordrades att nio stora balkar sammanlades för
att utgöra tjockleken, och tre för att åstadkomma
längden, så att blott till en sådan mast hade
furuskogen lemnat 27 af sina vackraste stammar. Detta
är sagdt om egentliga masten eller, som den äfven
benämnes, "undermasten», "hvilken tillökades med
"Stänger», så att af-ståndet från vattenytan till
storöfverbramstångens topp, der vimpeln svajade, var
220 fot. Den rymd, skeppet upptog nedanom vattenytan
(deplacementet), var omkring 120,000 kubikfot. Till
den kolossala byggnadens förfärdigande hade åtgått
flera tusen ekar och furuträd. Skeppet inr/mde
proviant för sex och vatten för tre månader åt den
talrika besättningen. Yid inredningen hade en mängd
iakttagelser varit nödvändiga, och hvarje förrådsrum
var så noga afpassadt, att det rymde jemnt hvad som
erfordrades och ingenting mera. Synnerlig omsorg
var egnad åt krutdurkarne, som voro tvenne, en för-
och en akterut. De voro belägna under vattenytan,
för att så mycket som möjligt skyddas mot fiendens
skott. Väggarne och taket bestodo af en yttre
och en inre plankbeklädnad, emellan hvilka var en
tegelstensmur och jernplåts-
klädsel. Krutdurken omgafs af brödrummet, så att den
kula, som fienden skulle kunna skjuta in i durken,
borde först genomgå den tjocka skeppssidan, derefter
en 5 å 7 fot tjock vall af bröd och slutligen väggen
till durken. En krutdurk innehöll ofta 30,000 skålpund
krut, och som en eldgnista kunde tända hela förrådet
och spränga fartyget i luften, fick eld eller tändt
ljus aldrig finnas der-, men man hade på ena väggen
glasrutor och utanför dem blysor (lyktor) uti ett
särskildt litet så kalladt blysrum, till hvilket den
som vaktade blysorna inkom genom en gång från motsatt
håll mot den väg, som ledde in till durken. Sedan
krutförrådet intagits i krutdurken, fick dörren till
den samma icke öppnas oftare, än då någon person
skulle gå in eller ut, och krutlangningen verkställdes
genom smärre öppningar, försedda med fall-luckor.
Hvilken kraft och storhet företedde ej ett sådant
fartyg, seglande på det vida hafvet, trotsande vind
och vågor? Hvarje man af dess talrika besättning
hade sitt bestämda göromål, så att allt gick som
ett väl inrättadt urverk. Det behöfdes blott ett par
ord af befälhafvaren, för att låta kolossen vända,
Öka eller minska segel, öppna kanonelden, o. s. v. Än
mera storartad var anblicken af en hel flotta sådana
skepp, seglande i linieräta rader efter hvarandra på
bestämdt afstånd sins emellan och, på en signal från
chefskeppet, alla på en gång görande samma vändning
eller samma manöver. Ryslig var åsynen af tvenne
flottor i strid med hvarandra, då det ena skeppet
efter det andra sköts i sank eller sprängdes i luften,
så att slutligen endast några få illa tilltygade
voro qvar, för att segla hem med berättelsen om de
andras olycka.
Vi skola nu särskildt betrakta de svenska linieskepp,
som hafva historisk märkvärdighet.
Stora JTravelen.
Konung Gustaf I yttrade i ett bref till Sveriges
allmoge, att örlogsflottan, då han blef konung,
icke bestod af annat än »en hop skärjebåtar och
annat prackerij, ther hwarken hjelp eller tröst
medfolgde». Så mycket angelägnare var den store
fosterlandsvännen att uppbringa sjömakten till den
storlek och styrka, som var nödvändig för ett till
större delen af hafvet omgifvet land. Flera kraveler
(så kallades de större skeppen) byggdes, hvaribland
" Stora Kravelen", det största skepp, som dittills
funnits i Östersjön. Det bemannades med 300 sjömän och
1000 soldater och utsändes under amiral Måns Svensson
Sommes befäl år 1535, såsom chefskepp i en flotta,
bestående af 11 krigsskepp, för att understödja
Danmark mot Lybeck.
I Östersjön mötte Somme danska flottan och en
preussisk flotta, hvilka begge hade ordres att
i förening med svenska flottan angripa lybeckska
sjömakten. Förenade flottan bestod nu af 32 skepp,
och lybeckarnes, som anträffades nära Bornholm, af 23.
Stora Kravelen seglade bättre, än alla de öfriga
skeppen. Då dessa ej kunde följa med, seglade Somme
ensam midt in i fiendtliga flottan och anställde der
stor förödelse. Lybeckska chefskeppet blef redlöst
och fick svår läcka, och hela flottan begaf sig
skyndsamt på flykt till Köpenhamn, som då innehades
af lybeckarne. Förenade flottan lyckades emellertid
att bemäktiga sig 9 lybeckska krigsskepp och 13
handelsskepp samt sedermera 5 engelska krigsskepp,
som ankommit för att bistå Lybeck.
Genom ofvanbeskrifne och dylika tilldragelser vann
svenska flottan ett utomordentligt anseende, och
det lyckades Gustaf I att ej allenast göra svenska
sjökrigsmakten till den förnämsta i Norden, utan äfven
att, såsom en följd deraf, bereda handelssjöfarten
säkerhet och frihet. Också visade svenska flaggan sig
snart i aflägsna hamnar, der man kort förut knappt
visste att något Sverige fanns.
Elefanten.
Detta skepp, hvars namn antyder att det var af ovanlig
storlek, byggdes i Stockholm och blef färdigt år 1560.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
