Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar ur sjöväsendets historia. Af G. C. Witt. VII. Linieskeppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_ 203 -
Elefanten ^var Clas Christerson Horns chefskepp,
då han år 1564, såsom öfveramiral för 29 svenska
krigsskepp, vann en afgörande seger öfver danska
flottan, som bestod af 40 fartyg, dock af sämre
beskaffenhet, än svenskarnes. Horn gick efter slutad
strid, som hade utkämpats nära Jungfrun (klippa
vid Ölands norra udde), med sitt skepp in i Kalmar
sund, och ämnade derifrån gå upp till Stockholm i
vinterhamn, men hade den oturen att stöta på grund,
hvarigenom skeppet fick en svår läcka. Man lyckades
väl täppa denna vid tillfället, men för att bättre
reparera skadan, begick man sedan den oförsigtigheten
att ute på djupet rifva upp hvad som var insatt,
hvilket hade till följd att vattnet strax fick
öfverhand och fart}^get sjönk. Besättningen blef
räddad.
Makalös.
Sveriges olyckligaste konung, Erik XR7", har af
alla våra framlidna regenter varit den som mest
älskat sjöväsendet. Han kände äfven detaljerna
af skeppsbyggen och sjömanskap och gaf ej sällan
sjelf föreskrifter i afseende på tillämnade fartygs
form och byggnadssätt. Under hans regering byggdes
i Kalmar »»Mars» eller »Jutehataren», ett för den
tiden så storartadt skepp, att det allmänt kallades
»Makalös?’. Det förde 173 skytt (skjutvapen), af
hvilka 125 voro af koppar. Skjutpjeserna voro af 11
olika slag och så skiljaktig beskaffenhet, att då
några vägde 100 till 128 centner och afsköto kulor
af 40 till 50 skålpunds vigt, voro andra helt små och
en del utgjorde blott ett slags bössor, hvilkas kulor
vägde 25 ort. Man har uppgift på hela bestyckniugen,
men ej på fartygets storlek. Chapman har dock genom
en sinnrik beräkning visat, att det varit omkring 164
fot långt öfver stäf och 42 fot bredt. Det byggdes
år 1563 och förstördes året derefter på följande sätt:
Amiral Jakob Bagge hade år 1564 befäl öfver 35 svenska
örlogsskepp, hvaribland Makalös var chefskepp, och var
utskickad för att strida mot en ännu större flotta,
sona danskar och lybeckare utrustat.
Genom storm blef svenska flottan så skingrad, att då
Bagge med Makalös, sista dagen i Maj, mötte fienden,
hade han endast två af sina skepp i sällskap. Makalös
blef genast anfallet af flera skepp, hvaribland danska
amiralskeppet, men försvarade sig så kraftigt, att
amiralskeppet måste skadadt sacka undan och ett af
lybeckska skeppen sköts i sank. Mörkret gjorde slut på
striden, men dagen efter fortsattes den med förnyad
ifver. Lybeckska amiralen Vedel lade sitt skepp
utmed Makalös för att äntra; då slog en fiendtlig
granat ned i en krutfjerding på Makalös, hvarigenom
elden blef lös. När Bagge fann det vara omöjligt att
under striden släcka elden, sprang han och större
delen af besättningen om bord på lybeckska skeppet,
hvaremot fienderna skyndade om bord på Makalös för att
plundra och om möjligt släcka elden. Under det Vedel
i kajutan bemäktigade sig Bagges lösören, kom elden
till krutdurken och Makalös flög i luften med vänner
och fiender. Bagge fördes fången till Köpenhamn och
fick förblifva der till sin död.
Stora Kronan och Svärdet.
Konung Carl. XI beslöt att göra Sverige till en
stor sjömakt, men, ung och oerfaren, valde han till
högste befälhafvare öfver flottan personer, som voro
alldeles okunniga i sjöväsendet. Märkvärdigt är, att
det behöfdes tre olyckliga sjötåg med stora förluster
af folk och fartyg, innan den annars så skarpsinnige
konungen insåg och rättade sitt misstag.
Ar 1675 förordnades den namnkunnige fältherren Gustaf
Otto Stenbock såsom riksamiral att med flottan
föra trupper till Pommern, men han kom icke dit,
utan återvände efter tio dygns segling, sedan,
genom hans oförstånd, och envishet att ej lyda de
erfarna sjömännen, två skepp gått förlorade och många
blifvit skadade.
Följande året gjorde konungen ett ännu olyckligare
val^ då Lorenz Creutz, en gammal hedersman, som
förvaltat civila embeten berömligt men aldrig varit
till sjös, utnämndes till riksamiral. »»Den som får
en syssla, han får väl ock förstånd
att sköta den», tänkte förmodligen gubben Creutz,
då han lemnade sin lugna pennfäktarebefattning och i
stället gick om bord på det med 126 kanoner bestyckade
linieskeppet Stora Kronan, för att med en flotta af
34 skepp och fregatter och 21 mindre krigsfartyg fakta
mot danskarnes och hollän-darnes förenade flottor.
En vacker dag seglade svenska och fiendtliga flottorna
för förlig vind utmed hvarandra, Öster om Öland,’
i stark bris forcerande med segel, så att stänger
och rår bräcktes på somliga skepp. Amiral Clas Uggla,
som förde skeppet Svärdet, det största i flottan näst
Kronan, märkte att några af fiendens skepp blifvit
efter de öfriga, ville derföre anfalla något af
dessa och sköt ett skott, hvilket var en signal
till riksamiralens skepp och innebar en fråga,
om riksamiralen gaf tillåtelse att vända. Creutz
beslöt att låta hela flottan vända. När vändning
under dåvarande förhållanden skulle göras, borde
dessförinnan flottan få signal att minska segel,
hvilket också de erfarnaste sjömännen, i synnerhet en
gammal kapten Gabrielson föreställde riksamiralen. Men
att tala till honom var som att vinka åt lik; gubben
ville hvarken höra eller se, blott befallde att
vändning skulle ske. Signal gafs genast till hela
flottan att vända. Följden visade sig snart. Stora
Kronan, som först började manövern, krängde, då vinden
kom in från sidan, så starkt, att kanonportarne,
som man ej hunnit tillsluta, kommo under vattnet och
skeppet började sjunka. Samtidigt dermed kom eld i
krutet, troligen derigenom att krutkärlen vid den
hastiga krängningen kastades omkring, och en del
af fartyget flög i luften. Af 842 man, som voro om
bord, syntes efter olyckan 40, uppehållande sig på
spillrorna efter skeppet, och dessa blefvo bergade.
Detta tilldrog sig den l Juni, således samma dag i
året som Makalös 112 år förut sprungit i luften.
En del af Stora Kronans kanoner blefvo framdeles
uppfiskade genom amiral Hans Wachtmeisters försorg
och nyttjades på andra fartyg sedan man försedt dem
med följande egendomliga inskrift:
På Cronan var jag förr, en crona att försvara Då ödet
störte mig med henne uti falira. Kong Carols cron af
ny igen till tjenst och Wacht-Mestarens tappra hand
mig utur hafvet bracht.
Förlusten af Stora Kronan var ej den enda olycka,
som följde på Creutz’ oförståndiga befallning. Uggla,
som nu tog befälet öfver flottan, måste göra en
fördevindsvändning, för att undvika Kronans vrak. De
öfriga cheferna, som sågo honom vända, trodde att
han ämnade retirera, hvarföre äfven de höllo undan,
helst flere af dem under den hastiga vändningen fått
tacklingen å sina skepp skadad, så att de knappt
kunde manövrera. Förvirring uppstod i hela flottan,
och slutligen låg Uggla med Svärdet alldeles ensam,
omgifven af 15 fiendtliga skepp. Han försvarade sig
förtvifladt, äfven sedan alla masterna gått öfver
bord. Då kom en af fienden utskickad brännare (ett
gammalt fartyg, fyldt med brännbara ämnen och sedan
stucket i brand) drifvande ned mot Svärdet. Den var
välkommen af Uggla, ty nu blef Svärdet uppbrändt i
stället för eröfradt, och han »ville icke lemna ett
så kapitalt skepp med så stora stycken i fiendens
händer». När Svärdet kommit i brand, hoppade Uggla och
besättningen i sjön. Skeppet flög i luften; fienden
bergade och tillfångatog 50 man af besättningen;
Uggla och de öfriga onakommo. Flera andra skepp
förlorades samma dag.
Oaktadt denna olyckliga tilldragelse, sattes likväl
år 1677 en i sjöväsendet okunnig man, fältmarskalken
Evert Henrik Horn, till befälhafvare för det då
utgående sjötåget, hvaraf följden blef, att återigen
flera skepp förlorades.
Nu först fick Carl XI klart för sig, att den, som
skall föra en flotta, måste vara sjöman. Han skyndade
att rätta sin treåriga villfarelse och för ordnade
den utmärkte sjömannen och store organisatören
amiral Hans Wachtmeister till högste styresman
för flottan. Flera år förflöto innan flottan hunnit
uppbringas till sin forna glans, men omsider randades
den dag, då Wachtmeister blott behöfde visa sig med
svenska sjömakten på Östersjön, för att jaga fienden
på flykten.
26*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
