- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
205

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar ur sjöväsendets historia. Af G. C. Witt. VII. Linieskeppet - Pudelmenniskor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

205

förde linieskeppet Dristigheten, utsågs att vara
»ledare». Alla förberedelser gjordes så tyst och
försigtigt, att ryssarne ingenting märkte förr än
hela svenska flottan den utsatta dagen klockan 6 på
morgonen hastigt utbredde sina dukar och oförskräckt
seglade fram emellan tvenne skepp i den fiendtliga
linien, Dristigheten främst, de öfriga tätt efter
hvarandra. Svenskarne mottogos af ett mördande
kulregn från de till ankars liggande skeppen; men
sköto sjelfva under genomseglingen, så att de skepp,
emellan hvilka svenska flottan gick fram, måste stryka
flagg, när halfva flottan kommit igenom blokadlinien.

Hade svenskarne nu låtit sig nöja med att sjelfva
lyckligen undkomma, så hade hela svenska flottan
blifvit räddad, men de ville också förstöra ryssarnes
flotta och förlorade derigenom en tredjedel af sin
egen. Man hade inrättat en brännare, hvilken skulle
styras mot ryska flottan, men antände den för tidigt
och manövrerade så illa, att den i stället antände
två svenska fartyg, linieskeppet Enigheten och
fregatten Zemire.

Enighetens chef, major Feiif, som icke kunde göra
någonting för fartygets räddning, emedan elden allt
för hastigt grep omkring sig, stod lugn och oförfärad
på sin post och ropade till de fartyg, som voro
i närheten: »Håll undan! Håll undan! Jag springer
i luften". Snart derefter hördes rysliga knallar,
eldslågor flammade, luften fylldes af krutrök, hafvet
betäcktes af spillror och bland dem simmade en del
sjömän, sökande sin räddning. Enigheten och Zemire
hade sprungit i luften, Feiff och största delen af
besättningen fått sin graf i vågorna.

Ryssarne, som allt ifrån affärens början varit ytterst
villrådiga, blefvo nu med ens beslutsamma, begagnade
sig af den förvirring och bestörtning, som uppstått
i svenska flottan, gingo till segels,

Shwe-Maong.

(Tillhör artikeln "Pudelmenniskor".)

jagade och uppbringade flera fartyg, som dels
blifvit efter de öfriga, dels i villervallan och
det af krutröken förorsakade mörkret strandat. Den
räddade linieskeppsflottan seglade till Sveaborg,
skärgårdsflottan till Svensksund, hvarest den
9 och 10 Juli svenskarnes förlust fruktansvärdt
hämnades. Ryssarne blefvo här fullkomligt besegrade
af vår utmärkta skärgårdsflotta.

Linieskeppet Dristigheten träffades omsider af samma
öde som Enigheten, att blifva förstördt af explosion,
men icke förr än sjutionio år senare och på helt annat
sätt. År 1869, då det gamla, medelst förbyggnad och
reparation allt dittills vidmakthållna, skeppet stod
i Nya Dockans svajningsrum i Carlskrona, till hälften
slopadt, beslöt man att, till utrönande af kraften hos
ett af nutidens försvarsmedel, undervattens-minorna,
utlägga skrofvet på redden och spränga sönder det
med en mina, sänkt under kölen. Försöket lyckades
och Dristigheten bräcktes nästan midt i tu.

Dristighetens hjeltemodige chef, som under årens
lopp avancerade till generalamiral, excellens och
grefve, hade flera decennier hvilat i sitt enskilda
gr af kapell å egendomen Djöholm vid Blekingskusten,
när hans fartyg fick sin dom. Grefve Per Sparre,
»den siste friseglarens» snillrike författare,
föreslog uti Kongl. Örlogsmanna-Sällskapet, att af
Dristighetens köl göra en likkista, uti denna nedsätta
den kista, som innesluter Pukes stoft, och förse den
yttre med följande inskrift: »Här hvilar Johan Puke,
omsluten af Dristighetens spillror». Idéen omfattades
entusiastiskt, och den 3 Juli 1871, åttioförsta
årsdagen efter genombrytningen vid Wiborg, firades
med mycken högtidlighet uti och omkring grafkapellet
minnet af den utmärkte man, hvars stoft nu låg uti
en prydlig med sjömansemblemer utsirad sarkofag af
ek från Dristighetens sista qvarlefvor.



Pudelmänniskor

En spekulativ man har på de sednare åren gjort
rundresor genom de flesta af Europas hufvudstäder
och förtjenat vackra penningar på att förevisa
tvenne s. k. Pudelmenniskor eller skogsmenniskor,
ryske mannen Andrian Jeftichew och hans treårige son
Feodor. På alla orter, der de hittills förevisats,
hafva de väckt det största intresse, och detta icke
minst bland läkare och naturforskare.

Den nu femtiofemårige Andrian uppgifves vara född
i ryska guvernementet Kostronia af på vanligt sätt
bildade föräldrar. Som han hade två välskapade systrar
blef hans missbildning ansedd såsom följden af att
modren »försett» sig: Hon skulle blifvit så förskräckt
vid en olyckshändelse, som drabbade hennes man och
som kostade honom alla öfverkäks-tänderna, samt för
en pudel, som ville bita henne, att hon födde ett
barn med pudelhufvud och som icke fick några tänder
i öfverkäken. Af byinvånarne behandlad som en hund,
drog han sig undan till en enslig skogsgrotta, der
han dränkte sin dysterhet i bränvin. Genom löften
att få så mycket af nämnda vara, som han orkade
förtära, lockades han fram ur sitt gömsle och blef
sedan bokstafligen född med bränvin och surkål. Med
undantag af läpparna är hans ansigte fullständigt
betäckt med långt, mjukt brunsvart hår; äfven den
öfriga kroppen är fläckvis hårbeklädd, om än icke i
samma grad som hufvudet. Detta erhåller genom sin
beklädnad en verkligt öfverraskande likhet med en
pudels eller knähunds hufvud, ja, anblicken skulle
vara ännu vildare, enär

jemväl näsan ända till spetsen är betäckt med hår,
så framt icke ögonens och munnens bildning gåfve ett
menskligt drag åt den djuriska infattningen. Det
märkvärdigaste är emellertid, att denna ovanliga
hårbetäckning är beledsagad af en bristfällig
tandbildning. Andrian skall ända till sitt sjuttonde
år hafva varit fullkomligt tandlös; sedan dess har han
fått fyra framtänder i underkäken medan öfverkäken
förblifvit alldeles tandlös så när som på venstra
ögontanden.

Hans nu ungefär treårige son Feodor tyckes hafva
ärft de flesta af dessa egendomligheter. Hans täcka
barnansigte är redan vanstäldt af talrika tofsar af
ett mjukt silkeslent ljust hår, som redan har fullt en
tums längd ofvan ögonbrynen. Liksom fadren har äfven
han en lång hårtofs i hvardera örat och i näsborrarna;
den yttre delen af örat är äfvenledes långhårigt
som på silkeshåren. Gossen har likaledes en tandlös
öfverkäk, men redan fyra framtänder i underkäken. Han
tyckes för öfrigt vara af ett ogement muntert sinnelag
och vänder sig lifligt som en apa på väktarens arm,
för att mottaga de sötsaker, som åskådarne bjuda
honom. Han kysser gifvarne och utstöter ibland ett
gällt fröjderop under det fadren, som endast förstår
ryska, trumpen och butter går bakom och, som man
påstår, afundas gossen hans gunst hos publiken.

Ofvanstående beskrifning var egentligen utom vårt
ämne, men vi hafva intagit den för att anställa en
jemförelse med de individer, hvaraf vi å föregående
och denna sida meddelat afbild-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free