- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
206

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pudelmenniskor

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

-_ 206 -

ningar. Förekomsten af dylika pudelhufvade familjer
tyckes icke vara så sällspord, om man tager i
betraktande den stora mängd af berättelser, som af
naturforskare och resande meddelats om liknande
märkvärdigheter. Den lärde dominicanermunken
Vincentius von Beauvais berättar, att på hans
tid (omkr. 1250) skall vid franska hofvet hafva
uppehållit sig en man, som i öfrigt var gestaltad
som andra, men som hade hundhufvud och långt
hår på ryggen. Aldrovandi har i sin »Historia
momtrorumn lemnat porträtt och beskrifning på en hel
pudel-menniskofamilj från de canariska öarna. Hos
dessa var ansigtet tätt hårbeväxt, likaså hela
kroppen, med undantag af strupe, bröst, händer och
fötter. Äfven här var ryggen starkast hårbeväxt. Om
tänderna säger han tyvärr ingenting.

Men det intressantaste fallet af dylik missbildning
är det som iakttagits hos en siamesisk familj och
som omständligt skildrats af John Crawford i hans
»Dagbok, förd vid engelska beskickningen i Ava». Här
berättar han sig år 1829 hafva sett en tretioårig man,
hvilkens ansigte, med undantag af läpparne, men eljest
ända in i näsborrarna och öronhålorna, var betäckt
af silfvergrått, rakt men mjukt och silkeslent hår,
hvilket på kinderna och öronen var åtta tum samt på
hakan och näsan omkring hälften så långt. Äfven den
öfriga kroppen var, med undantag af händer och fötter,
betäckt med tjockt och tätt silkeshår, hvilket på
skuldrorna uppnådde en längd af fem tum. I öfrigt var
han af medellängd och spenslig till kroppsbyggnaden;
hyn var något ljusare, än andra siamesers, och Ögonen
mörkbruna, likväl ej så mörka som vanligt bland hans
landsmän; men det märkvärdigaste var, att denne man
likasom Andrian, icke hade några kindtänder, utan
blott fyra framtänder i hvardera käken och en ögontand
i undre käken. Alla dessa tänder voro dessutom små
och hade icke visat sig förr än på tjugonde året.

Konungen i Ava hade till skänks erhållit mannen -
hans namn var Shwe-Maong -.’då denne var fem år
gammal och, emedan han intresserade sig för denna
naturmärkvärdighet, hjelpte han honom med penningar
så att han fick en hustru; han ville nämligen se
om denna abnormitet skulle fortplantas. Af detta
äktenskap föddes en flicka, Maphoon, hvilken i likhet
med fadern kom till verlden med öron, som både utan-
och innantill voro hårbetäckta. När kapten Ytile år
1855 besökte detta hof fann han flickan fullvuxen
och hennes ansigte helt och hållet hårbetäckt; äfven
hon hade endast fått fyra framtänder i hvardera
käken. Den regerande konungen hade dragit försorg
om att skaffa henne en man, något som på grund af
hennes besynnerliga utseende endast lyckats genom att
bjuda en betydande summa penningar. Af detta äktenskap
föddes en gosse, som, fastän han vid Yules besök icke
ännu var fjorton månader gammal, redan hade ett par
försvarliga polisonger och mustascher. Far och dotter
hade dessutom andra normalt skapade barn.

Af det meddelade finner man, att detta sammanträffande
af en omåttlig hårväxt med abnorm tandbildning i
två fullt konstaterade fall och hvarje gång flera
generationer igenom icke ger D a kan vara en ren
tillfällighet, och tanken på ett närmare sammanhang
mellan de båda abnormiteterna bekräftas än ytterligare
genom exemplet af den för sitt hårklädda ansigte och
afskräckande fulhet ryktbara spanska dansösen Julia
Pastrana, som, enligt tandläkaren Purlands utsago, var
försedd med en oregelbunden dubbel tandrad i öfver-
och underkäken, hvilka gåfvo ett aplikt utseende
åt hennes framspringande käkpartier. Af alla dessa
om ett djupare sammanhang med utvecklingshistorien
vittnande afvikelser hafva många naturforskare dragit
den slutsatsen, att man i dessa fall hade att göra
med ett slags återgångsbildning, som i månget afseende
kunde tjena såsom vägvisare i den nu så mångomordade
frågan rörande menniskans härkomst. Till och med den
i dessa frågor försigtige vetenskapsmannen professor
Virchow i Berlin kom vid sin undersökning af de ryska
skogsmenni-skorna »att tänka på’en ända till lejon-
och pudel-aporna återgående atavism» och tillstår,
att man på grund af den bristfälliga tandbildningen
kunde låta sig ledas ännu längre tillbaka, till de
så kallade edentata (tandlösa).

Yi vilja då se hur det förhåller sig med nämnda
återgångsbildning, hvilken blifvit kallad atavism,
på grund af det ofta iakttagna förhållandet att
barn stundom visa mindre likhet med sin far,
än med sin farfar eller en af sina farföräldrar
(atavus). Inom den darwinska läran har, långt för
detta, men synnerligast genom Hackel utvecklats en
särskild lära (onto-geni) hvilken, oberoende af alla
skapelsehistoriska teorier, i stället stöder sig på
hvarje organiskt väsendes egen utvecklingshistoria
från första stadiet af lifsfrö, och sålunda vill
bevisa, att en fortfarande utveckling från lägre
former försiggår.

Låtom oss endast kasta en flyktig blick på de
hufvud-förändringar, som embryot (fröet) till
det högsta naturväsen som vi känna, måste genomgå
för att uppnå den fullkomlighet i gestalt, som är
detsamma eget.

Först visar det sig såsom en för Ögat knappt märkbar
blåsa, som icke genom något af nutida vetenskap
bekant medel kan skiljas från embryot till ett annat
högre eller lägre djur. Denna lilla blåsa delar sig
i två, dessa i fyra celler o. s. v. till dess man
tydligen kan urskilja embryot af ett ryggradsdjur;
men huruvida det skall blifva en fisk, en groda, en
fågel eller ett däggdjur, derom kan man icke dömma af
dess nuvarande utseende; första anblicken tyckes tala
för en fisk, ty vi urskilja tydligen fyra gälbågar i
närheten af halsen och en början till en simblåsa. Men
gälarna försvinna, och af simblåsan blir en lunga;
i stället för fenor hafva bildat sig fyra tydliga
femdelade lemmar. Som dessas leder äro förenade
medelst simhud, så kunde vi, andra skäl frånsedt, vid
detta utvecklingsstadium förmoda, att vi hade framför
oss en ung groda eller åtminstone en simfågel. Snart
blir likheten med en hund eller något annat däggdjur
allt större. Yi se tydligen en liten svans, och hela
kroppen med undantag af flata handen och fotsulan,
öfverdragen af ett tjockt, ulligt hår, hvilket plägar
vara tätast vid mundpartiet. Men se! än en förändring
försiggår: den lilla svansen och håret försvinna
åter och det oigenkänliga embryot har utvecklat sig
till det stolta väsen, som icke alls vill veta af de
grader som det genomgått. Denna bildningsprocess är
i sin snabba utveckling tusen gånger underbarare, än
förvandlingsprocessen, som af många betecknas som så
omöjlig, och den innesluter dock inom en miniatyrram
bilden af vårt slägtes utveckling från den lägsta
till den högsta länken i djurkedjan.

Atavismens företeelser, sådana de i tusental
iakttagits, särskildt i husdjurens och kulturväxternas
återgångsbildning till likhet med sina stamföräldrar,
förklara sig temligen enkelt ur utvecklingshistoriens
grundsatser - men också endast med dessas hjelp. Om
man föreställer sig, att hvarje särskildt växt-
eller djurväsen måste sjelf arbeta sig igenom
sina förfäders tillstånd och i sin utveckling helt
kort och liksom i allmänna drag genomgå samtliga
förfädernas utvecklingsperioder, så är det icke
svårt inse, att det tillfälligtvis åtminstone i en
eller annan riktning kan blifva stående på en lägre
utvecklingsgrad, om ock blott på en sådan, som ligger
närmast intill dess eget utvecklingsmål. Men man inser
derjemte, att af de företeelser, som härvid träda i
dagen, kunna dragas slutsatser rörande ifrågavarande
varelses förfäder. Af hästar t. ex., hvilka på intet
sätt skilja sig från andra sina likar, har man
på flera ställen sett falla zebra-likt strimmiga
fålar; man sluter deraf, att vår hästs stamform
bör hafva haft en zebra-likt strimmig hud. Liknande
slutledningar kunna göras ur motsvarande iakttagelser
hos menniskor: stundom visa sig hos vissa individer
framskjutande hörntänder med spår af ett (Hastema,
d. ä. ett öppet rum för upptagande af den motsatta
käkens hörntand, när munnen är tillsluten. Hvad
kommer man härvid att tänka på, om ej att dylika vapen
funnos hos och begagnades af menniskornas ataver och
att de nu understundom vanställande återuppträda
hos afkomlingarne för att påminna dem om, hvadan
de komne äro? På grund såväl af teoretiska skäl som
verkliga iakttagelser kan man sluta, att en återgång
kan förekomma endast till de närmaste förfäderna och
att således denna bland menniskorna, med deras snabbt
fortskridande utveckling, allt sällsyntare går så
långt tillbaka som inom det afgjordt djuriska området.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free