- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
207

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pudelmenniskor - Tre aftnar. (Forts.) Aslög

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

207

Må hända hafva skogsmenniskorna förr uppträdt mycket
oftare, ja, hvem skulle ens, med de exempel som man
sett i våra dagar, våga att obetingadt förvisa till
sagornas område de gamla berättelserna om helt och
hållet hårbevuxna folkstammar? Yare härmed huru som
helst-, den allmänna hårväxten hos pudelmenniskorna
lärer embryologerna ingenting nytt, ty hvarje man
och till och med hvarje qvinna har i detta afseende
en gång varit en fullkomlig skogsmenniska, ehuru
den allmänna hårbetäckningen vid en regelmessig
utbildning förvandlar sig till ett knappt synbart
fjun. Så mycket lärorikare är pudelmenniskornas
fattigdom på länder. Den

synes antyda, att menniskan bland sina närmaste
stamfäder haft en så kallad edentat, och den först i
nyaste tid upptäckta slägtskapen mellan lemurer eller
halfapor och nämnda tandfattiga djur klass kastar
något ljus i den riktning, hvari vi hafva att följa
menniskoslägtets stamträd ännu längre tillbaka. Yi
hafva härmed antydt hufvudsaken af naturforskarnes
tankar i detta ämne; om vi än måste befara att de här
och der möta misstro, kanhända afsky, så äro vi lika
öfvertygade, att de icke äro likgiltiga för dem, som
vägat att kasta en blick på det område, hvarest den
nyare naturvetenskapen vunnit sina djerfvaste segrar.

Tt-e

IL

tvenne vårar hade lockat tusende sinom tusende
blommor fram i ljuset, och tvenne höstar hade låtit
dem förvissna. Tusende sinom tusende förhoppningar
hade väckts i menniskohjertan, för att möta samma öde,
som vårens skimrande barn.

Det är åter afton; stormen tjuter der ute; regnet
störtar ned i häftiga skurar; mörkret ligger tungt
och ogenomträngligt Öfver land och sjö. I den ensliga
boningen, som ligger så nära hafvets strand, att de
ystra vågornas vilda dån höres dit in, brinner en
lampa med matt sken, dämpadt som det är af en mörk
skärm, Fattigdom råder i rummet, och på en bädd helt
nära eldstaden ligger ett modershjertas hela rike-dom,
kämpande dödens allvarliga strid. Att döden här, som
så mången gång förr, skall segra öfver ungdom och
hopp, det står att läsa på den lille stridskämpens
aftärda drag. En äldre man står bredvid, betraktande
med forskande blick den pågående striden mellan
lifvet och döden. En ännu helt ung qvinna ligger
på knä vid den lilla bädden. Förtviflan lyser ur
hennes öga och de hårdt sammanpressade läpparne
tala ett ångestfullt språk. Plötsligt försvinner
det dystra uttrycket; hon tyckes få nytt lif; hoppet
omfladdrar henne i gyllene ringar. »Han måste räddas,
min egen lilla gosse!» utbrister hon. »O, gör det!»
Härvid riktas hennes blick på den äldre mannen. -
»Var ej grym mot mig! Nog kan han räddas ännu; jag
kan ej bära det andra . . .» Härvid döljer hon rysande
sitt ansigte i sina händer. Den äldre mannen, som är
läkaren, lägger sin hand sakta på hennes skuldra. »Ni
måste bära det», säger han allvarligt »Minns ni ej,
hur eder fader lärde eder genom ord och efterdöme,
att det blott gifves ett, som ej Jean, ej får bäras,
och det är, att hafvra förlorat sitt eviga mål ur
sigte. Han» - härvid såg han på barnet i vaggan -
»blir kanske en säkrare ledstjerna dit, sedan han
sjelf hunnit sitt mål. - Jag skall söka eder make,
och föra honom till eder sida och till hans barns
dödsbädd. Gud vare hos eder.» - Han lemnade rummet.

Natten skred långsamt fram. Döden var nu, sedan flera
timmar, det torftiga hemmets objudne gäst. Modren
ligger ännu qvar vid sonens vagga, lugnare nu, sedan
vissheten förjagat all hoppets oro. Hennes faders
starka ande tyckes om-sväfva henne. Orden, sagda af
honom på hennes bröllopsafton, återljuda i hennes öra:
»Låt ingen, låt intet förmå dig vika bort från ditt
mål, som är att vårda och lifva den himmelska gnistan
i din makes bröst, att den ej släckes i lifvets strid
*. - Hur har du lydt detta bud? Denna fråga blef allt
mera högljudd inom henne - den fordrade ett svar. Det
förflutna tågade förbi hennes inres öga. - Först kom
der en tid, da hon lefvat som i en dröm. Fadrens
allvarliga, men ömma stämma hade ej hörts, den
svaga, liksom motvilliga klagan från detta starka
hjerta hade hon ej förnummit; örat hade liksom varit
bedöfvadt genom hennes makes glödande språk. - Så kom
döden och tystade för alltid fadrens kärleksfulla,
varnande röst; - fåfängt lyssnade hon efter dess
lugnande, stärkande toner, de nådde ej mera hennes
i verlden kämpande själ. - Så följde en annan tid,
då skatter skulle samlas och hon skulle höljas i
verldens glitter. En del af dessa skatter kommo, eller

ansågos komma, men hon kände, hur hon ikläddes dem
för att höja sin makes ära och glans. Hon pryddes som
hans förnämsta egendom (hvilket hon nog ännu var),
men egendom var hon, ej annat. - Så kom en dag, då
allt detta glitter drog skam och sorg öfver hennes
hem och namn. - Sökte de sin tröst hos hvarandra
då? Sökte de väcka till lif den hardt när slocknade
elden, den himmelska gnistan i deras bröst? - Nej! -
I det bedrägliga hoppet, att lyckans gudinna skulle
vara honom bevågen, gjorde mannen sig till en lekboll
för hennes nyckfulla sinne. Hustrun ägde ej mod att
blicka in i sitt tomma inre, eller omkring sig i sitt
ödelagda hem, - med kärleken till sitt förstfödda barn
sökte hon nedtysta hvarje klagande eller förebrående
röst i sin själ, Detta hennes barn skulle blifva stort
och ädelt; alla de andens rika gåfvor, hvarmed hon
en gång smyckade sin ungdoms älskade, slösade hon nu
härpå. Hennes son skulle återupprätta hennes förlorade
ideal . . . och nu ... ja, nu var det slut. Hennes
sista hopp hade brustit sönder i denna mörka natt. -
Intet återstod ... Nu skingrades de tunga molnen
der ute. Månen, soni gått upp, kastade några bleka
strålar in i rummet. Hon förstod maningen från sin
faders boning der uppe, och qvinnan, som reste sig
upp från sitt barns dödsbädd, var en annan, än den,
som mottog dess sista suck. Hennes lif hade fått en
sådan riktning, som ej tidens vexlingar förmå ändra.

III.

Julidagens sol sjönk vid horisonten. Den af hettan
och torkan mattade jorden drog liksom en suck af
lättnad. - Trenne år hafva gjort sin rund sedan döden
förbytte den unga modrens jordiska förhoppningar i
en som hörer himmelen till. - Dörrarne stå öppna
till hennes hem vid det EU så lugna, men af den
nedgående solens sken färgade hafvets strand. Låt oss
blicka dit in. Allt är så stilla; på en bädd, midt
för det öppnade fönstret, ligger hon sjelf. Sofver
hon? Ljufva drömmar tyckas omsväfva henne, derom
talar leendet på hennes läppar. Hvarför ligger hon
så orörlig? Hvarför är hon så förändrad? Uttrycket
af sorg, af kännedom om lifvets hårda strider är
borta; hon har ett barns undrande, nyvakna uttryck,
hvarmed det så ofta åhör underbara sagor om främmande
länder, förtäljda af en moders milda stämma. Hennes
make sitter bredvid, hans händer äro hopknäppta, men
ej till bön. Hans ansigte är så dystert, så slitet
mellan vexlande känslor. Förebråelser, sorg och
harm jaga deröfver likt mörka skuggor. Hur kan hon,
som så mången gång i dylika stunder stått vid hans
sida, som, bortjagad, aldrig tröttnat att återvända,
aldrig bäfvat tillbaka för det mörka djupet i hans
själ, nu ligga der så lugn, så omedveten om en af de
häftigaste stormarne i hans hjerta. - Jo, hon har löst
sin lefnads dunkla gåta, hon vet lösningsordet på dess
lust och ve. - Visserligen vet hon då också mera,
än någon på jorden om kärlekens frälsande makt. -
För honom, som med ett förtvifladt sinne sitter der,
är hon dock nu blott en minnets stjerna; men äfven en
stjernås matta ljus räddar tusende från skeppsbrott
på lifvets stormupprörda haf, om ock hafvets vågor
gå tornhögt och tunga moln skymma stjernans ljus. Med
visshet vet hon nu,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0211.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free