- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
211

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Göta elfvens främsta smycke. Herm. H-g. - Ett kapitel om fruktan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

211

Med lättade kommunikationer har Trollhättan
blifvit en besökt vallfartsort för turister från
alla verldsdelar. Man ser här under sommarmånaderna
amerikanare, engelsmän, ryssar, tyskar och italienare,
ja till och med en och annan beduin och kines, för
att ej tala om danskar och norrmän. Sanno-

likt finnes ej heller någon svensk ort, hvars namn
trängt så vida kring verlden. Äfven i aflägsna länder,
der ordet Sverige ännu är ett dunkelt begrepp,
vändas främlingens drag i ett leende, som tyder på
bekantskap med ämnet, när han hör namnen Charles
douze eller Cataractes du TroWiåtta.

Herrn, I-I-g.

Ett kapitel om

dem som rädas», utropar Jesus Syrach, »de hafva icke
förtröstan, derför blifva de ock icke bevarade!" _
,,Af alla hinder, som ställa sig i vägen för vår
lycka»», säger en fransk filosof, »är fruktan må
hända det största^, och en engelsk skriftställare
uttalar ungefär samma sats, då han säger: »»Det gifves
ingen välsignelse som går upp emot den, att äga ett
modigt sinne.»

Redan i sin ungdom förde den rädde ett plågsamt,
eländigt lif. I skolan vek han skyggt undan för andra
gossar, hvilka syntes honom Öfverlägsna, och blef
en misshandlad lekboll för starkare kamrater. Om
något misstänkt föreföll på gatan, flydde han som
en sparf för höken och gömde sig i närmaste hus;
den minsta hund ingaf honom misstroende. Det är
märkvärdigt hvad dylika små harhjertan kunna ådraga
sig många lidanden; till råga på allt hysa de äfven
en vidskeplig fruktan för osynliga eller demoniska
makter; det är spökrädslan, som om qvällen jagar
dem under täcket och beröfvar dem sömnen långt in
på natten!

Liksom de hårdhändta kamraterna, de farliga hundarna,
de inbillade spökena plågade den rädde i barndomen,
så förföljes han hela lifvet igenom af alla slags
olyckor och missöden, verkliga eller inbillade. Man
skulle tro, att den rädde, som icke skyr någonting
så mycket som smärta och faror, äfven borde hafva
en synnerlig tur att undvika alla missöden; men
erfarenheten lär, att så icke är fallet. Tvärtom, den
modige undgår faran i hundra fall, der den rädde blir
sittande i stöpet. »Lyckan står dem djerfvom bi», är
en erfarenhetssats, som ofta får sin bekräftelse. Den
klenmodige deremot har en oförklarlig otur, så
oförklarlig, att man ibland kunde frestas tro, att
han verkligen förföljes af en demon, som älskar modet
och bestraffar räddhågan. I sin ängslan förlorar
han all besinning, ja till och med sina kroppsliga
sinnens fulla bruk, så att han hvarken ser eller hör
riktigt. Man talar derför äfven om- blind fruktan,
Under en sådan sinnesförfattning tillgriper han
bakvända utvägar och dukar under för faran, som når
honom från ett håll, hvarifrån han alldeles icke
väntade henne.

Ett fast mod stålsätter deremot både armen och
omdömesförmågan, skärper sinnena och håller hufvudet
fritt och upprätt. Den modige har alla hufvudets och
hjertats hjelp-medel i tygeln och kan klokt förfoga
öfver dem som en fältherre öfver sina trupper.

Under det att rädslan försvagar tankekraften, så
sätter den deremot, fantasien i stark rörelse. Hos
rädda personer är inbillningskraften ytterst
liflig. Fruktan låter dem hitta på tusen farliga
möjligheter, som en förnuftig och modig menniska
icke ens skulle kunna upptänka. Fantasien är den
modlöses besvärligaste sängkamrat; den uppkallar en
här af gräsliga föreställningar och plågande oro,
som likt ett mörkt moln lägrar sig öfver hans själ.

Men i motsats härtill och till det kalla, prosaiska
förståndet kan fantasien, den glödande inbillningen
hos den modige alstra ett oemotståndligt begär efter
äfventyr - alstra dessa romantiska naturer som söka
faran, som brinna af åtrå att trotsa den: poetiska
sinnen med lif och lust, som ej rygga tillbaka för
hindren.

Det är likväl ock sannt, att kalla och fantasilösa
menniskor ofta med stort fysiskt mod möta faran,
helst som de mindre förmå göra sig ett begrepp om dess
vidd, icke förmå skönja alla de förskräckliga fall som
kunna inträffa, och om de än medgifva deras möjlighet,
likväl icke betrakta dem med samma liflighet som de
fantasirika. Lika så väl som man

talar om en blind fruktan kan man ock tala om det
llinda modet, dumdristigheten.

Det finnes menniskor af genomgående rädd och ängslig
natur. Men många äro det blott i ett eller annat
afseende, d. v. s. de hafva sin »Achilles-häl»,
sin »svaga sida». Man träffar dervidlag på de mest
sällsamma motsägelser. Skeppskaptener, som bland
skummande vågor och midt i en tjutande storm stå med
fast och säker blick vid rodret," bete sig som barn
vid faror, som äro egendomliga för fasta landet,
t. ex. på svindlande bergstigar eller på vilda
hästar. Hos många vexlar stridslusten och tapperheten
allt efter arten af det vapen, som man sätter i
händerna på dem. Många äro alldeles i sitt esse,
om de bära en påk, en huggare eller en sabel, men
förlora deremot fattningen vid åsynen af en pistol,
en dolk eller något annat stickvapen. Mycket beror
dervidlag på vanans inflytande, som härdar oss mot
sådana faror, hvilka vi ofta måste bjuda spetsen -
mycket äfven på anlag och böjelser. De uppgifter, för
hvilka vi äga lust eller begåfning, fullfölja vi med
säkerhet och sjelf förtröstan. För den sak, som vårt
hjerta omfattar, offra vi oss gladt och modigt. Ofta
kan sålunda den ådraga sig tadel och förebråelse för
feghet, som egentligen blott var likgiltig.

Det gifves äfven en tankens djerfhet, som
visst icke är en hjertats eller handlingens
djerfhet. Skriftställare, som sakna denna djerfhet,
äro obeslutsamma i valet af sina ord. Otaligt många
uttryck framställa sig för dem, och de veta icke
hvilka de skola välja. I sin tvekan gå de ofta förbi
det lämpligaste uttrycket. Den modige griper sig an
och finner genast »rätta ordet». Man talar derför
hos författare och konstnärer om en »djerf» och en
»rädd» stil; man berömmer den förra och tadlar den
sednare. Den rädda stilen är ofta alltför sökt, för
slipad och regelrätt för att göra ett lifligt intryck.

Som sagdt: detta är ett alldeles särskildt slags mod,
och den som i egenskap af författare är dristig och
kraftfull kan i lifvets yttre förhållanden vara en
stor pultron. Den som visar sig tapper på pegasen,
är derför icke tapper på en stridshäst af kött och
ben. Det finnes ett slags hjeltemod, som tillhör
hufvudet, ett annat, som tillhör hjertat.

Liksom vid skrifvandet och tänkandet, så är ett
försagdt och ängsligt väsen jemväl skadligt i vårt
umgänge med våra medmenniskor, Den" klenmodige
uppträder icke fritt och hurtigt. I sällskap är han
blyg, osäker, tafatt. När han borde öppna munnen
vågar han icke af rädsla för anmärkningar och af
fruktan för att såra; han kommer aldrig ut med sina
goda tankar och infall, eller ock framsäger han dem
bakvändt och uttryckslöst. Hans försagdhet ingifver
honom äfven en falsk höflighet, som icke härflyter ur
någon annan källa, än hans räddhåga. Han är höflig
för att dermed af-väpna sina fiender. Och denna en
veklings höflighet är icke hälften så mycket värd,
som en ädel och manlig karakters, den der är höflig
af aktning för sig sjelf och andra.

Ett fast och käckt väsen hos mannen är det första
vil-koret för att kunna behaga fruntimren. »Mannens
mod är qvinnan kärt.» Q vinnorna älska och beundra de
egenskaper, som de sjelfva företrädesvis sakna: mod,
fasthet, tapperhet, liksom vi män känna oss dragna
till qvinnan af dygder, som mindre tillhöra oss,
nämligen mildhet, blygsamhet, anspråkslöshet.

Liksom våra medmenniskor och vänner känna sig angenämt
berörda af det muntra och modiga sinnelag vi visa
dem, så känna vi äfven sjelfva en vederqvickelse
deri. Modet

27*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0215.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free