- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
213

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett kapitel om fruktan - I norska Finnmarken. A.-E.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det moraliska modet, som visst ej saknar fantasiens
och känslans lyftning kan sägas omfatta alla dygder
och göra oss till fullt harmoniska och förnuftiga
väsen, till menniskor i sannaste mening. Det är ock
detta mod, som utgör sjelfva drifkraften för stora
och ädla handlingar och som sålunda inspirerar en
Arnold von Winkelried till att låta sitt bröst
genomborras af spjutknippan för att genom offret af
sitt eget lif rädda stridskamraters och landsmäns –
rädda fosterlandets annars förlorade sak; eller en
Regulus att med den säkraste död för ögonen ej svika
sitt ord, sin pligt. Här kan ock modet sägas hafva
liktydighet med en verklig Gudsfruktan.



Oskar II:s kapell i norska Finnmarken.


I norska finnmarken.

En dyster klippkust med ofruktbara, sandiga stränder,
oändliga bergsträckningar, delade af kärr och
moras, forsande floder i ogästvänliga dalgångar,
en afskräckande ödslighet, inga skogar med friska
ångor och jublande fågelsånger, inga kullar prydda
med blommor, inga grönskande ängar, inga spår af
mensklig verksamhet, intet ljud af menskligt språk,
några korta sommardagar med oräkneliga myggsvärmar och
ändlösa vintrar med isande stormar – så ungefär tänker
man sig Finnmarken, Europas nordligaste kuststräckor,
sköljda af Ishafvets vågor.

I mycket motsvarar också verkligheten en sådan
föreställning, men i åtskilligt ter den sig likväl
helt annorlunda.

Liksom största delen af Sveriges kust, är äfven
Norges ända upp till Nordkap skyddad af en
skärgård, som, bland andra fördelar, äfven medför
den, att hafsstormarne deraf brytas och naturen
får tillfälle att å de inre fjordarnes stränder
utveckla en förvånande rikedom, påminnande om långt
sydligare länders växtlighet. Men när man hunnit till
den branta, i hafvet stupande klippspets, som är känd
under namnet Nordkap och är det europeiska fastlandets
nordligaste udde, och man vidare styr öster ut, så är
skärgården med ens försvunnen och Ishafvet rullar utan
hinder in sina vågor på fasta landet. Ända förbi Wadsö
är detta kustland dystert och naket, intet barrträd
hafva stormarne der tillåtit slå rötter, endast en
och annan skranglig och tynande björkbuske påminner
menniskan om, att någonting sådant som växande träd
finnes på jorden.

Fortsätter man emellertid resan till Varangerfjordens
södra strand, beredes man den angenämaste
öfverraskning, ty der står man midt uti omätliga
furuskogar, midt uti lummiga björklundar, och der ser
man under sommarens korta dagar gräsklädda naturliga
ängar, dit äfven Flora hittat och koloniserat rätt
många af sina vackra barn, beundransvärdt vackra här,
der man ej väntar sådan fägring och der för öfrigt
allt är sträft och vildt.

Det är dock ej endast blomstergudinnan som hittat
till dessa fjerran trakter; menniskan har gjort det,
hon också. Ödsligheten brytes alltså icke endast af
de nomadiserande lappar, som följa renhjorden öfver
fjällens renmossefält och de gräsrika kärrdragen;
äfven i de inre fjordarne och vid flodstränderna,
lockade af de fiskrika forsarne, af rikedomen på vildt
och af de naturliga ängarne, träffar man menniskor,
bofasta menniskor, som här slagit ned sina bopålar
och trifvas och hafva det efter sina behof godt i
lekamlig måtto.

Isynnerhet är det Pasvigselfven, afloppet för
den stora Enare-sjön, som lockat nybyggare. Utom
boskapsskötsel och hafsfiske, som här ofta ganska
rikligt lönar ett hårdt arbete och är hufvudsakliga
näringsmedlet, erbjudas öfverallt i elfven äfven
gynnsamma tillfällen till sötvattenfiske. Laxöring,
harr och sik finnas i mängd. Vildt är äfven
godt om. Svanen, vildgåsen, otaliga änder och
andra flyttfåglar rufva i otaliga skaror längs
flodstränderna. De, som idka jagt och fiske för sitt
nöjes skull, hafva – anmärker professor J. A. Friis
i sin fängslande beskrifning öfver Finnmarken, ryska
Lappland och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free