- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
214

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I norska Finnmarken. A.-E. - Vid skogsbäcken. Herman Sätherberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nordkarelen – ingen aning om, hvilket förlofvadt land
Finnmarken är för dem. Om de här ville tillbringa
en af de alltid ljusa månader, då solen aldrig går
ned, skulle de finna mångsidigare och intressantare
sysselsättning, än måhända på något annat ställe. De
kunde begynna med laxfiske vid elfmynningen, fortsätta
med småfiske uppåt elfven, der alltid den rikligaste
fångst är att påräkna, och, om de vilja och duga
dertill, sluta med vildrenjagt uppe i Enare-trakterna.

Sydvaranger, liksom en stor del af Finnmarken, är
långsluttande mot hafvet, utan höga fjäll. Bestiger
man en af de större åsarne, har man en öfver all
beskrifning vidsträckt utsigt, men icke en utsigt
öfver kala bergsträckor och ödsliga moras, utan
milsvidt öfver ett mörkgrönt haf af täta furuskogar,
genom hvilka elfven drar sitt silfverband och
hvilka här och der öppna sig för en insjös blanka
spegel. Fläcktals äro de äfven uppblandade med
löfskog, som gifver en behaglig omvexling i den
gröna färgen. Löfskogen representeras här af björk,
al och asp. Professor Friis säger sig hafva mellan
Kloster- och Langvattnet påträffat aspar så tjocka,
att han knappt kunnat omfamna stammen!

Efter dessa knapphändiga drag till en bild af den
finnmarkska naturen, vore det äfven frestande
att söka skildra, om än så flygtigt, det lif,
som de fåtaliga menniskorna i dessa aflägsna
bygder föra och hvilket är så olikt det vi i
sydligare trakter vant oss vid. Det möter dock för
hvar och en ej stor svårighet att tänka sig denna
tillvaro. Efter våra begrepp äro menniskorna der
dömda till idel försakelser och nöd; sjelfve äro de
dock förnöjsamma och betrakta blott som en underbar
saga de skildringar, de få höra om lifvet der söderut
och dö underbara inrättningar, som menniskorna der
uppfunnit till nytta, nöje och beqvämlighet.

Den, om vi så få säga, religiösa beståndsdelen af
folklifvet i Finnmarken behöfver ännu mindre skildras
för att förstås. I norden som i södern framträda
det andeliga lifvets behof och de materiela medlen
för deras tillgodoseende så temligen lika. I den
känsla, som ur det förgängligas verld lyfter våra
tankar till det oförgängligas, mötas alla; dermed
slås en brygga öfver hafven, dermed knytes ett band
mellan verldsdelar.

Se vi ej ock, på den här förut intagna illustrationen,
i den enkla tempelbyggnaden, liksom en gammal
bekant? Detta tempel,
som väl kunde tagas för att tillhöra någon liten
landsförsamling i Sverige, står några bösshåll
från Ishafvets kust, på Jakobs-elfvens strand,
hvilken elf utgör gränsen mellan den yttersta delen
af Norge i öster mot Ryssland. Den lilla kyrkan
kan sålunda betraktas som ett andligt vakttorn,
ett den kristna protestantismens vakttorn mot den
östra kolossens många skiftande trosbekännelser –
ett andligt vakttorn jemväl för de vidt kringströdda
medlemmarne af den församling, som här kommer samman
för att höra Guds ord föreläsas och uttydas. *)

Under allvarliga förhållanden blir menniskan allvarlig
till sinnes. Hvad hon då känner, känner hon varmt;
hvad hon då tänker, tänker hon djupt. En allvarlig
predikare är hafvet, Ishafvet i synnerhet. En
allvarlig predikare är den fattiga, öde stranden,
mot hvilken de fräsande sjöarne brytas. En allvarlig
predikare är det nakna fjället. En allvarlig
predikare är den brusande forsen, den ensliga,
susande skogen, den långa kalla, norrskenslysta
vintern. En allvarlig predikare är framförallt
ensamheten. De yttre väckelserna till allvar äro
sålunda många i Finnmarken. Folkets skaplynne bär
också prägeln af allvar. Det har att kämpa mot hafvet,
mot stormen, mot kölden, mot mörkret, mot is och snö –
mot allt, utan hjelp af annat än den egna kraften,
den egna ihärdigheten, den egna förnöjsamheten och
den innerliga tron på ett högre väsendes hjelp och
beskydd.

Hvad skall icke kyrkan vara för ett sådant folk?

Hon är också icke ett hus af sten, utan ett »heligt
rum»; hennes spira är också icke blott så och så
många alnar hög, utan hon räcker vida längre än hon
synes: hon räcker till himmelen, och dit följa henne
folkets tankar.

Sådan ter sig också kyrkan för den fromma
uppfattningen hos alla menigheter, och deri har hon
ock sin aldrig svigtande betydelse. Och dock har
den herrsklystna spetsfundigheten sökt och lyckats
splittra och skilja dem, som möta hvarandra i det
högsta, dem, som enas i det vigtigaste i lifvet:
i tron på ett högre väsen och i förhoppningen på en
högre och ädlare lifsform!

De olika uppfattningarna kunna väl aldrig utjemnas
och sammanflyta till en, ty sanning är, att
"hvarje menniskohjerta har sin religion»; men när
skall den sanna upplysningen i de s. k. bildade
samhällena komma så långt, att hvar och en, med
aktning för andras religiösa öfvertygelse, får
vara i oqvald besittning af sin egen? Ja, när?

A. E.

*) År 1873 företog konung Oscar II en resa kring
Norges kust, ända till ryska gränsen. Den 4
Juli bevistade han i den här aftecknade kyrkan
gudstjensten, vid hvilket tillfälle man har skäl
frukta, att menighetens andakt förströddes af
konungens närvaro. Till minne af detta besök blef
kyrkan kallad "Oscar II:s kapell", och öfver bänken,
der konungen tagit plats, uppsattes en marmorskifva
med följande inskrift: "Konung Oscar II hörde Guds
ord här den 4 Juli 1873", hvilka ord å taflan stå
ristade både på norska och finska.



Vid skogsbäcken.

I lunden bland klippor höga
Jag helsar dig, ensliga bäck!
Fördold undan verldens öga.
Du ler, i din ringhet så täck,

Du skådar med blickar klara
Så sorgfri mot himmelen opp,
Der luftens seglare fara
Med nyckfulla vindens lopp.

Ej verldens buller och strider
Din bortgömda fristad nå.
När stormen på skyarna rider,
Du hvilar lugn ändå.

Ej äger du städer och hamnar,
Ej äger du fästen och slott;
Men himmelens klarhet du famnar,
Och friden du fick på din lott.

Ej äger du holmar och fjärdar,
Ej skepp på din spegel ses gå;
Men rymdens de gyllene verldar
Som svanor simma derpå. –

Du hvilande våg i dalen,
Hvad bidar du på så still’?
Kan hända att näktergalen
I lunden skall slå sin drill?

Kan hända, när qvällens stjerna
Ur rodnande skyar ler,
Att älskaren med sin tärna
Till stranden skall komma ner?

Du vakande öga i skogen,
Du famnande spegel, klar,
Med kärlekens saga förtrogen,
Lys frid kring det sälla par!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 00:30:37 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/famijour/1876/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free