- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
217

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dyra tider. Claës Joh. Ljungström - Örnjägaren. Ernst Wallmark - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

En tunna råg 12 öre.
En tunna korn 9 öre.
Smör ett lispund 6 öre.
Ett pund skird talg 6 öre.
Ett pund ister 6 öre.
En kohud 6 öre.
Ett bockskinn 3 öre.
Två getskinn 3 öre.
En oxe 6 mark örtiger.
Två hundra jern 12 öre.
Två pund fläsk 6 öre.
Ett kalfskinn 1/2 öre.
Ett fårskinn 1/2 öre.»

Dock skrifver han något derom, att äfven dyr tid i
visst afseende varit, ty han nämner att »1526 var så
dyrt saltköp i Uppland, att en tunna salt kostade 24
marker eller halfannan läst säd» – d. v. s. alltså,
enligt 1525 års pris, lika med 12 tunnor råg, eller,
enligt priset år 1527, lika med två par oxar.

Herr Torbjörn, som prisar de gamla goda tidernas
priser, var således af alldeles samma sinne, som vi
dagligdags äro. Man ser tillbaka och tycker, att förr
var allting så förträffligt, men glömmer, att alltjemt
växer inom menskligheten och i dess utveckling det
goda sädet med sina fördelar, som förr saknades,
trots att ogräset äfven finnes.

I afseende på myntet, som något efter »Kong Göstafz»
tid gällde och gick, må här anföras, att konung Erik
XIV:s silfvermynt, de fyrkantiga »Klippingarne»
af 1564 och 1565 med präglad valör 16 öre, väga
från 5 ort och 10 korn till 5 ort och 20 korn, och
sålunda äro värda vid pass 5/7 af konung Gustaf III:s
specieriksdalrar, som äro i det närmaste lika med
våra nuvarande.

Claës Joh. Ljungström.



Örnjägaren.

Med djupa, med villande skogen
Jag var sedan länge förtrogen,
Jag känner hvar skrymsla, hvart snår;
Och, utan att svindla och falla,
Der brusande bergforsar svalla
Vid stupande afgrund jag står.
Örnjägarn jag nämns och jag klättrar med fröjd
Bland isiga klippor på Alpernas höjd!

Hur snäppan mig undfly försöker,
Hur räfven, den listige, kröker,
Dem fäller mitt hvinande lod.
Se – råbocken ilar som vinden,
Men lägger jag bössan till kinden,
Strax gräset bär spår af hans blod.
Jag jägaren är, som med litet är nöjd,
Som trifs blott i skog och på klippornas höjd!

Väl torftigt är brödet jag spisar,
Men ändå min lycka jag prisar
Och tar hvad mig ödet beskär.
Med ingen i verlden jag byter;
Hvad mera, om guldet mig tryter,
När fri som en konung jag är?
Örnjägarn jag nämns och jag klättrar med fröjd
Bland isiga klippor på Alpernas höjd.

Jag har ingen slant i min ficka,
Men räcks mig en flaska att dricka
I byn der jag vandrar förbi,
Då lustigt i skägget jag skrattar,
Me’ns bägarn i blinken jag fattar
Och tömmer hvar droppa deri.
Jag jägaren är, som med litet är nöjd,
Som trifs blott i skog och på klippornas höjd!

Men när uppå susande vingar
Den väldige kungsörnen svingar
Sig upp emot rymderna blå,
Väl klappar mitt hjerta i barmen,
Men än har jag fasthet i armen
Och falkblick, att der honom nå.
Örnjägarn jag nämns och jag klättrar med fröjd
Bland isiga klippor på Alpernas höjd.

Och väl är jag gammal till åren,
Mång vinter strött silfver i håren,
Men glädje bor än i mitt sinn’.
Och sist, efter vexlande öden,
Jag får, om ej förr, uti döden
En torfva, som också blir min.
Jag jägaren är, som med litet är nöjd,
Som trifs blott i skog och på klippornas höjd.

Ernst Wallmark.



Allt af barmhertighet.

Berättelse af Emilie Flygare-Carlén.

X.

Promenad mellan Hasselbacken och Bellmansro.

Clary hade i väntan på denna märkliga dag skaffat sig en
för hennes utseende särdeles passande och särdeles
vacker vårdrägt, der den svarta färgen lemnat rum
för en mjuk syrénfärg, och då hon nu framför spegeln
böjde något åt sidan den lätta plymen, som vid hvarje
rörelse af hennes höga, smidiga figur svajade ned
från den täcka hatten till lockarne, som framstucko
bakom örat, kunde hon för allra första gången sedan
den afton, hon klädde sig till sin första och enda
bal, icke låta bli att erfara ett flygtigt intryck
af fåfänga. Men strängt aktgifvande på hvarje
känsla som hon ogillade, höll hon genast framför
sig en andlig spegel, i hvilken hon såg sig under
sina fyra äktenskapsår, i den eviga grå eller bruna
ylleklädningen, icke sprittande af något slags dunkel
förtjusning, utan värdigt huslig, lugn och stilla,
sväfva mellan sjukrummet, köket och skolkammaren. Och
från hennes ännu tidigare lif mötte henne bilden af
en stel, hopplös, missnöjd ung flicka, som alltid satt
för sig sjelf, då de andra eleverna roade sig.

»Ja, ja», hviskade hon i sitt hjerta, »det var en
mig ovärdig svaghet, att jag gaf ut penningar till
den här syrénfärgade sidenklädningen. Men den tunga
brudklädningen var alldeles omöjlig i dag. Jag skulle
då jemt erinrat mig huru jag, vid början af mitt
giftermål med min man, styf och rak trädde in hos
prostens eller borgmästarns som middagsgäst. Nej,
nej, denna enda gång skall jag förlåta min svaghet. I
morgon inlägges drägten i en ask, som jag ej bör
öppna mer än på sin höjd en gång om året, ända tills
jag blir gammal. Är det då för mycket», tillade hon
för att ännu mer lugna sig, »att under en hel lifstid
hafva haft en enda vårdag – en dag att känna sig ung,
glad och lycklig?»

Hennes samvete gjorde henne nu den väntjensten att
tiga, och så kom det strålande solskenet åter öfver
hennes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0221.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free