- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
218

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ögon och läppar. Kanske var det verkligen den första
dag, på hvilken hon kännt sig ung.

»Clary! nu är vagnen här», ropade professorskan i
dörren. »Brukspatron har en annan herre med sig, som
skall utgöra fjerde man i partiet. Det är en slägting,
en gammal major, som kommit upp till Stockholm. Är
du inte färdig nu?»

»Jo, kära tant, jag är färdig.» Hon vände sig om,
fattande parasoll och handskar.

»Kors i all min dar, så vacker och präktig du är
i dag! Du påminner minsann inte om den blifvande
martyren, som får stå och niga för hvar smörbytta
som tant har med sig, och som får öda ut all kraft
och must på en intrikat styfdotter.»

»Seså, låt oss lemna stackars Charlotte. Kom, kom!»

Då Clary, sedan professorskan skyndat förut, tillåste
sin kammardörr, intogs hon på en gång af en alldeles
förvirrad känsla. Hon måste stanna ett par ögonblick,
så häftigt slog hjertat. Hvad var det? En aning,
en ljuf hviskning, ett farväl ... Skulle hon icke
vara densamma då hon kom tillbaka, då denna dörr ånyo
öppnades? Kanske skulle hon endast hafva sagt farväl
åt våren, åt ungdomen, åt lifvet, och vara fullkomligt
slö för allt det som sedan stundade.

Liksom rädd för sig sjelf sprang hon utför trappan.

Nere i förstugan stod hela husets personal. Och
Mauritz väntade vid dörrposten. Man skulle kunnat tro,
att äfven han erfor hela väldet af en förtjusande
vårdag, ty hans denna vinter något bleka och fina
ansigte bar i dag en frisk manlig färg och de stora
gråbruna ögonen hade icke sitt beslöjade, litet
ironiska intryck, utan sågo sig fritt och öppet
omkring med glada, lifsvarma blickar.

Då han fick se Clary, så fullkomligt strålande skön,
så öfvergjuten af det hemlighetsfulla solskenet,
och det mystiska intryck som hennes vision under
kammardörrens tillslutande qvarlemnat, kände han sig
helt och hållet bländad. Utan ett enda ord förde han
henne till vagnen, och under parasollens hägn såg han
på henne, för allra första gången, med ett uttryck,
som kom den unga qvinnan att nedsjunka i stället för
att ordentligt sätta sig på vagnssätet. Huru herr
brukspatronen sedan tog afsked af sällskapet, huru han
fick upp professorskan, och huru han presenterade sin
slägting, majoren, hade han icke rätt reda på, men
han ansåg säkrast att sjelf intaga platsen bredvid
kusken; och vände han sig någon gång inåt, så var
det till majoren eller professorskan han adresserade
sig. Men dessa två, som utvecklade åtskilliga
sympatier, voro snart så fördjupade i samspråk,
att Clary fick god tid att gifva sig sjelf en hel
mängd kloka varningar mot den farliga frestelseande,
hvilken hade sitt säte i inbillningen, derifrån den
utsände sina snaror och gyckelbilder.

-

Den förut beställda middagen på Hasselbacken var
lysande och slösande. Majoren, en manhaftig gammal
knekt på några och sextio år, serverade flitigt
professorskan med mat och vin och åt sjelf med en
aptit, egnad att ersätta den ringa skada de andra
två bordsgästerna gjorde på anrättningarna. Och
prata kunde också den mannen, så att han ensam vore
i stånd att hålla målron vid makt för ett helt dussin
bordsgäster.

Värden yttrade få ord intill dess man stigit upp,
då han föreslog att intaga kaffet på Bellmansro,
dit vagnen kunde komma efter.

»Syperbt», afgjorde professorskan. »Jag har ej varit
der på länge och promenerar gerna.»

»Det är i synnerhet välgörande på en sådan här
slösaktig middag», tillade majoren. »Herrar
riksdagsmän lära lefva som småfurstar. Man läser
inte om annat än middagar och tillställningar af
alla slag. Se så, våra ungdomar ställa sig i spetsen,
och vi, min värda professorska, tåga efter.»

Och efter detta program satte sig sällskapet i rörelse ...

»Behagar fru Haveman taga min arm? Här möter oss
visserligen icke på en hvardag någon trängsel,
men skogsvägen, som är den behagligaste, är ändå
temligen besvärlig.»

Clary sade ingenting, men hon lade lätt sin hand på
hans arm och såg bort.

»Tillåtes det», återtog Mauritz, »att i dag slippa
ur de tvångets tyglar, som ni vanligen pålägger våra
samtal? – Och vill ni ej utan misstro höra mig? Ni
har den sorgliga vanan att hänföra allt hvad jag
yttrar, allt hvad jag tänker och icke tänker till de
erfarenheter, ni gjort i forna tider. Jag har förut
varnat er för denna sjuklighet i sinnet.»

»Är jag verkligen så svår? Jag tror er – och jag
tror att jag inom mig bär fröet till flera fel,
som härflyta från detta enda.»

»Men huru skall man få bort detta onda, detta
isande misstroende? Vill ni aldrig fatta, att
barmhertighets-epoken ligger långt i bakgrunden af ert
lif, och att det är tid för er att betala den skuld,
ni är så noggrann att minnas, och i er tur allvarligt
bemöda er om att öfva barmhertighet?»

»Just derpå tänker jag», svarade Clary lifligt;
»jag har nu tillfälle att få visa tacksamhet.»

»Tacksamhet – hvem tänker på en sådan? Jag
förstår att ni syftar på förslaget angående er
styfdotter. Professorskan fick brefvet medan jag var
hos henne och hon meddelade mig det.»

»Ja, det var på Charlotte jag tänkte. Ni kan ej
föreställa er huru ömt min man lade henne på mitt
hjerta.»

»Jo, det föreställer jag mig visst, och pligten
skulle legat snörrätt för er, i fall ni haft ringaste
del i skilsmessan från flickan ... Men när hennes
rika slägting med barnets fria vilja tagit henne,
och då detta barn aldrig återgäldade era omsorger,
tycks mig, att ni är fritagen från ert åliggande och
icke alls bör öfverväga en redan afgjord sak. Skall
väl hela er ungdom offras åt de gamla förbindelserna?»

»Kan jag glömma, att Haveman beredde mig en aktad
samhällsställning, att han aldrig sårade mig, att han
med tillfredsställelse betraktade mina bemödanden och
att min skuld till honom öfvergått på hans dotter?»»

»Liksom ni ej mångfaldigt gäldat den skulden! Jag vet
hvad ni var för honom under ert äktenskaps många kulna
dagar ... Men ni besvarade ej min fråga, om jag i
dag fick slippa allt tvång, om jag fick tala öppet!»

»Den saken har ni sjelf besvarat. Ni håller ju på
att tala så öppenhjertigt som möjligt.»

»Blott till en del. Jag ämnade verkligen
beröra det ämne ni nu gaf uppslag till, och
jag ämnade fråga om ni aldrig tager i betraktande,
att ni har pligter mot er sjelf och er framtid.»

»Jag skall för er aflägga min trosbekännelse»,
svarade Clary, bevekt till en större förtrolig
hjertlighet. »Den förnämsta pligt man har mot sig
sjelf är, enligt min åsigt, att kunna lägga ned
sitt hufvud om aftonen utan att hafva något att
förebrå sig.»

»Ack, Clary», utbrast han med vibrerande stämma, »ni
är den enda unga qvinna, som skulle gifva ett sådant
svar på en sådan fråga. Er högsinthet, så enkel,
kommande från ett ädelt hjerta, en tänkande ande,
rör mig djupt.»

Hur bäfvade ej Clary, då han uttalade hennes namn och
då hans upprörda röst bekräftade de varma orden! ....

»Hör på, Mauritz, är detta rätta vägen till
Bellmansro?» ropade majoren i skarp ton. »Jag har
visst inte varit här på några år, men jag misstänker
att du för oss på villospår.»

Mauritz började se sig omkring. Han hade icke alls
tänkt på hvart det bar. »Jag ber om förlåtelse, vi
hafva verkligen, ser jag, dragit oss litet ur rätta
kosan; men det blir snart rättadt.»

»Jag längtar oändligt efter kaffet», inföll
professorskan, »och anhåller ödmjukast att vidare
distraktioner lemnas å sido.»

»Afgjordt», svarade Mauritz skrattande. Clarys rodnad
och leende lät honom ana, att icke hon beklagade sig
öfver dröjsmålet med kaffet.

-

XI.

Mellan Bellmansro och Novilla.

Sedan de tillbörliga förfriskningarna på Bellmansro blifvit
intagna och vagnen ankommit uppstod öfverläggning huru

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free