Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
promenaden vidare borde ställas. Brukspatronen
proponerade då, att professorskan under majorens
beskydd skulle göra en tur omkring i vagn och derefter
möta de till fots promenerande vid Novilla, der man
kunde dricka te och slutligen supera på Hasselbacken.
»Men jag är verkligen litet trött», inföll Clary,
»och föreslår att vi åka alla fyra.»
»Nej, det protesterar jag emot», inföll Mauritz. »Jag
åberopar ett gammalt löfte, att få visa fru Haveman
några vackra platser på Djurgården.»
»Ja, men då var det fråga om Rosendal.»
»Det får bli härnäst. Man bör ej taga för sig
för mycket på en gång, eller hvad säger fru
professorskan?»
»Jag säger att vi uppehålla oss alldeles onödigt»,
svarade denna dam, som redan intagit sin plats i
vagnen. »Det är tid att ....»
».... komma i väg», inföll majoren, som i sin
tur uppsteg, »och för min del tycker jag, att en
artig värd, sådan Mauritz visat sig, bör hafva en
afgörande röst i församlingen ... tycker ej fru
Haveman detsamma?»
Härpå vinkade majoren åt kusken att köra, och i nästa
ögonblick var vagnen borta ......
Clary stod temligen förvirrad qvar med sin kavaljer.
»Är det er verkligen så motbjudande att för en kort
timme anförtro er åt min omsorg?» I denna fråga inlade
Mauritz intet skämt – den var allvarsamt framställd,
under det de sakta började gå framåt.
»Jag skall vara uppriktig», svarade hon. »Saken är,
att det är allra första gången i mitt lif, som jag
befinner mig ensam med en för mig främmande man,
och ehuru jag är öfver tjugotvå år, är jag i vissa
fall blyg som en skolflicka.»
»Men det är då förskräckligt, att jag ännu för er
skall vara en främmande man. Vi voro ju dessutom
ensamma i jernvägskupén. Men det är icke blyghet,
det är en annan fruktan. Har jag någonsin i ord eller
handling gjort mig er aktning ovärdig?»
»Hvarför fråga så?»
»Emedan det ser så ut. Huru skall jag bete mig, för
att öfvertyga er om det ni undviker att se, och det
jag derför bäfvar att vidröra? Clary, hvarför vänder
ni er bort? Ni måste ju veta, att jag älskar er,
djupt, innerligt, jag skulle säga med passion, om det
vore ett ord som ni förstod, men jag älskar er äfven
med den vördnad, som den blyga, kyska skolflickan,
hvilken verkligen utgör hälften af ert väsende,
har rätt att fordra. Det är dock icke till denna,
utan till den i lifvet pröfvade qvinnan, som jag
vänder mig. Vill ni blifva för mig min goda engel –
vill ni blifva min hustru?»
»Hvad säger ni? Skulle jag blifva er hustru? hvilket
anspråk kunde jag hafva derpå? Ansågs jag ej passande
att blifva er mors sällskapsdam?»
»O, jag ber er, återkom icke till detta förslag,
som så när bringat en kall vind mellan min mor och
mig. En förolämpning, som drabbat er, drabbar mig
långt djupare. En dag skall ni, om ni så vill, få se
det bref jag skref till min mor.»
»Hvad menar ni? hvilken del hade väl hon i prostinnans
välvilliga handling?»
»Älskade, dyra Clary, jag uthärdar ej att hafva minsta
hemlighet för er. Vet, att min mor genast fick en
säker aning ..» Han berättade henne allt.
»Och ni», svarade Clary med halfqväfd röst, »vill
ändock bjuda henne till svärdotter en qvinna, som
hon ansåg behöfva genomgå en dylik pröfning af dess
menniskovärde – en qvinna, som hon ansåg med beräkning
kunna öfverväga ...»
»För Guds skull, upprepa ingenting, jag blir då från
mina sinnen, och ångrar att jag för djerft litade på
ert ädelmod, att genast förstå, att jag mellan oss
ville öppna alla vägar, på det våra hjertan icke en
sekund skulle känna sig i ett främmande läge.»
»Ack, nog uppskattar och fattar jag er tanke, men ...»
»Nej, nej, inga men. Ni har ju äfven förstått, att
hon med glädje sände mig ert egenhändiga svar. Hon
var så fullkomligt öfvervunnen, att jag kände mig
miskundsam i min triumf. Tro mig, o Clary, hon skall
emottaga er med öppna armar, och jag bedrager mig icke
på er själs upphöjdhet, då jag tror er kunna fullt förlåta och
hålla af modren till den man som älskar er så, att
han aldrig skulle kunnat tillgifva denna mor, om hon
blifvit skulden till hans lifs ofattliga olycka. Och
den blifver ofattlig, om min enda, min odödliga kärlek
bortkastas af dig.»
Var detta ett språk, som Clary någonsin hört? Hennes
hjerta slog af vild hänförelse. Nu förstod hon
den aning, som kom öfver henne, då hon lemnade sin
kammare. Vid hennes återinträde i densamma skulle hela
hennes förgångna lif ligga som en lång skugga bakom
henne, Gud hade tillåtit henne inträda i ljusets
heliga region. En dag skulle hon meddela Mauritz
allt detta, men nu nöjde hon sig med att räcka honom
båda sina händer och i en ton, som tydligt förrådde
öfversvallet af hennes känslor, säga till honom:
»Jag skall älska din mor, emedan jag redan länge
älskat dig. Och in i döden och utöfver döden skall
jag trofast älska den, som gifvit mig denna varma,
lefvande kärlek i stället för barmhertighetens kalla,
döda kärlek.»
»O, min Clary, min Clary ... våra själar, våra
hjertan, våra sinnen hafva ändtligen mötts. Huru
länge, långt förr än jag såg dig, har jag väntat dig,
och nu, när du är funnen, huru mycket öfverträffar ej
ditt varma, högstämda väsende allt hvad jag hoppats!»
-
XII.
På vägen till Almstahammar.
I en trakt, som den skapande handen vid ett särskildt
gynnsamt ögonblick med slösande rikedom utkastat, låg
Mauritz von Helldorffs bruksegendom ... En storartad
oas innefattad i en kedja af mindre oaser, hvilka
mellan sjöar, kullar, skogar och dalar slöto sig
deromkring. Från alla håll hade man här pittoreska
taflor, hvilka vandrande artister girigt insamlade
i sina album. Men utanför trollkretsen af detta
poetiska landskap råkade man blott på torra hedar
och afbrända skogar.
Almstahammars stora hufvudbyggnad var af gammaldags
gedigenhet, och framställde en fond, som tog sig
ståtligt ut med sina långa fönsterrader, sina
med växter fyllda balkonger och sin stora hvälfda
förstuga, liknande en sal, hvilken sträckte sig tvärt
igenom byggnaden, så att man från de öppna dörrarne
ut åt den med uråldriga lindar prydda gården hade
en full öfversigt af den i lummig grönska inbäddade
vattenkonsten, hvilken utspridde sina glittrande
strålar öfver den vidsträckta trädgårdens närmaste
partier. I denna svala förstugusal, försedd med
nischer och bilder och som kring alla väggar hade
jernsoffor, brukade familjen under heta dagar ofta
taga sin tillflykt, ty om man tröttnade att skåda
vattenstrålarnas lek, hade man från andra sidan öfver
gården den allvarsamma strömmen och ofvanför den de
skogklädda kullarne. Det hela, att icke tala om den
inre gedigna prakten, var ett hem, dit en brudgum
med stolthet kunde föra sin brud.
Från gården sträckte sig den vackraste väg
ned förbi bruksbyggnaderna och bruksarbetarnes
bostäder. Hvar och en af dessa hade sin lilla
trädgårdsanläggning och var till både det yttre och
inre ett tillfredsställande bevis på att de ej blott
då och då uppfejades, för att icke gifva en stötande
anblick från herregårdsfönstren, utan att de, af en
rättvis och ordningsälskande husbonde, voro ämnade
att bereda huslig trefnad. Och samma kraftfulla
hand, som ledde bruksfolkets angelägenheter, ledde
äfven jordbruksarbetarnes. Der fanns icke, så långt
Almstahammars egor sträckte sig, en förfallen koja:
ej heller fanns en inbyggare, som icke i helsa eller
sjukdom tryggt kunde vända sig till herregården efter
råd och hjelp.
-
En vacker eftermiddag i början af Juli, en månad efter
den scen, som skildrades vid slutet af föregående
kapitel (scenen på vägen mellan Bellmansro och
Novilla) sågs en trespänd vagn på omkring en half
mils afstånd från Almstahammar köra framåt i lagom
fart för att de personer, som färdades i densamma,
skulle kunna njuta af de tjusande utsigterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
