- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
220

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men af de fyra personerna i vagnen var det blott
en, som i lugn maklighet njöt af detta omvexlande
panorama. Denna person var professorskan, som lemnat
sin tröstlösa cirkel, för att för Clarys skull göra
denna utflygt och i ett slags moderlig egenskap
följa bruden till det hem, der bröllopet följande
dag, efter redan föregången lysning, skulle firas
... Mauritz hade haft för brådtom att icke påskynda
allt. Men han hade ej heller velat att Clary mer än
ett enda dygn skulle vistas på Almstahammar innan
hon inträdde der såsom herrskarinna.

Bredvid professorskan satt Clary, så förklarad af
skönhet och lycksalighet, att Mauritz, som hade
sin plats midt emot, syntes känslolös för allt utom
henne. Fjerde personen i vagnen såg deremot på den
unga bruden med allt annat än hjertliga blickar. I
dessa ögon, hvilka tillhörde den nu snart fjortonåriga
Charlotte Haveman, låg endast förvåning, harmsenhet
och afund.

Clary hade af sin trolofvade utbedt sig, att sedan
det nu blifvit så anordnadt, att Charlotte skulle
inackorderas hos professorskan för att genomgå ett
läroverk i Stockholm, hon måtte inbjudas så tidigt,
att hon kunde bevista bröllopet, något hvilket
Mauritz så mycket mindre ville sätta sig emot, som
professorskan skulle föra den lilla damen tillbaka och
det dessutom var en skyldig rättvisa mot Clary, att
flickan, som ej velat bevista hennes första bröllop –
men dock haft ett nog grymt barnahjerta för att skarpt
såra den unga bruden då hon inträdde i sitt blifvande
hem – nu finge se henne i sin andra brudskrud .....

»Mamma!» ropade Charlotte, helt tvärt och kantigt
såsom hela hennes väsen var – hon hade allt sedan
sin ankomst undvikit att kalla Clary någonting
... »Mamma, aldrig gjorde pappa så der

Clary rodnade djupt och såg ut som ett riktigt barn
inför sin styfdotters hånande blick.

Orsaken till Charlottes okufliga utbrott, var den,
att Mauritz så länge arbetat på att få en af Clarys
handskar att sitta fullt felfritt, att han slutligen
lyckades draga af den, hvarvid han icke kunde låta
bli att kyssa den hand, som han inneslutit i sin egen.

Detta var den allra första frihet, hvartill flickan
varit vittne, men hon fick ej synnerligt skäl att
glädja sig åt sin djerfhet, då brukspatronen satte
ett par ögon på henne, så stränga, att hon aldrig
sett maken.

»I fall Charlotte icke vill blifva en ovälkommen
gäst», sade han, »så låt mig ej vidare höra några
enfaldiga anmärkningar af denna art. För öfrigt får
Charlotte icke begagna den tomma titeln mamma. Då den
icke brukats från början, är ej skäl att förändra
en klok vana. Jag vet att Clary ändå alltid var en
trofast äldre syster – låt det vara dig nog.»

Charlottes fula men icke uttryckslösa drag
förmörkades helt och hållet, men hon repade dock mod
att frammumla: »Då slipper jag väl också att kalla
brukspatron för pappa

»Hvad för slag? kalla mig pappa! Det var en riktigt
löjlig idé tills dato ...» Han såg skälmskt på Clary
och professorskan.

»Du hade ju hört i går afton, Charlotte», inföll
professorskan, som nu fann lämpligt taga ordet,
»att det der formuläret ej passade. Och jag sade
dig på samma gång, att du bestämdt icke borde kalla
Clary mamma ... Tänker du så litet taga i akt
mina förmaningar.»

»Men min tant hade hos mig inpräglat, att jag måste
säga så som jag sagt, och nu är det då inte mitt
fel, att jag slipper ha far och mor, som inte äro
mina rätta.»

»Tack, min flicka, för ditt ärliga svar, som jag
tycker om», yttrade Mauritz och såg vänligt på det
främmande barnet. »Var säker, att du nog med tiden
skall blifva glad att under ferierna helsa på vid
Almstahammar, der vi hafva två stolta påfåglar, som
kunna bestå dig ett par granna fjädrar för din hatt
när du rider på en af de små ölänningarne, hvilka
stå till din disposition.»

En stråle af tillfredsställelse uppsprang i Charlottes
ögon, och nu först gaf Clary, som under det föregående
samtalet kännt sig bunden af ett oemotståndligt tvång,
sin brudgum en varm, tacksam blick och sin styfdotter
en hjertligt uppmuntrande.

»Var säker, Charlotte», hviskade hon rörd, »att
jag icke, vid den lycka Gud låtit mig så oförtjent
erhålla, någonsin kan glömma din gode fader eller
hans hjertas barn, som han öfver allt annat älskade.»

Charlotte räckte sjelfmant fram sina båda
händer. »Denna högra», sade hon, »är för pappa, den
venstra handen för mig. Pappa trodde alltid på Clary
och nu vill jag, efter detta, äfven göra så.»

Denna lilla försoningsscen af de spridda tvungna
elementerna satte alla deltagarne i en förhöjd glad
sinnesstämning. Men det var icke mera tid för Mauritz
och hans älskade att försjunka i hvarandra, ty man
kom allt närmare och närmare det stora ögonblick,
då Clary, som redan började darra i sin själ, skulle
få se sitt storartade hem och sin fruktade svärmor.

»Vet du», inföll Mauritz, som tycktes läsa i hennes
hjerta, »att jag förbjudit förvaltaren, att, såsom han
ville, ställa till några gamla romantiska dumheter med
äreportar och blomsterkastning. Dina underhafvande,
min Clary, och de äro hundratals, skola lära sig att
älska och vörda dig, hvilket är bättre än påbjudna
hyllningar.»

»O, Gud, o, Gud!» tårarne nästan qväfde den unga
qvinnan – hennes underhafvande – hon, som aldrig
visste sig hafva ägt någon, utom fiskalskans katt, och
äfven denna gjorde henne ju endast af <i<barmhertighet</i>
sällskap i den ödsliga kakelugnsvrån, der hon, ett
fattigt upptaget barn, ofta satt och öfvervägde
sitt öde om huru hon skulle få komma i något slags
skola, och derifrån hon just ropades af fiskalskan,
för att erhålla den hemliga kaffetåren, hvilken gaf
upphofvet till hela förändringen i hennes lif.

Vagnen var nu hunnen nära intill bruksgatan. Och hvad
var det då som hördes, om ej väldiga hurrarop? Och
hvad syntes? jo alla förstugudörrar löfklädda, alla
menniskor, som kommo ut, högtidsklädda, och en mängd
små barntultingar med händerna fulla af blommor.

»Nå, när det är frivilligt, så får det passera»,
sade Mauritz leende i det han kastade hela händer
med silfverpengar ned till de små, men qvinnorna sågo
blott på den sköna unga patronessan, som med kärlek
blickade på dem.

-

XIII.

Mottagandet i det nya hemmet.

Den förut beskrifna stora förstugusalen hade
blifvit helt och hållet dekorerad med löfträd
och blomstergirlanger, och midt på tröskeln åt
gårdsplanen, begjuten af det bakom från trädgårdssidan
inströmmande solljuset, stod en liten fin gestalt,
blond, älsklig och obegripligt ungdomlig för att vara
den snart femtioåriga modren åt sonen, som i dag till
det gamla fäderne-huset hemförde en ny herrskarinna.

»Se så! här äro de ... Jag kan knappt stå på
mina fötter, min käre major», hviskade hon till
sin svåger, enklingen, samme gamle militär, som
utgjorde en af deltagarne i den middag Mauritz
gaf på Djurgården. »Skynda dig, min vän, och slå
sjelf upp portarna.» Härvid drog sig patronessan,
måhända ofrivilligt, några steg tillbaka inåt det
gröna galleriet.

Ett par minuter senare hade Mauritz under uppmuntrande
ord fört sin darrande brud uppför trapporna,
och der emottog Clary så godt som knäböjande sin
svärmors välkomsthälsning, medan hon i en upprörd ton
framställde sitt hopp, eller rättare sin bönfallan,
att »få betraktas som en ödmjuk dotter, hvilken
aldrig, aldrig skulle hysa den ovärdiga tanken,
att rof va minsta atom af sonens kärlek från modren».

»Detta», svarade svärmodren, med en blick af
tillfredsställelse, »var det vackraste, bästa och
klokaste, du kunde säga mig, mitt barn. Och då Gud
ingifvit dig, att genast kufva min fruktan, litar jag
på att han alltid skall låta dig veta, hvad som blir
bäst för den tredje, som kommer emellan de två.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0224.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free