- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
221

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allt af barmhertighet. Berättelse af Emilie Flygare-Carlén. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Härvid omfamnade hon med häftig ömhet sonen, hvilken
med strålande ögon stod bakom.

»Hörde du, hvad bruden hviskade till din mor? Nej,
du kunde ej höra det, men gläd dig åt att hon och jag
redan förstå hvarandra, och då jag nu närmare ser på
min dotter», tillade hon leende, »så inser jag att
det verkligen för en ung man måste vara en möjlighet
att förälska sig på iltåg. Men låt mig nu helsa på de
andra, och sedan sjelf föra Clary till sina rum. Vi
hafva redan några bröllopsgäster i huset, men jag har
strängt förständigat dem att styra sin nyfikenhet,
tills bruden fått hvila litet och sjelf har håg att
stiga ned i salongen."

Under tiden hade majoren förnyat sin bekantskap med
professorskan och äfven lånat en hand till Charlotte,
som alldeles betagen öfver den ståt, till hvilken
Clary kommit, (»hon, som pappa af barmhertighet
gifte sig med») kände en mörk afund, allt på pappas
vägnar. Lyckligtvis kom tanken på ölänningarne,
påfåglarne och hennes tilltänkta ridturer i befjädrad
hatt att förmildra det mörka intrycket, och innan
hon hunnit uppför trappan var hon fullt besluten
att trotsa ödets förändringar och förlika sig med
Clarys upphöjelse, helst hon sjelf blefve upphöjd
till brudtärna.

Det är icke meningen att vara närvarande vid Clarys
presentation i den stora salongen, der hon med sin
naturliga värdighet och sitt egendomliga behag, utan
blyghet, men blygsam i ordets bästa mening, vann
odeladt bifall. Ännu mindre kan det vara meningen
att beskrifva hennes vandring genom denna mängd af
rum, som alldeles förbryllade henne och allra minst
att öfvervara det lysande bröllopet med både annan-
och tredjedagsfest, och derpå följande fester hos
grannarne. Nej, det är först sedan fulla tio dagar
passerat, som vi ännu en gång uppsöka hjelten och
hjeltinnan i vår berättelse.

-

Vi finna dem efter frukosten vandrande arm i arm
genom den ännu i löfskruden klädda förstugan, der
svalkan kännes så skön och dropparne efter det nyss
fallna regnet synas glittrande ligga på trädgårdens
gröna hvalfbågar.

»Törs jag verkligen låta dig gå ut?» sade Mauritz
och besåg med synnerlig uppmärksamhet sin unga frus
fotbeklädnad. »Nå ja, inte tror jag det är så särdeles
fuktigt under den tätaste alléen.»

»Var alldeles obekymrad», svarade hon med ett
hjertligt skratt. »Du har ju låtit förse mig för alla
slags vädervexlingar, och de här små snörstöflarna
hafva sulor, som kunna trotsa skurar af regn. Du får
dessutom icke skämma bort mig. Jag är icke en dam,
som behöfver förvaras i glasskåp.»

»Nej, lyckligtvis icke. Du skall också ständigt följa
mig på mina långa promenader, men den här gången
stannar det vid början af parken. I trädgården kunna
vi råka på sällskap, och jag har något särskildt,
min älskade, som jag önskar tala med dig om.»

»Då rör det säkert din mor. Jag såg dig i går
eftermiddag tala länge med henne. Ack, Mauritz,
du kan ej förstå huru uppfyldt mitt hjerta är af
tacksamhet för all hennes vänlighet.»

»Ja, min Clary, det rör min mor. Hon sade, att det
nu vore tid för henne att åt dig öfverlemna husets
styrelse. Men hur går det då med vår gudomliga plan,
att på min lilla egendom i Halland tillbringa en månad
under sommaren egnad åt oss sjelfva? Sedan måste du
vid min vanliga höstresa utrikes ovilkorligt vara
med, och för öfrigt följa mig både borta och hemma,
kortligen öfverallt, ty jag förmår icke umbära dig,
om jag fullständigt skall känna min tillvaro.»

Clary hade icke med en fåfäng qvinnas glödande
förtjusning lyssnat till sin man, tvärtom såg hon
honom med ett ädelt allvar in i ögonen då hon lugnt
svarade:

»Min älskade Mauritz, icke en sekund tviflar jag på
att du har nog hängifvenhet för din hustru att vilja
hafva henne hos dig vid alla tillfällen när det faller
sig lämpligt för en äkta man att låta hustrun dela
hans glädje eller mödor. Men just nu har du felat
mot första vilkoret inom äktenskapet – jag menar i
förtroende. Behöfde du ett omsvep för att låta mig
förstå, huru mycket du fruktar att på ena sidan
såra din mor, på den andra din maka. Men tala öppet
till mig, så skall du också få ett öppet svar.»

»Jo, så der», sade Mauritz med ett något tvunget
leende, »så der går det, när man fått en allt för klok
hustru. Men så visst jag är en hederlig man, kan du
trygga dig vid mitt ord, att jag bestämdt tänkte allt
hvad jag sade, men icke hade jag väl framfört det på
en gång, om jag ej velat inverka något på det svar, du
sjelf i dag skall lemna min mor. Jag vördar och älskar
högt denna mor, hvars omtanka och skicklighet är öfver
allt beröm, och jag känner äfven en smula ångest
vid tanken att se henne, hittills den första, taga
andra platsen; men denna plats tillhör nu min hustru,
icke min mor. Hvad vill du då att jag skall göra»,
tillade han med blossande färg. »Jag skulle rent af
förgås, om disharmoni i det husliga lifvet uppstode.»

»Du frågar mig hvad du skall göra, och jag svarar dig:
Sök att glömma det du varit orolig för denna sak. Du
blir det icke mer. Jag skall genast säga din mor,
att jag bönfaller hos henne, att hon antager mig till
elev, liksom hon varit nog öfverseende att antaga mig
till dotter. Huru vill du att jag, okunniga varelse,
som endast haft att sköta ett litet hushåll på fyra
eller fem personer, skulle vara mäktig att öfvertaga
styrelsen af ett sådant hus, som detta? Jag har icke
ens tänkt ditåt, och min högsta äregirighet blifver,
att visa dig mina små hushållstalanger under den
månad vi bo på Landsby. Der skall jag göra början,
och sedan, efter åratal, under din erfarna mors
handledning, tör hon då och då anförtro mig att dela
hennes besvärliga välde, som jag bedyrar dig att jag
är långt ifrån att eftersträfva.»

Medan Clary talade, steg ljus och lugn och frid allt
tydligare upp på Mauritz’ ansigte. Han syntes öfver
måttan lycklig.

»Jag är viss», utbrast han, »att ingen hustru i hela
verlden mer än min skulle yttrat så värdiga tankar,
då det var fråga om att låta svärmodren behålla husets
regemente, men kan min sjudubbla aktning (kärleken kan
icke förökas) vara en glädje för dig, så vet att du
har den. Min enda bäfvan har varit för att se min mor
förödmjukad. O! hvad du är för en oskattbar qvinna.»

»Säg icke så. Det har alltid varit min tanke, att
modren, då hon nödgas upphöra att vara det enda dyra
bandet för sin son, gör en så bitter uppoffring,
att den som möjligen tager största parten af hans
kärlek aldrig genom nog grannlagenhet kan söka
dölja detta. Att skryta med sin öfvervigt eller
förmå mannen att sjelf låta modren begripa denna
omständighet, är i min tanke icke blott lågt, det är
syndigt. Ja, verkligen syndigt. Om din mor varit trött
på sitt arbete och längtat att få aflyfta bördan,
skulle jag naturligtvis försökt att efter bästa
förmåga och hennes råd fylla min pligt; men då detta
ej är händelsen, så skola vi ej tillåta henne att på
länge öfverflytta det stora ansvaret på mig. Men se,
der borta går ju mamma. Dröj du litet, så får du väl
se, att vi uppgöra saken oss emellan.»

Mauritz gaf, med en förtrolig rörelse på hufvudet,
sitt bifall och afvaktade sedan med oro utgången. Det
var honom en outsäglig pina, att såra någon af de
varelser, han så varmt älskade, men i själ och hjerta
önskade han att Clary ännu icke blefve »patronessa»
i fullständig mening.

Han varseblef huru lätt och intagande hon fattade sin
svärmors arm och förde henne åt sidan, der de satte
sig på första bänk. Hvad då dem emellan yttrades
kunde han ej förnimma, men snart såg han sin hustru
fortsätta promenaden medan hans mor vände om och kom
emot honom.

»Mauritz», sade hon, räckande sin son handen, »denna
unga qvinna är en ädelsten. Icke derför att hennes
oändligt fina grannlagenhet skulle tillåta mig
att så länge jag det ville behålla första platsen,
utan derför, att hvad hon föreslog och tiggde om,
icke skedde af egentlig grannlagenhet, utan af den
fullaste öfvertygelse, att den unga hustrun icke bör
röfva från modren i något hänseende. Jag fruktade
alltid den sonhustru, du skulle tillföra mig, nu
tackar jag dig för gåfvan. Då ni till hösten slå er
ned i det gamla hemmet på allvar, så skall

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0225.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free