- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
223

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilian Axelson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blifva hans med tiden. Jag är så ung ännu och har
god tid att vänta, och så är det med honom ock.»

»Men er mor skall aldrig tillåta det, så länge hon
lefver.»

»Min mor? Jag har ingen mor; den som kallar sig så
är bara min styfmor, och henne lyder jag alls icke
i en sak som denna – nej aldrig!»

»Sade du aldrig?» inföll här på något afstånd en
barsk stämma, i hvilken både Ellen och Staffan genast
igenkände Hans Nörrums nuvarande husära, den myndiga
– och, enligt mångas påstående, till och med elaka –
mor Märta. »Jo, det skall du nog få se att du skall
få lyda, och det både nu på minuten och framdeles
ock. Far din är nyss kommen åter från resan och är i
denna stund uppe hos herr Hoffman; men vi hafva honom
snart hemma igen, och då skall han få höra hurudan
dotter han har, det lofvar jag. Sitt nu emellertid
vackert qvar här till dess!»

Med dessa ord, hvarunder mor Märta hunnit fram till
vedboden, slog hon häftigt igen dennas dörr och satte
ett lås derför. »Se så, det här kan vara ditt straff
att börja med!»

Hon skulle härefter äfven yttra något till Staffan
smed; men denne hade, medan hon närmade sig, på en
omväg oförmärkt återvändt till vapensmedjan. Ej
litet förargad häröfver, men med fast föresats,
att nu gifva sin man ett tydligt bevis på, huru
litet hans så kallade trotjenare var värdig det
stora förtroende, han hos husbonden tillvunnit sig,
gick Märta in i boningshuset.

Och nu satt unga Ellen, lik en fågel i bur, allena
der ute.

-

II.

Befriaren.

Mer än en timme efter nyssbeskrifna uppträde kom en
lång, smärt person i sjömansdrägt in på Hans Nörrums
gård, der han till en början stannade på den fria
planen utanför boningshuset, likasom han lyssnat till
något eller väntat på någon, med hvilken han stämt
möte. När en stund så förgått, utan att en mensklig
varelse visade sig och tålamodet tycktes taga slut,
hördes personen i fråga med en klar men något dämpad
röst uppstämma följande vers af en på denna tid
allmänt gängse visa:

        "Och svinadrängen såg
        i busken, der han låg:
<tab<– Nå-nå-ni, nå-nå-ni, nå-nå-ni-nå! –
        Och huru skall konungens dotter jag få?
        – Didadelu, didadelu, didallandej!"

Han skulle just, efter ett kort uppehåll, fortsätta,
då han i detsamma tyckte sig höra sitt namn uttalas,
utan att han dock kunde förmärka hvarifrån den
kallande rösten egentligen kom.

»Var det någon?» frågade han fortfarande med något
dämpad röst.

»Jens!» hörde han nu tydligen ropas från ena ändan
af gården och tyckte sig äfven igenkänna rösten.

»Är det Ellen?» frågade han.

»Ja, Jens, det är jag.»

»Hvar är du?»

»I vedboden. Kom hit!»

Han behöfde ej låta säga sig detta två gånger; inom
några ögonblick befann han sig på det anvisade stället
och ville öppna dörren till boden.»

»Hvad, är du instängd här?» utropade han förvånad,
då han upptäckte låset. »Jag skall strax bryta upp
dörren.»

»Nej, Jens, gör icke det, utan gå i stället in och
se efter, om icke nyckeln hänger strax till höger om
dörren till dagligstugan.»

Jens sjöman gjorde enligt uppmaning, smög sig lika
oförmärkt både ut och in i huset och kom, med nyckeln
som segerbyte, tillbaka.

Så blef hans älskling i en hast befriad.

»Vi stanna nu icke här inne», sade hon, »skulle
styfmor få se oss här, blefve det ett fasligt väsen
utaf. Lås derför till dörren igen och bär nyckeln
tillbaka till sin plats!»

Jens lyckades nu lika bra som förra gången att osedd
komma in och ut ur huset.

»Se så», sade han, då han efter väl förrättadt ärende
återkom, »nu kan mor Märta gerna få tro, att du som en
trollpacka krupit ut genom någon springa på väggen.»

»Usch, tala icke om några trollpackor, och kom nu
med, så att vi kunna få vara ostörda!» sade flickan,
fattade dermed sin unge sjöman vid handen och smög
med honom ut ifrån gården, hvarefter de på en mycket
trång gata begåfvo sig nedåt den närbelägna ån till
en på den tiden af träd beskuggad plats, ej långt
ifrån Rottneån.

»Nå, käre Jens», frågade Ellen, då de slagit sig ned
på en framskjutande bergskant, »hur har du kunnat
taga dig hit? svensken är ju redan inkommen i landet.»

»Ja, det är han visst, det måtte jag bäst veta, som
har sett honom och varit på väg att råka i hans klor.»

»Åh kors, säger du det? På hvad sätt gick det till?»

»Jo, ser du, vi kommo seglande utifrån Östersjön och
visste ej det ringaste om kriget. Vår skuta skulle
gå till Lyckå, och vi hade just kommit midtför Trossö
och skulle styra nordvart, då skepparen blef prejad af
en fiskare, som med förlig vind kom seglande uppifrån
staden och berättade oss att svenske kungen i dag på
morgonen kommit dittågande. Och om han sjelf också
icke hade varit der, så hade redan för åtta dar se’n
en af hans fältöfverstar intagit platsen. Vi höllo
då af och kryssade oss fram mellan holmarna uppåt
Nedreby[1], der
vi lyckligt kommo i land. Någon lossning blef emellertid
der ej utaf; skepparn fann det vara säkrast att låta
skutan ligga för ankar ett godt stycke från land, för
den händelse det kunde behöfvas att gå till sjös igen.
Ute på öppna sjön hade vi väl sett fiendens fartyg der
och hvar; men in emellan skären kunde man lätt hålla
sig undan för de stora skeppen. Jag fick lof att gå
till hembygden och var glad for det, då jag väl kunde
veta att icke heller ni skulle få vara i fred för svensken.»

»Ja, vet du, Jens, det talas mycket om det hos
oss. Kloka Inger har sett så underliga tecken på
himlen, som hon säger skola båda ondt för staden.»

»Kloka Inger är en gammal trollpacka, och sådana mana
alltid ondt.»

»Säg icke så om Inger, du; hon har ofta förutsagt
hvad som sedan gått i fullbordan; och nu är det många
andra, som sett alldeles detsamma som hon.»

»Nå, hvad är det då, som de hafva sett?» frågade Jens,
nu litet mera nyfiken; ty ehuru han var i den ålder
och tillhörde ett yrke, der man trotsar snart sagdt
allt, var han dock barn af en vidskeplig tid och
trodde ungefär lika mycket som någon annan på hvad
en spåman eller klok gumma kunde hafva att förkunna.»

»Jo, ser du, Jens», återtog Ellen nu, »mor Inger och,
som sagdt var, många med henne hade redan för åtta
dagar sedan en syn, som var högst märklig. De sågo,
du, med egna ögon många hundra hvitklädda män och
qvinnor med ömkliga åtbörder och under stor jemmer
gå rundt ikring staden. Det lärer nog betyda något,
tänker jag.»

»Kan nog hända», medgaf Jens, »men sådana der syner
sågo de ju förra året ock; och det är väl sannt
att fienden strax derefter kom hit och angrep oss;
men något stort öfvertag fick han ju ändå icke,
fastän han lyckades bränna några gårdar.»

»Ja, spökerier sågo de visst då ock; men de voro icke
så lifslefvande som de som nu visat sig. Förra året
voro skepnaderna helt tysta; men nu gåfvo de en sådan
klagolåt ifrån sig, att det var ända ohyggligt. Men
när jag tänker


[1] Numera Nettraby.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0227.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free