- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
225

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. VIII. Dines Ekengrens död. C. J. Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

familjen Ekengren i Visby kom julen år 1823 dyster
och sorgefull. Han, som var husets stöd, den Ömsinte
och glade maken och fadren, var sedan en hel månad
väntad hem från årets sista resa. Dag efter dag,
vecka efter vecka förgick. Alla de öfriga gotländske
östersjöfararne voro länge sedan hemma hos de sina:
endast Ekengren hördes icke af.

Redan hviskades det man och man emellan, att den
raske skepparen vore förgången. Yintern hade börjat
tidigt och strängt; utanför öns östra kust hade
is varit synlig och vilda stormar hade rasat. Och
i Eken grens hem gräto hustru och barn. De försök,
som vänner och grannar gjorde, att hos dem upplifva
hoppet, voro fruktlösa.

En af de närmaste grannarne, sjökapten
Elias Klintberg, rördes djupt af familjens
bedröfvelse. Tredjedagen jul gick han till en af
stadens prester, biskopsadjunkten E,, och bad denne
att snart besöka och med religionens tröst styrka
den nu förtviflade hustrun och hennes barn. Den
hjertegode prestmannen ansåg för en embetspligt att
fullgöra detta uppdrag, och på eftermiddagen samma
dag infann han sig hos Ekengrens.

När han inträdt i hvar dagsstugan, der fru Ekengren
med sina sex barn befann sig, gaf modern till ett
anskri af smärta och föll i en krampaktig gråt. Barnen
skockade sig tätt omkring henne, och de yngsta bland
dem dolde snyftande sina ansigten i hennes sköte. Alla
ansågo de prestens ankomst såsom det länge fruktade
förfärliga dödsbudet.

»»Jag vet, jag vet, hvad magistern har att förkunna!»
utropade modern. »»Ekengren är död! Han kommer aldrig
mera till mig och till sina små!»

Prestmannen försäkrade så eftertryckligt han kunde,
att han alls icke hade något dödsbud att frambära. Men
han hade hört talas om deras bedröfliga aningar,
och endast derför hade han, såsom gammal vän i huset,
kommit dit. Han uppmanade dem att vara vid godt mod:
ännu vore ej hoppet ute; när bedröfvelsen vore som
störst, kommer ju Herren med sin tröst. Och andra
fridens och förhoppningens ord talade han ur sitt
varma hjerta.

Men det var omöjligt att öfvertyga modern. Hon
förklarade, att han med sina tröstegrunder endast
ville förbereda henne på det värsta. Han kunde så
gerna säga sitt ärende rent ut, ty hon vore länge
sedan beredd på sitt öde.

clödU

I flera timmar satt presten qvar bland de sörjande,
upprepande gång på gång sin försäkran, att han
ingenting visste om orsaken, hvarför Ekengren nu
dröjde så länge.

Yäl hade han hört, att senhösten varit ovanligt
stormig, men han hoppades, att Ekengren, som genom
sin djerf het och rådighet alltid slagit sig lyckligt
fram genom stormar och faror, snart, med Guds hjelp,
skulle vara åter.

Men de trodde honom icke. Aniogen om en kommande
dödspost hade för länge rufvat öfver deras hjertan.

2.

Ett par dagar derefter, sent en afton, ilade under
munter bjellerklang en släde fram på Strandgatan
och stannade utanför Ekengrenska huset. Ett starkt
hundskall ljöd i förstugan och tunga steg hördes
i trappan.

Modern och barnen foro till liksom samtidigt träffade
af en elektrisk stöt.

»»Det är Flink, som skäller, det är far, som kommer!»»
ropade de med en mun.

Dörren slogs upp. Ekengren och hans pudel rusade
in. Äfven nu hördes ett anskri, men det var denna gång
af öfverväldigande fröjd. Lika häftig som plötslig
var omkastningen från sorg till glädje.

»Lefver du, Dines, lefver du verkligen?» ropade
hustrun, som knappast kunde tro sina ögon. »»Och vi,
som trodde dig vara förlorad - vi som dag och natt
i långa veckor begråtit dig. Men du lefver, Gud vare
evinnerligt lofvad!»

»»Ja, Han vare lofvad, att jag åter är midt ibland de
mina! Men illa åtgångna äro både jag och mitt folk»,
sade Ekengren, under det han kastade reskläderna af
sig, och med stränga ord tillrättavisade Flink, som
med vilda språng flög upp på det ena barnet efter
det andra och i sin glädje höll på att slå omkull
dem alla.

Sedan Ekengren med kraftiga famntag helsat hustru
och barn, och midt i rummet placerat en koffert, som
skjutsbonden burit in, berättade han, huru han på
återresan först för storm och motvind flera gånger
måst länsa tillbaka ned åt tyska vallen; huru han
derefter lyckats kryssa sig upp under Gotland, men
der råkat ut för snöbyar och drifis, men slutligen
genom isen lyckats arbeta sig in till Katthammarsvik,
på öns östra kust, der hans fartyg nu låg välbehållet
på sin gamla vinterplats.

ST. Familj-Journ. 1876.

29.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0229.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free