- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
226

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gotländska anekdoter. VIII. Dines Ekengrens död. C. J. Bergman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

226 -

»Har pappa frusit mycket?»» frågade en af de yngsta
flickorna, som smekande klängt sig upp på fadrens knä.

»Jag höll på, du min stumpa lilla! att rent af frysa
finger stumpar ne af mig», svarade han. »Men nu, nu
skolen I värma upp mig. Här är mig godt ätt vara, här
är jag väl förtöjd. Men för tusan, jag glömmer bort
min redare. Jag måste på en stund skynda till honom
för att nämna, att hans fartyg är i godt behåll. Han
har väl också varit orolig, kan jag tänka. Laga,
hustru, att skjutsbonden får något varmt i skrofvet,
och I, barnungar, hållen vakt om kofferten, ty der
finns ett och annat för, er räkning, hvilket hade
bort komina fram till julafton och hvilket jag med
er hjelp vid min återkomst skall plocka fram, innan
vi i natt gå till kojs.»

Så slöt det gamla året och det nya året började
i denna familjekrets med obeskriflig fröjd och
gamman. Hur det nya året sedan slöt, skola vi nu
förtälja.

Det var i November 1824. Den 25:e i nästföregående
månad hade kapten Ekengren, som då för samme redare
förde galeasen »Fru Margareta», utldarerat till sin
sjunde Östersjö-resa, efter hvilken han för det året
skulle lägga upp.

Rysliga stormar rasade äfven denna höst.

De gotländske skepparne återvände dock lyckligen,
den ene efter den andre. Blott Ekengren dröjde. Och
liksom förra året började dofva rykten gå om orsaken
till hans uteblifvande.

Samme prestman, om hvilken vi förut talat, mötte
en dag i slutet af November ute i staden Ekengrens
äldsta dotter, som yttrade sin förundran, att magister
E. icke på så lång tid besökt hennes hem. Han svarade,
att han ännu lifligt påminde sig, hur sorgligt hans
besök hade varit året förut ungefär vid samma tid och
under samma omständigheter, och han ansåg sig derföre
böra undvika, att onödigt oroa modern. Men dottern
förklarade, att hennes mor denna gång icke vore det
minsta orolig, och dessutom skulle hon förbereda
modern på hans besök, hvadan också han lofvade att
komma redan påföljande dags eftermiddag.

Men just dagen derpå ankom med posten omständlig och
tillförlitlig underrättelse till redaren för »Fru
Margareta», att vraket af ett kantradt fartyg den
3:e November drifvit i land vid Jasmund på Riigen,
och att man af saker och papper der ombord visste,
att det var galeasen »Fru Margareta», kapten Ekengren,
från Gotland. Ingen af folket ombord var räddad.

Ekengren med sina fem man hade i hafvets djup funnit
den sista hamnen!

Redaren sände det ankomna brefvet till magister E. och
bad denne, att på lämpligt sätt meddela enkan det
dystra budskapet.

Prestmannen blef utomordentligt bestört och
bedröfvad. Han tänkte på sitt löfte, att just denna
dag hos fru Ekengren aflägga ett vanligt och gladt
besök, och nu skulle det blifva hans lott, att i
stället komma med det hemska dödsbudet.

Med allvarsamma tankar gaf sig presten åstad.

När han inträdt i Ekengrenska hvardagsstugan, gick
frun honom till mötes leende och glad.

»Välkommen!» sade hon. »Nu blir jag icke alls rädd
och uppskrämd vid er ankomst, såsom jag blef i
fjor. Ni kan ej tro, huru jag då hade vaggat mig in
i sorgetankar. Men helbregda kom Dines hem, då såsom
alltid, och han kommer snart äfven nu, ty han har
lyckan med sig.»

Der stod hustrun glad, trygg och lycklig i sin
okunnighet - och midt emot henne pr estmannen, full
af sorg och

medlidande, och bärande i sitt hjerta de dystra ord,
som hans darrande läppar ännu vägrade att uttala.

Men mer och mer sökte han fatta mod. Han yttrade, att
det dock denna höst varit vida större anledning till
fruktan, all-denstund det hade rasat våldsammare och
långvarigare stormar än förlidet år, och att lifvet
på hafvet alltid vore en kamp med faran och döden.

Men fru Ekengren ville ej förstå andemeningen i
prestens ord. Hon upprepade så lifligt sin förtröstan,
att Gud i år, liksom förut, skulle hjelpa Dines hem
bland både storm och is.

När presten såg, hur fullkomligt lugn fru Ekengren
var, blef han alltmer orolig, huru han skulle kunna
fullgöra sitt uppdrag.

Han gaf sig emellertid i samtal med de äldre döttrarna
och frågade, hvad det var som de sydde så ifrigt.

De svarade glädtigt, att det var ett dussin
ylleskjortor, som skulle blifva julklapp till far,
och att de hade mycket brådtom att få dem färdiga
före hans hemkomst.

En af de mindre flickorna smög sig nu intill
modern och frågade med en röst, i hvilken ett barns
oskuldsfulla sjelfbelåtenhet röjde sig:

»Yill inte mamma också omtala för magistern hvad jag
gör till julklapp åt pappa?"

Och modern berättade nu småleende, att flickan,
som förlidet år hört fadern omtala, hur han då på
vintern slitit ondt och frusit om händerna, höll på
att sticka ett par yllevantar till honom.

»Det är ett barnsligt infall», tillade modern, »jag
tror aldrig, att han bryr sig om att begagna dem,
men meningen är så god, och hon, liksom vi alla,
hålla så grufligt af honom: vi vilja allesamman,
hvar på sitt vis, fägna honom på julafton.»

När presten, hvars själ hela tiden varit djupt
upprörd, hörde dessa innerliga uttryck af trofast
tillgifvenhet, dessa varma förhoppningar om
återseendets glädje, hvilka dock aldrig här på
jorden skulle uppfyllas, brusto ett par tårar fram
ur hans ögon.

Fru Ekengren, som märkte detta, frågade lifligt:

»Min Gud, hvad fattas magistern? Jag tror han
gråter.»

Han fattade nu enkans hand mellan sina båda händer,
och såg på henne så stadigt och hjertegodt. Med de
mildaste, varmaste ord inledde han sitt budskap -
men ändock var slaget förkrossande. Olyckan var så
oväntad - personen, hvars frånfälle han förkunnade,
var så älskad.

Vi vilja ej försöka att skildra den smärta och
jemmer, som med ens bröt ut i den nyss så lyckliga,
så förhoppnicgs-fulla kretsen.

Men presten tog Bibeln från dess hedersplats, der
den låg på byrån bland vackra snäckor och koraller,
minnen från familjefaderns ungdomstid och hemförda
från långt aflägsna länder.

Och han läste om Honom, som är de faderlösas fader och
som värnar enkans rätt; han läste om den hugsvalelse,
som är lofvad alla dem, som äro trofasta i bön och
åkallan.

Och vidare läste han om vanskligheten af jordens
glädje, om den sorg, som är efter Guds sinne, om
kärleken, som är starkare än döden, om lifvets
land, vårt rätta fädernesland, som öppnar sig
bortom grafvens port, om odödlighetens visshet,
om återseendets hopp......

Och Guds ord var här, såsom alltid, underbarligen
ljuft och mäktigt.

Ingen förtviflan, inga klagorop hördes mer i
sorgehuset. Men stilla och länge flöto saknadens
tårar, och med tack och välsignelse firade enka och
barn den hädangångnes minne.

O. J. Bergman,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free