- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
229

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LIII. Karl August Nicander. Axel Krook

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sina af fadren förut vägledda studier vid gymnasiet i
födelsestaden. Här slöt han sig nära till Erik Sjöberg
(Vitalis), som äfvenledes var gymnasist. Det var utan
tvifvel bådas hängifvenhet åt sånggudinnornas tjenst,
som fäste dem vid hvarandra, ty det fanns mellan dem
några års skilnad i åldern; men deras lynnen hade en
något olika riktning. Sjöberg var alldeles känslolös
för yttre höghet och grannlåt, hvilket deremot
ej var fallet med Nicander. Dennes blidare lynne
mildrade deremot Sjöbergs medfödda dysterhet eller
rättare stränghet emot både sig sjelf och andra. Bådas
skaldeanlag vaknade tidigt. De sutto i olika »»ringar»
och brefvexlade derför samt skickade till hvarandra
dikter, hvilka de underkastade ömsesidig granskning
för att sålunda bilda sig. Nicanders poetiska anlag
blefvo härunder kända af statsrådet Adlerbeth,
som nu vardt en af hans gynnare och skaffade honom
medel att besöka universitetet i Upsala, der N. blef
student 1817.

Här gjorde sig så väl Nicander som Vitalis snart
bemärkta för sina skaldeanlag och erbjödos att
lemna bidrag till den efter mönstret af Atterboms
poetiska kalender utgifna »Kalender för damer,
år 1820». Redan dessa bidrag, med hvilka de båda
unga männen, ehuru ännu anonymt, för första gången
framträdde, mottogos välvilligt och sporrade
isynnerhet den mera alstringsrike Nicander, att
flitigt stränga lyran. Året derpå utkom hans kända
sorgespel »Runesvärdet», som af mer än en ansågs
båda en gryende ny dag för svensk dramatik. Så skref
i »Svensk Literaturtidning» Palmblad, att »detta
arbete, ehuru ej utan ungdomlig omogenhet, gifver
dock för framtiden förhoppning om ännu fullkomligare
frukter». Wieselgren utbrast i liflig hänförelse:
»Han väckte (med Runesvärdet) förhoppningar, att en
dramatik af högsta ordningen också kunde uppblomstra
ur svenska språkets mergel. En tjugotvåårig student
inträdde dermed bland skalder af första
ordningen.» Sannare och skarpsyntare dömde dock
Tegnér, som i ett bref till den unge skalden yttrade
bland annat: »I Runesvärdet ligger ett dramatiskt frö,
som vi alla gerna såge utveckladt ... Tillåt likväl,
för välmeningens skull, att jag på förhand varnar för
tvenne nu för tiden vanliga tragiska afvägar. Det
ena är die romantische Breite, som framställer icke
en handling, utan en epok på skådebanan, hvarigenom
intresset försprides och förslappas ... det andra
är mysticismen, hvars dimmiga och hålögda gestalter
äro mig lika vidriga, hvarhelst jag möter dem, i
religion, i vetenskap, i konst. – Lyckligtvis falla
de mystiska dimmorna annars nu för tiden öfverallt
i poesien; bland kulisserna, helst de tyska, sväfva
de ännu qvar. Låt dem icke komma öfver Östersjön!»
Till Geijer skref Tegnér: »Runesvärdet är en högst
märkvärdig produkt; och sista akten lofvar, så vidt
jag af en hastig genomläsning förstår, något alldeles
ovanligt. Hjelp honom derför till rätta och låt icke
en sådan natur gå under.»

illustration placeholder

Karl August Nicander.

Innehållet i detta sorgespel, som vänder sig kring
kampen i Norden mellan hedendomen och den inbrytande
kristendomen, är helt säkert bekant för de flesta af
våra läsare. Versen är väl byggd; diktionen är ädel
och värdig; men mycket kan anmärkas mot hållningen
i det hela, hvilken förråder brist på kännedom om
våra förfäders lif och anda. Det är en för sin tid
moderniserad teckning af forntiden, af hvilken blott
skynket synes.

Ännu året derefter var Nicander färdig med ett
förstlingsknippe af samlade dikter, dem han gaf titeln
»Fjärilar från Pinden», hvilka dock synas underlägsna
och omogna, hvadan de i allmänhet gerna kunnat
förblifva än en tid i puppan. Men äfven de förråda
dock skaldens redan till virtuositet utvecklade
förmåga af språkets välljudande behandling. Han var
nu ganska uppburen och tvekade ej ens att ställa
äfven sig sjelf högt, och otvifvelaktigt är väl,
att han tyckte sig växa öfver sin gymnasiekamrat
Sjöberg. Det hade på den tiden blifvit sed att
hafva minnesböcker, i hvilka man samlade hågkomster
af vänner och bekanta, för det mesta uti poetisk form.
Nicander lät åt sig binda en dylik bok af tjockt
velinpapper i band af rödt marokäng, ty fint skulle
det vara. Med denna gick han omkring och fick den
ifylld med hög- och välborna namn i främsta rummet,
men ock med mera framträdande ofrälse vänners. Mer
än en gång hade han i sådant hänseende vändt sig till
Vitalis, som dock tvekat att krypa in bland alla
förnämiteterna. Slutligen måste han dock gifva efter
för N:s enträgenhet, och tillkom så den lilla qvicka
versen:

        Er ställen opp, min hjernas invalider
        Och skyldren i min broders granna bok,
        Bevitnande för alla folk och tider
        Min trogna vänskap intill Ragnarok,
        Ty som han icke längre vill förhala,
        Men fordrar skrifteligt betyg derpå,
        Så lemnas det härmedelst af Upsala
        December 1822.

Kort derefter lemnade Nicander, som emellertid blifvit
medlem af Götiska förbundet, hvarför han ock vände sin
diktkonst till forntiden, den han ej förstod, Upsala
och flyttade till Stockholm, der han lät inskrifva
sig som e. o. kanslist i konungens kansli, hvarjemte
han, följande året i Upsala promoverad till magister,
blef lärare för sönerna till en grosshandlare, med
hvilka han 1824 gjorde en resa till fots omkring
södra Sverige till Kristiania. Till denna färd hör
hans naiva berättelse om den vackra blekingsflickan på
prestgården i Hoby, hvilken framlockade den qvicke
komministern C. F. Dahlgren i Stockholm att dräpande
gissla honom.

I Upsala hade Nicander ingått fostbrödralag med
friherre Hugo Hamilton på Bo, som ritade ganska
väl, under det Nicander skref en formligen skön
handstil. Redan der hade N. uppgjort planen till sin
samling sånger öfver de gamla Runorna, hvilka han
sedan renskref uti en qvartvolym med lika utstyrsel
som den förut nämnda Minnesboken, under det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0233.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free