- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
230

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fosterländskt Bildergalleri. LIII. Karl August Nicander. Axel Krook

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hamilton ritat vignetter till de särskilda
styckena. Nu, 1824, skulle dessa Runor utgifvas i
stentryck, för att både handstilen och ritningarne
måtte komma för allmänhetens ögon. Vid runan Naud,
der sången har till ämne »Norna Gest som yngling»,
skulle vignetten utgöra Nicanders porträtt i
studentuniform. Denna barnslighet klandrades
strängt af Vitalis, som skref till en gemensam vän:
»I fall Nicanders Runebok kommer ut, så har jag också
beslutat, att, om jag lefver, rista sexton Runor,
till hvilka sexton karikaturmålningar skola fogas,
bland dem naturligtvis mitt eget porträtt som yngling,
med nattmössa och poetisk rock.» Vitalis utfärdade
också verkligen sin alltigenom lustiga och skarpt
gisslande »prospektus», hvilken verkade så mycket,
att Nicander afstod från sin föresats, och i stället
utkommo Runorna, försedda med vignetter af Hamilton,
i praktupplaga 1825, men med vanliga typer.

Nicander, som tillbragt ett par år i rika och
vällefvande kretsar, tyckes under tiden i någon
mån hafva samlat sina poetiska krafter och
med större allvar pröfvat dem. Han inlemnade,
samma år Runorna utkommo, till Svenska Akademien
sin dikt »Fosterlandskänslan», som lönades med
första priset. Om detta yttrar Tegnér i ett bref
till Franzén, att det utmärker sig för »en ren,
mild, nästan idyllisk ton och en verkligt klassisk
enkelhet»; och skaldekungen tillägger: »Jag blir glad,
när jag hör sådant, helst nu för tiden; ty här är för
mycket buller och bång i vår poesi, ett trummetande
som på en vaktparad, en affekterad kraft, som gerna
ville vara nordisk, men egentligen endast är skryt, är
Plauti feghjertade miles gloriosus ... Allt oaktadt,
anser jag för billigt och tillstyrker följaktligen,
att stycket måtte belönas, om med stora eller lilla
medaljen kan jag ej afgöra; jag känner icke huru
kursen för närvarande står på guld.»

Denna framgång sporrade Nicander till nya
ansträngningar, och han var redan följande året färdig
med sitt nya skaldestycke »Tassos död», som han ock
inlemnade till Svenska Akademien, hvilken med sitt
stora pris belönade äfven detta, som utmärker sig
för en sydländsk färgprakt i harmoniskt välljudande
verser. Samma hugnesamma lott tillföll också Nicanders
skaldestycke »Konung Enzio» – och stod nu den unge
lofvande skalden på sitt anseendes höjd. Han synes
jemväl fortfarande hafva varit högeligen nöjd med
sig sjelf, att döma af ett bref från Tegnér till
Brinkman, hvari han dock uttalar den förhoppning, »att
sjelfförnöjelsen faller, i den mån som förtjensten
stiger, liksom vår egen skugga förkortas, allt som
dagen växer».

Det fanns dock inom den unge skalden en åtrå, som han
måste mätta. Han hade kastat sig öfver den italienska
litteraturen och så fördjupat sig deri, att hans
fantasi dref honom som en osläcklig eld att söka nå
detta förlofvade land. Svenska Akademien sökte för
sin del medverka till att tillfredsställa denna hans
lust och gaf honom ett litet reseanslag, och sjelf
vände han sig med ett i bunden stil affattadt bref,
som han kallade »Italien, eller skaldens hopp», den
1 Mars 1827 till då varande kronprinsen Oskar med
anhållan om äfven hans hjelp. Till detta steg hade
han manats af vännen Hamilton, som var kammarherre
hos kronprinsen och med denne som bäst täljde
drömmar om utvecklingen af en storartad svensk
dramatik. »Runesvärdets» författare, Shakspeares
öfversättare (»Othello», som gafs första gången i
Nicanders öfversättning i April 1827) skulle vara en
värdefull kraft härför. Kronprinsen mottog en dag på
Haga i audiens Nicander, som sjelf i en skriftlig
uppsats »En timme på Haga» redogjort för samtalet
med den finbildade fursten. För vår demokratiska tid
låter det något egendomligt, då skalden skrifver:
»Då man nalkas en kunglig person, lägger man liksom
en puppa kring själen: man liknar nästan en docka i
ett valnötskal. Man känner sig nästan betryckt och
vet ej, hur man skall börja eller sluta, så vida
man icke bär puppan med sig hvart man går, såsom
kammarherre-fjärilsjälarne, nämligen de till lif och
själ kammartjenande, eller skalet med sig hvart man
går, såsom snigeln, d. v. s. hofgunstlingen ...»
Skalden tog dock mod till sig, och hans ord till
prinsen blefvo varma, vändande sig kring teatern.
Han sade bl. a.: »Hvilken herrlig lager att skörda,
E. H., för den som kunde stifta en europeisk
national-teater! Hvad glädje att veta, det denna
blifvit uppbyggd på svenska nationens jord – att
en svensk skald varit byggmästaren. Dock, en gör ej
allt. Åldrarnes hvarandra efterträdande skaldekonungar
få bygga derpå. Det Interregnum i poesiens rike,
som nu råder, torde väl snart se sitt slut, och dikten,
omstrålad af all sin medfödda, eviga frihet, klassiskt
enkel och romantiskt rik, dyrkas i ett enda herrligt
tempel af lyckliga folk, utan fördom, utan skråtvång,
med hat endast för det usla och kärlek endast för det
sköna.» Härtill genmälte den varmhjertade fursten:
»Du skildrar en herrlig tid: Skönt vore det att få
se grundvalen lagd till ett sådant tempel. Bibehåll
dessa åsigter, lef och verka i denna anda. Jag hyser
det hopp, att du skall blifva en af dem, som arbeta
på denna tempelbyggnad. Blif hvad du kan, dig sjelf
och det sköna trogen. Jag skall följa dig med mitt
deltagande och mina önskningar. Bered dig nu till
resan med gladt mod: flyg ut, som ett bi, på fria
vingar öfver den sydliga naturens blommor och kom
hem igen med gyllene frukter. Farväl!»

Och ut flög skalden ännu samma år. Det var en herrlig
dag i midsommaren, som han med klappande hjerta och
glädjestrålande blick tillträdde den stora resan öfver
Sundet, genom Danmark och Tyskland längs Rhen till
foten af Alperna, öfver hvilka vår »pilgrim» vandrade
till fots. Slutligen var han i Italien resans
vinkande mål, och i Roma, der han tillsamman med lärde
och konstnärer tillbragte några månader. Gjorde ock
en utflygt till Neapel. Men Nicander var allt annat
än hushållare, och fastän hans erhållna understöd var
ganska rikligt, räckte det likväl icke till. Han fick
varningar; det halp ej. Slutligen tröttnade gifvarne,
inga penningar kommo, och skalden måste vända tillbaka
hem mot Norden.

Först ställdes kosan till Venedig, dit skalden följdes
af landsmännen Byström och Röök. Här dröjde han en
hel månad, i väntan på efterskrifna penningar. Han
lemnades dock snart af de båda vännerna, och satt der
nu ensam, i ekonomiska bekymmer, i denna lagunernas
stad. Regnet föll i strömmar och hindrade honom från
att njuta af Venezias egendomliga lif. I stället
skref skalden nu sin goda novell »Den siste Foscari»
och utgöt hela sin själs poesi i den sköna sång,
som förekommer i hans »Hesperider» under namnet »Den
heliga veckan i Venedig, eller afsked till Italien»,
hvilken han så inleder:

        "Hvi böd du mig till dina blomsterdalar,
        Der minsta blomma doftar poesi,
        Der bäcken sjunger och der klippan talar
        Och lifvet är ett himmelskt trolleri?
        Att saknad lära mig, du böd mig njuta,
        Slöt mig i famn blott för att mig förskjuta,
        Gaf mig en ros och log,
        Blott för att se, hur i min hand hon dog,

        Mitt helga år är redan nedergånget,
        Då jag var säll i Diktenso fosterland,
        Och då mitt hjerta låg så ljufligt fånget
        I konstens och naturens rosenband.
        Det var en vecka blott, med fester firad,
        En Sabbatsdag, af vårens blommor sirad,
        En paradisisk stund,
        Lycksaligt drömd uti en lagerlund."

Några penningar ingingo emellertid ej, så att Nicander
slutligen måste redogöra hos värden på hotellet för
sin nödställda belägenhet. Denne gick den stackars
skalden välvilligt till mötes, förklarade räkningen
dem emellan icke brådska, samt gaf honom till och
med respenningar till Wien. Här skyndade Nicander
till svenske ministern för att få veta, huruvida
denne icke erhållit penningar till honom från
kronprinsen. Men han fick ett sådant mottagande,
att hans stolthet förbjöd honom att skildra sin
belägenhet. Åter följde veckor, månader af sorg,
nästan förtviflan och sjuklighet, ty Nicanders
helsa var försvagad, innan han reste till Italien,
och vardt det nu än mera. Slutligen fick han hjelp af
en rik svensk fröken Hejkensköld, en sällsam qvinna,
som i Italien sjelf kokade sina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free