- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
235

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Buddhaistiska "relikgömmor". Svante

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

235

verld af ondska. Buddha består dock alla prof, och
sålunda luttrad segrar han ock öfver brahminerna
(de skriftlärde, presterna .= förnämsta kasten) genom
sin vishet, liksom genom sina under, hvilka alla bära
prägeln af hjelp och frälsning, af förbarmande kärlek.

Buddhas lära erkänner ett högsta, ej någon sinlig form
ägande väsende - derföre i bild oframställbart -;
inskränker mång-guderiets betydelse; upphäfver det
förtryckande kastväsendet; ställer alla menniskor
lika och predikar sedernas renhet jemte utöfvandet
af barmhertighet. Alla menniskor såsom varande stadda
i samma nöd skola broderligt bistå hvarandra.

Mildhet är visserligen Buddhaismens grunddrag,
men en mildhet, som sträcker sig ända derhän, att
förbudet att döda omfattar alla lefvande varelser
och gäller såväl om det största djur, som om den
minsta insekt. Detta har ock ett sammanhang med den
hinduiska åsigten om "själavandringen», enligt hvilken
de själar, som icke uppnått en fullkomlig renhet, ingå
i djurkroppar, i hvilka de till straff och bättring
måste lefva någon tid - denna reningsprocess är alltså
ett motstycke till »skärselden» i den katolska tron.

Legenden om den gudasände Buddha vet ock att i
framställningen af hans jordiska lif och vandel lemna
en mönsterbild för denna kärleksfullhet, gående till
och med så långt, att, för att rätt behaga himlen,
menniskan icke blott bör skona djurens lif, utan ock
kunna våga eget för att bevara djurets: vid flera
olika tillfällen offrade Buddha lifvet för att rädda
äfven .de obetydligaste djurs - men han återkom dock
alltid till lif igen och för hvarje gång mer förädlad
och renad. Som exempel må anföras hurusom Buddha en
gång träffade på en döende krokodil, hvilken af den
öfver sina bräddar svällande floden kastats långt
från stranden, och som blifvit så svag, att han ej
förmådde återvända till vattnet. Guden förbarmade sig
och lade den flera famnar långa krokodilen på sin
arm och bar djuret till den två dagsleder aflägsna
G angesfloden, der det släpptes. Men krokodilen var
ännu för matt att kunna genom jagt efter andra djur
skaffa sig föda, hvarföre Buddha äfven hjelpte honom
härutinnan, genom att afhugga sin ena arm, för att med
det nedströmmande blodet stilla krokodilens törst,
med köttet hungern. Buddha försvarade sig icke ens,
när nu odjuret, upplifvadt af den vård det rönt,
slutligen angrep och sönderslet den vise.

Det var endast muntligen som Buddha meddelade
sina lärosatser, hvarefter de först efter hans
bortgång blifvit af lärjungar och efterföljare
skriftligen antecknade. Den ursprungliga enkelheten
kunde naturligtvis ej undgå att brytas genom den
indiska fantasiens skiftande prisma; liksom ock det
ofvan anförda tillräckligt tydligt torde visa huru
hinduens lågande inbillning ej heller förnekar sig
i berättelsen om lärarens egna öden och om undren.

Med afseende å renlärigheten uppstodo derföre efter
hand allt större och större meningsskiljaktigheter:
omkring ett sekel efter Buddhas död företog en
församling af sjuhundrade ansedda män en granskning
- och fastställde då »de rätta» satserna. Senare,
då konung Asoka - en annan Konstantin - antagit
Buddhas lära, bestämde åter en stor församling hvad
som skulle utgöra den sanna tron - alldeles så,
som vid de kristna konsilierna. Om läran under
allt detta väl förlorade sin ursprungliga renhet
och genom främmande tillsatser blef mycket grumlad,
vann den dock i utbredning, enär nämnde konung med
det största nit verkade för dess spridning öfver de
indiska länderna. (Utom hvad som nyss antydts finnes
ock många andra yttre likheter mellan den katolska
kristendomen och buddhaismen. Sålunda finnes inom
båda - andliga ståthållare, helgon, reliker, munkar,
kloster, botgörare etc). Buddhaismen utbredde sig
samtidigt vidare: nordvestligt till Afghanistan och
Baktrien; sydligt till Ceylon och Java.

Redan vid Kristi tid började brahminerna stora
förföljelser mot buddhaisterna och utträngde dem
så småningom från Indien på denna sidan Ganges; men
deremot blef buddhaismen herrskande på andra sidan om
den heliga floden, i Siarn, Pegu, Ava och Tonking. Vid
samma tid kom den till Kina, hvarest Buddha blef
kallad Fö, sedan till Japan och Thibet, till mon-

goler och kalmucker, jemte andra beslägtade
stammar. För närvarande räknar buddhaismen öfver
300 millioner bekännare - alltså flera, än hela den
kristna verlden äger.

De första buddhaistiska monument - och de äldsta
verk af indisk konst - äro de af nyss nämnde Asoka
nedåt Ganges uppförda minneskolonnerna: den nya
trons segertecken. De äro smäckra, ungefär 40
fot höga, hafva inristade tänkespråk och bära på
den klockformiga kapitalen Buddhas sinnebild, ett
liggande lejon.

De dernäst anmärkningsvärda och särskildt för
Buddha-kulten betecknande äro de i början af vår
uppsats nämnda relikbevararne, dessa kolossala gömmor
för någon helig tand, någon klädestrasa eller benbit.

Följande den historiska gången af konstutvecklingen
i Hindustan, fästa derefter de underbara grott- och
klipptemplen uppmärksamheten; men såsom liggande utom
planen för hvad vi denna gång gjort oss till uppgift,
erinras här blott om dessa talande vittnesbörd
för den glans och makt buddhakulten en gång ägde
i Indien. Detta ämne - klipptemplen - har dessutom
behof af sitt särskilta kapitel.

Sägnen lyder, att Buddhas jordiska qvarlefvor hade
blifvit insatta i åtta grafhögar, hvilka konung Asoka
lät öppna och, sedan han delat de deri befintliga
relikerna i åttiofyra tusen delar, kringsända dem till
när och fjerran varande trosför-vandter. Dessa reliker
bevarades sedan i stora byggnader, hvilka med den
ursprungliga formen af en uppkastad jordhög ombildades
till en halfklotformig kupol, hvars underlag utgjordes
af en cylinder, i början lägre, men sedermera så hög,
att det hela fick ett tornlikt utseende. Understundom
höjde den sig ock från en terrassformad, stundom
fyrkantig underbyggnad. En sådan »relikgömma»
kallas Stupa (i folkspråket Tope), hvilket betyder
grafhög. Efter bestämmelsen kallas den ock Dagop -
kroppbevarande. Det är en helt igenom kompakt massa,
med endast en liten, i kupolens axel, under krönet
befintlig, af sex stenskifvor begränsad liten
cell, hvilken innehåller reliken. Krönet på dessa
byggnader bildas af ett vidt skärmtak – en symbol af
fikonträdet, under hvilket Buddha öfverlemnade sig åt
sina betraktelser. Det rikt smyckade taket, oftast af
metall och bestående af flera solskärmar bredvid eller
öfver hvarandra, hvilket ock betecknar konungslig
värdighet, uppbäres i midten af en pelare. Stupans
half-klotform är äfven symbolisk och häntyder på
»vattenbublan», med hvilken bild den vise plägade
beteckna förgängligheten af allt jordiskt.

En af de mest berömda stupa’s är den af Asokas
samtida, konung Devenampiatissa (250 f. K.) på Ceylon
uppförda Thuparamaya-stupan, hvilken bevarade en
högt skattad relik: Buddhas högra käkben. Höjden är
50-60 fot och plåt-formen, på hvilken stupan hvilar,
är omgifven af trenne rader 26 fot höga kapitälkrönta
granitkolonner med smärta skaft, hvilka äro nedtill
fyrkantiga, upptill åttkantiga. Kolonnerna äro
hvardera af en enda sten och hafva ursprungligen
utgjort ett antal af öfver hundrade. Det helas
anordning är ej olikt käglornas uppställning i ett
kägelspel, så att den relikbevarande stupa’n motsvarar
»»kungen», de omgifvande kolonnerna de öfriga
käglorna. Med en del kolonner alldeles upprättstående,
andra borta eller kullstörtade, en del lutande, några
i en mycket stark vinkel, bildar det hela en pittoresk
ruin af ovanlig art. Denna beprisade relikgömmas plan
och utförande upprepades ett halft årtusende senare
(221 efter Kr.) i Lanka-Ramaya-dagopen.

Stupa’s finnas kringspridda öfver hela Indien, men
vanligen ligga de ännu befintliga tillsammans i flera
grupper. En hufvudgrupp finnes i Central-Indien vid
Bhilsa: tretio stupa’s finnas här bibehållna, bland
hvilka Sanchis äro de mest anmärkningsvärda. Den
största, omkring 56 fot hög och nedtill 120 fot
i genomskärning, reser sig i enkel kupolform med
flera afsatser och omgifves af en lägre, inhägnande
stenmur, genom hvilken leda fyra höga portaler,
hvilkas infattningar bestå af stenpelare, prydda med
bildverk och kapi-täler, på hvilka hvila stenbjelkar
af rundad form. Kapitälerna äro sirade dels med lejon-
och dels med elefant- eller men-

30*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free