- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
242

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Sölvitsborgs slottsruin. Herman Sätherberg - Ett häftigt lynne. Wilhelm Aurell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

242

En konung han var, fastän utan land - Men hafvet det
var hans rike;

Och aldrig han länge trifdes på strand, Den hafsörn
förutan like.

Han sväfvade kring ifrån kust till kust,

Och härja och plundra, det var hans lust.

I dunklet af sekler, som sedan förgått, Hans blodiga
saga sig döljer.

I grus här ligger den väldiges slott, Och grönskande
torfvan det höljer.

Så går det med menskliga storheten all:

Den stiger och faller som vågornas svall.

Den tid är förgången då krigets hrand Här vidt öfver
nejden sig hvälfde,

Och döden drog fram ifrån strand till strand, Och
landet af härgny skälfde.

Hvarthän i den leende trakten du går

Hvar dal och hvar höjd är ett ärradt sår.

Sof djupt under mullen, du brödrastrid;

Må aldrig ånyo du väckas! Nu strålar kring Norden
den gyllene frid-,

Må aldrig i tiden den släckas! Långt bättre än
krigets är fredens lott; - Yäx, mossa, i ro öfver
Norrbys slott!

Herman Sätherberg.

Ett hftftigt lynne.

många hufvud’, så många sinnen», heter det, och
hvarmed väl skulle, på det hela taget, menas,
att hvarje menniska »har sitt hufvud för sig»,
sitt särskilda sinnelag eller lynne. Så är väl
ock förhållandet. Men vetenskapen, kan tänka, som
"lägger sig i» allt, både det synliga och osynliga,
har långt före vår tid indelat menni-skornas lynnen
(>*temperamenterna») i fem olika slag, dock under
medvetande och tillkännagifvande af dessa fem lynnens
mångfaldigt olika blandningar.

Efter att nu hafva påpekat detta, för att icke på
något sätt vilseleda, kan jag icke föreställa mig,
det någon ortodox vetenskapsman och sträng kritiker
skall stöta sig på, om och att jag gör en annan, en
»populär» indelning utaf icke blott menniskans, utan
ock djurens lynnen, nämligen sålunda, att jag säger,
det de samtliga (menniskorna och djuren) hvar för sig
(individuell) äga antingen ett trögt lynne eller ett
lifligt lynne.

Det tröga lynnet kan icke (utan i någon mån med konst,
hvarom mera sedan) förändras till ett lifligt lynne,
men väl kan ett lifligt lynne metamorfoseras till
ett skenbart trögt, icke annorlunda.

Sålunda är det gamla kända uttrycket: »ingen kan gå
ifrån sitt sinne», lika som månget annat påstående
här i verlden, både sannt och falskt, beroende på,
»hur man tar det».

Det mest praktiska och onekligen bästa lynnet är det
tröga. Detta lynne beräknar framför allt och meddelar
litet eller intet utaf sina beräkningar.

Det älskligaste lynnet, då nämligen detsamma
vederbörligen tyglas af »vett och förstånd», är det
lifliga lynnet. Detta lynne känner (lefver i och genom
känslan) framför allt och meddelar gerna nästan alla
sina känslor.

Man kan också säga, att det tröga lynnet med sin
beräkning representerar den flinthårda prosan,
lifvets tunga sida, och att det lifliga lynnet med
sitt kännande representerar den leende poesien,
lifvets lätta sida.

Hvarje åt förädling (relativ och progressiv
fullkomlighet) sträfvande menniska måste hos,
inom sig sjelf söka göra gällande, vare sig hon af
naturen är till lynnet mera trög eller mera liflig,
både trögheten, (beräknandet) och lifligheten,
(kännandet); ty, om blott trögheten får beherrska
henne, blir hon tråkig för sig sjelf och andra och,
om endast lifligheten får styra henne, »barkar det
rakt åt Helsingland».

Ägaren eller ägarinnan af det tröga lynnet gör
ingenting utan med berådt mod och vett och vilja, då
deremot ägaren eller ägarinnan af det lifliga lynnet
gör allt precist »som det faller sig», handlar efter
ögonblickets ingifvelse; och sådana menniskor äro
mycket lätta att få i alla möjliga sorters »fällor».

En yttring utaf det lifliga lynnet och till och med
den allra fulaste är, hvad vi i h vardagslag kalla,
»ett häftigt lynne».

Och, icke annat än jag kan finna, så menas dermed den
yttring utaf ett lifligt lynne, hvilken visar sig dels
med större eller mindre skäl och dels samt oftast på
grund af endast skenbara sådana i och genom - ilska.

Formen och sättet för denna ilska eller för ett
häftigt lynne variera i snart sagdt oändlighet, allt
efter det häftiga lynnets ägares eller ägarinnas
bildningsgrad och karakter i öfrigt

Ett häftigt lynne uti dess råaste form uttömmer
sig, ger sig luft genom handgriplighet icke blott
å menniskor, utan ock på djur, ja, till och med på
döda ting.

Är det inte förståndigt, är inte det vackert, är det
inte ädelt, är det inte riktigt »gentilt»? Och så
innerligt tilldragande och älskligt se’n! -

Tänkom oss blott, hur »näpet» och hur mycket
uträttande det är till exempel, att bara »slå näfven
i bordet», »stampa i golfvet» eller »kasta» saker
och ting! Menniskor på ståndpunkten i fråga böra i
sanning aldrig hvarken pro-ponera eller proponeras
»dricka bror- eller systerskål» med andra, än de
minst lyckligt lottade - djuren.

Ett häftigt lynne är största och bästa beviset på
bristande sjelfbeherrskning.

Förmågan af eller bristen på sjelfbeherrskning
är det, som först och främst skiljer det tama,
(det domesticerade) djuret från det vilda, vidare
de civiliserade menniskorna från de uti sitt råa
naturtillstånd lefvande och slutligen den »bildade»
menniskan ifrån den »obildade» eller »bättre» folk
från »sämre» folk.

Det späda barnet saknar all sjelfbeherrskningsförmåga,
hvadan det ju bland annat deraf synes, att
»dressyr», uppfostran, bildning, just alstrar
sjelfbeherrskning. Ett barn med lifligt lynne, hvilket
således framträder så, att det passar in med vår gifna
definition på ett häftigt lynne, blir också an-sedt
för »ett elakt barn», »ett styggt barn», under det
att ett barn med trögt lynne, som följaktligen icke
kan uppträda under formen af ett häftigt lynne, anses
för och säges vara »ett godt barn», »ett snällt barn»,
ja, till och med »ett ovanligt snällt barn».

Hos barnet, som visar ett häftigt lynne, försöker
man, och detta med rätta, att »piska bort»
det. Kroppslig aga, som för somliga barn är lika
behöflig och nödvändig som för andra alldeles icke
på sin plats, är sålunda första och för barnet
på dess fattningsförmågas låga ståndpunkt enda
möjliga försöket att få detsamma vänja sig vid
sjelfbeherrskning, »lägga band på sig», »vackert»
låta bli att visa ett häftigt lynne.

Men icke förthy hafva vi så många »bortskämda barn!»
Jag kallar alla, som visa ett häftigt lynne, så,
gå de ock på grafvens brädd af ålderdomssvaghet.

Orsaken till det stora felet, att hafva ett häftigt
lynne är alltså att söka uti ett lifligt lynne, som
blifvit miss-v år d ad t antingen genom alldeles ingen
eller också förmedelst en dålig uppfostran icke blott
under de spädaste åren, utan allt framgent, så länge
nämligen uppfostran varit af behofvet påkallad, och
detta är fallet med den, som har ett häftigt lynne,
ända tills det häftiga lynnet är »så innerligen
hyggligt» låter bli visa sig.

Att dressera ett gammalt djur har sig icke så lätt,
såsom säkert hvar och en vet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free