- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
243

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett häftigt lynne. Wilhelm Aurell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

243

På ungefärligen enahanda sätt förhåller det sig med
äldre menniskor, hvilka under större eller mindre,
dock alltid väl-förtjenta »mothugg» »flaxa» sig
fram i verlden med ett häftigt lynne. De, som vårda
sinnessjuka, våra psykiatrer, veta detta bäst. Det
häftiga lynnet, rotfästadt i hemmet, når sin högsta
möjliga blomstring å - dårhuset. Der är ett sorgligt,
men för mången helsosamt tillfälle att studera »ett
häftigt lynne» litet närmare.

Kristendomen alltigenom ålägger oss ju
sjelfbeherrskning! Vi skola råda öfver våra onda
böjelser. Och, om någon böjelse kan kallas ond, så
måste det väl vara ett häftigt lynne. Något godt
har detta aldrig till följd. Men hvarför utöfvas
det då? - Jo, det medför ett ögonblicks falsk,
djurisk njutning, nämligen den, att få »rasa ut»,
när behof dertill kännes. Och visse kunna vi vara på,
att den, som ej mäktar lägga band på detta behof,
icke förmår tygla sitt häftiga lynne, den lärer
väl svårligen vara i stånd hejda andra sina dåliga
böjelser. Ägaren eller ägarinnan af ett häftigt
lynne är, likasom alla andra dårar, icke sig sjelf
mäktig, vill vara allas herre, men är sin egen s la
f. Ett häftigt lynne är också icke blott en dårskap,
utan en ren galenskap, en sinnessjukdom och, likasom
alla sådana, en hjernaffektion, som ögonblickligt
uppstår och hastigt förgår, dock med dagligt, ja,
ofta, till och med stundligt återkommande recidiv
och detta allt intill dess viljan, uppkommen antingen
genom egen reflektion eller ock förmedelst åverkan af
en annans kraftigare sådan, gör sig gällande öfver,
beherrskar det häftiga lynnet.

Ett blott då och då, i enstaka få fall uppträdande
häftigt lynne, som icke hejdas af egen eller annans
vilja på lämpligt sätt och på lämplig tid, blir en
vana och vanans makt är så stor, att, innan vi »veta
ordet af», är den hos oss »halfva naturen».

Lämpligaste sättet för en annans viljas åverkoing å
ett häftigt lynne är argumentatoriskt resonnemang,
men alltid under lugnets och g rann la ge n heten s
form, hvilken icke hindrar eller får hindra det väl
behöfliga energiska elementet uti samspråket.

Lämpligaste tiden för ifrågavarande annans viljas
åverk-ning å ett häftigt lynne är det lugnaste
ögonblick, som kan påträffas. Under det ett
häftigt lynne »rasar», så må det »rasa», ty ägaren
eller ägarinnan af det häftiga lynnet är under det
Ögonblicket att anse såsom - vansinnig, så hårdt detta
påstående ock månde låta i oerfarnas öron, och derföre
tjenar det till rakt ingenting att »käfta emot»,
hvilket är lika dåraktigt, som den dåraktighet, man
sålunda söker beherrska. Nej, låten inför det häftiga
lynnet, medan det »pågår som värst», a vara b, hvitt
svart, det gör ingenting och detta kan ju för öfrigt
för »patienten» under dess »ljusare» ögonblick tjena
som bevis på, hvad afseende man fäster vid ett häftigt
lynne. Man bemöter det nämligen med tystnadens förakt.

Sedan ett häftigt lynne väl rasat ut, följer derpå
alltid slapphet, ja, ända till kroppsligt illamående,
hvilket i riktigt »genuina» fall kan slutas med -
döden. Men döden kan också infinna sig under ett
häftigt lynnes kulminationspunkt, under sjelfva
extasen. Många exempel finnas på båda dessa fall,
dock merendels hos män. Hos qvinnan åter nöjer sig
(den vilda!) naturen åtminstone oftast med en blott
och bar svimning. Men kanske lika ofta som den är
verklig, skall man ock finna, att den är simulerad,
d. v, s. att ägarinnan af det häftiga lynnet
låtsas få »dåndimpen». Dock, för den »förskräckta
omgifningen» är icke svårt genast få »ljus i saken: är
svimningen verklig, möter intet hinder för ögonlockens
upplyftande å den svimmade, ej heller afficieras
ögonen af ett nära intill dem hållet ljus; men, är
svimningen låtsad, så, om man försöker upplyfta den
svimmades Ögonlock, kniper »patienten» ihop dem, »allt
hvad tygena hålla» och ögonen »skygga», pupillerna
sammandragas af nära intill dem hållet ljus. Kallt
vatten till både »ut- och invärtes bruk» är på sin
plats i båda fallen; dock undvike man all sorts hån,
hvilket i sednare fallet, jag medgifver det gerna,
ligger bra nära till hands. Om man så kräfver skäligt,
kan man ju låta hånet »komma efter som Arboga öl».

Den kända och erkända sinnessjukdomen mani (niania med
dess underafdelningar eller särskilda former) har den
största likheten med ett häftigt lynne. Någon annan
och väsentlig skilnad dem emellan finnes näppeligen
icke, utom i afseende å bådas varaktighet (duration):
maniens förlopp är längre och det häftiga lynnets
kortare. Se der allt! -

Förtärandet af alkohol (d. ä. spirituösa utaf hvad
slag eller namn som helst) i större doser framkallar
hos flertalet menniskor både med trögt och lifligt
sinnelag ett, dock med »fyllan» öfvergående, häftigt
lynne. Från endast denna sida sedt, kan med skäl,
om vi hålla oss till bränvinet såsom alkoholens
minst förfalskade representant, »branvinsfloden», då
nämligen denna den svenska nationaldrycken finnes och
fortares i öfverflöd, kallas en »syndaflod», efter som
just de värsta brott och största dårskaper begås under
rusets inflytande, hvilket således är detsamma som
under inflytande af ett häftigt lynne, det der blifvit
med konst (genom alkoholens förtärande) framkalladt.

Men för de menniskor åter, hvilka antingen icke
förtära spirituösa till öfverdrift eller ej af denna
dryck, ensidigt betraktad fördömd, försättas uti ett
häftigt lynne, är »brän-vinsfloden» (spirituosans
existens) lika litet en »syndaflod» (till skada)
som jordens vatten inom sina bestämda gränser.

Det är icke bruket af allt, som den Allgode gifvit
oss, vare sig färdigbildadt i naturen eller genom
vetenskap och konst framkalladt, hvilket skadar oss,
nej, visst icke, - utan det är missbruket, Yi behöfva
blott påpeka till exempel elden.

Missbruket af alkoholen benämna vi fylleri, och
fylleriet alstrar ett häftigt lynne och ett häftigt
lynne, framkalladt utaf sig sjelft eller genom konst,
hafva vi vågat påstå, är en galenskap, ett ondt, synd,
eller hvad vi vilja kalla det, och allt sådant är det,
som vi böra och skola söka bortarbeta hos oss sjelfva
genom allvarlig reflektion och hos andra genom godt
föredöme och på den humana öfvertygelsens väg. De våra
medmenniskor, som vi finna hafva ett häftigt lynne
och icke rätta sig sjelfva, ej heller låta rätta sig,
må vi gerna anse, så ondt det ock kan kännas i djupet
af hjertat, och bemöta såsom momentela (ögonblickliga)
- dårar, om de ock skulle vara våra allra närmaste,
ty det rätta, sanna och goda är oss närmare, än våra
allra närmaste.

Att skänka kärlek och emottaga kärlek, att älska
och älskas, men i allra vidsträcktaste mening, såsom
ock då innefattande aktning, hjelpsamhet, välvilja,
tillgifvenhet och vänskap etc., är hvarje menniskas på
hvilken bildningsgrad och i hvilken samhällsställning
som helst innersta, om ock understundom dunkelt
fattade behof, hvilket dock så ofta, ja allt för ofta
både fri- och ofrivilligt förqväfves utaf våra lägre,
djuriska, onda, syndiga böjelser.

Med kärleken, det yppersta budet i lagen, hvarom vår
store Mästare från Nazareth talar, likasom omfamna
vi Gud, vår nästa och hela skapelsen, ty kärleken är
en andlig magnet, -som drager alla och allt till sig.

Med kärlekslösheten åter, men också i allra
vidsträcktaste mening tagen, såsom ock då innefattande
missaktning, ohjelpsamhet, illvilja, hätskhet och
ilska, den sednare uppenbarande sig bland annat uti
och genom ett häftigt lynne, likasom mota vi ifrån
oss, köra bort Gud, vår nästa och hela skapelsen
och stå der för oss sjelfva i verldens hvimmel såsom
förkrympta växter midt uti en herrlig vegetationsrik
jordmån, den vi kunna göra oss tillgodo, om vi blott
vilja; men vilja icke blott med ord utan också med
handling.

I trots af och med kännedom om allt detta utöfvas dock
kärlekslösheten så ofta i och genom ett häftigt lynne.

Det påståendet, att man »inte rår för» sitt häftiga
lynne, är lika falskt som det, att en (jag ber om
ursäkt för det vulgära uttrycket) »fyllhund» inte
skulle rå för att han »super». IIvems är då i båda
dessa fall skulden? Nog kan det förefalla beqvämt,
det medges, att skylla alla våra fel och brister på
någon annan, till exempel i värsta fall på »sjelfve
hin»; men, hur det är, så går det inte på längden
»i våra upplysta tider». Om vi ock, barnsligt nog,
försöka »smussla»

31*

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free