Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Basaltklippa på ön S:t Helena - Trädgården i Göteborg. -x-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
man understundom kan iakttaga å murarne i masugnar;
det är en visserligen anmärkningsvärd, men föga
ovanlig företeelse.
Dessa anmärkningar må vara tillräckliga att visa, huru
en vid första anblicken högst komplicerad företeelse
kan förklaras genom helt enkla slutledningar.
n herrlig sommarmorgon. Solen har för några timmar
sedan runnit upp och nu hunnit dit hän på fästet,
att hennes strålar tränga in till mig i mitt rum
på Göteborgs främsta hotell »Gröta Källare», der
jag aftonen förut hamnat med mig sjelf och mina
reseffekter. Jag morgnar mig, kastar mig i min
lätta sommardrägt, tänder min cigarr och begifver
mig ut på vandring å Göteborgs gator, der daggen
ännu ligger fuktig på stenarne. Det har sitt eget
behag att sålunda tidigt om morgnarna vandra omkring
i en stad. Rullgardinerna äro nedfällda, luckorna
för kontors- och bodfönstren tillslutna, portar
och dörrar stängda. Allt är tyst och stilla. Alla
hvila i Morfel armar och drömma - om guld eller
gröna skogar. Det är så tyst, så öde. Men se, der
lyftes en flik af en gardin upp. Jag skymtar något
hvitt i fönstret. Det är bestämdt en den allra som
sötaste morgonmössa. Upp med pince-nez’en! Åh! jag
låter den genast falla och suckar med fransmannen:
»Tiden är en mycket artig man, men han slutar med
att säga hvarje menniska sanningen.» Jag har en gång
förut, på tal om Göteborg, erinrat om den grekiske
målaren Polygnotos, hvilken på en tafla föreställande
w Helvetet» framställt det illa använda arbetet i den
late Oknos, som snor ett bastrep, under det hans bakom
honom stående åsna äter upp repet, allt som han snor
det. Det finnes kommuner, der invånarne »sno och gno»,
och der åsnorna moja sig. Men inte är det i Göteborg,
det bär dess prydlighet bästa beviset på.
Det fanns en tid, då Göteborg hade en riktig passion
för stensättning. Det trängde ut ifrån sig hvarje
fläck af grönt, som ville spira upp derstädes. Det
var då det ville blifva stenrikt. Men nu är det så -
nu vill det också njuta af sin rikedom, och nu mötes
ögat vid nästan alla gators ändpunkter af vatten och
grönt. Ja, den förr så försmådda grönskan har blifvit
stadens liffärg, så att hvarje burgen göteborgare
vurmar, liksom de franske rentiers, för ett litet
chateau med sin trädgård eller åtminstone sin gröna
fläck. Göteborg har också herrliga parkanläggningar
och promenadplatser, hvilka i en halfcirkel omgifva
staden på södra och östra sidan, under det Göta Elf,
den blåögda najaden, som en liflig brud famnar staden
på norra och vestra sidan.
Men klockan slår sex i domkyrkan, samma klocka å
hvilken läses denna sannfärdiga inskrift, som tyckes
vara inträngd i samhällets medvetande:
"Lär att rätt använda tiden. Ty den stund, som är
förliden, Du ej mer tillbaka får. När jag timmens
slut förkunnat, Är dig kanske ej förunnadt, Att mitt
ljud du mera hör."
Nu öppnas Trädgården, och jag bjuder
er, läsare och läsarinna, att följa mig
dit. Angenämare kan ni svårligen tillbringa en
sommarmorgon. Trädgårdsföreningen eller Trädgården är
för Öfrigt om sommaren göteborgarens »allt i allom»,
om man icke vill gifva sig ut i skärgården. En vän har
berättat mig, huru han en dag uppehöll sig i Göteborg
och dref omkring på gatorna en sommarmorgon. Han
träffade händelsevis en bekant, som genast med
vanlig svensk och, tilläggom det, göteborgsk
gästfrihet bjöd honom gå med sig i Trädgården och
spisa frukost. Kl. 10 lemnades han, ty den bekante
hade affärer och måste på kontoret. Vår vän var
nu ensam till kl. 3, då han mötte en andre bekant,
som kom ifrån börsen, och nu tog honom med sig till
Trädgården för att äta en god middag med ännu bättre
viner, ty i den saken äro göteborgarne kännare. Men
denne bekante lemnade honom åter fram på eftermiddagen
för att expediera posten, i hast
föreställande honom för en tredje person, som anhöll
att få rå om vår vän på aftonen. Qvällen kom, och
min vän gladde sig i tankarna att få en angenäm
förströelse. Yärden infann sig och tog vår vän med
sig - att dricka seltersvatten och konjak eller
sherry-cobbel samt sexa i Trädgården.
Vi komma emellertid in i den vackra
anläggningen. Hvilket nästan rusande doft, som
strömmar emot oss! Hvad vårt öga smekes af fina
gräsplaner med i harmoniskt ordnade färger skiftande
blomstergrupper! Gräsmattorna äro så fina och
mjuka som sammet, och ögat hvilar med välbehag på
de i solskenet gnistrande daggdropparne. Vi vandra
vidare på de i engelsk trädgårdsstil slingrande
gångarne, förbi trädskolan och den ekonomiska
blomsterträdgården, vika åter af åt venster,
stiga upp för en kulle och hafva under oss en den
lifligaste anblick i en tafla ur djurens verld,
hvilken denna tidskrifts talangfulle tecknare Hallbeck
här återgifvit, för så vidt det med en konstnärs hand
kan framställas. Här synes svanen så stolt med sina
likt snöhvita segel bugtiga vingar, fram-kryssande i
en fågelverld, som med nästan afundsamma blickar åser
honom . . . men der kommer äfven den svarte svanen
seglande, anboren och stolt den med . . . Här se vi
pelikanen med sin väldiga näbb putsa sig och göra sig
fin, i synnerhet mån om sitt bröst, detta traditionela
bröst, på hvars »basis», för att tala i lärdt mål,
man förr broderat den täcka sagan om, huru han hackade
sönder sitt eget bröst för att gifva sitt blod åt
sina ungar. Någon sådan uppoffring har åtminstone
icke fallit denna trädgårds värdiga pelikaner in
... Här se vi vidare tranan, som går der så sipp och
qvinligt snobbig som en högförnäm adelsdam ur gamla
skolan i en krets af plebejer; hon är omgifven af
snattrande, qvittrande sparfflockar, således en trana
i sparfvedans . . . Här kommer storken gravitetiskt
vandrande på sina höga ben, sorgbundet blickande upp
mot den vida rymden, liksom ville han svinga dit hän
för att draga ned mot Skånes och Danmarks slätter och
kärr. Här se vi till och med ett par strutsar, stundom
snabbt framilande på den sluttande gräsvallen kring
dammen, å hvilken gäss och ankor, in- och utländska
af olika slag, hvimla om hvarandra, de flesta honorna
medförande hvar sin kull af lifliga ungar ...
Men ni bör sjelf taga i betraktande denna lilla
fågelverld, öfver hvilken solen nu utgjuter sitt
guldflöde och kommer dess medlemmar att spritta af
lif och lust. Mer och mer dragas de besökande åt
denna trakt af trädgården, som en gång, då den täcka
granlunden vid dammens ena ända vuxit upp, så att den
kommer att stå med breda skuggor upp-och nedvänd i
vattnet, varder den angenämaste platsen i lustgården.
Nära fågeldammen, hvilken för öfrigt om vintrarne
är bana för Göteborgs skridskoklubbs manliga och
qvinliga alum-ner, och i hvars spegel mången Fritiof
med stålklädd sko inristat sin högbarmade och rodnande
Ingeborgs namn, ligga trädgårdens orangeribyggnader
och ekonomigård, hvilka förra bära gildt vittne
om dess storartade utveckling under sin skicklige
förvaltares, direktör Lövegrens hand och blick.
Trädgården är icke någon synnerligt gammal
anläggning. Den börjades år 1842, och första idén
till den samma gaf då varande kaptenen vid Göta
artilleriregemente, H. E. von Norrman. Genom honom
och några andra nitiske män fick man till stånd ett
bolag med aktier om 100 kr., hvilka fördelades på
många händer och hvilkas innehafvare visserligen
aldrig fått någon materiel utdelning, men hafva
fritt tillträde med de sina till lustgården, hvarför
ock aktierna börja bli en mera eftersökt vara, allt
som abonnementspriset stiger. Detta bolag fick af
magistraten, som då styrde och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
