- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
250

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilain Axelson. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

derefter styrde kosan till torget. Man såg på denna
plats samtliga borgerskapets medlemmar efterhand
samlade och en nyfiken hop trängde sig snart allt
närmare dessa, för att möjligen kunna uppsnappa
ett och annat ord rörande sakernas ställning, den
man ansåg vara för mer än en af dessa borgersmän
närmare bekant. Förutom det krigsfolk, som för
tillfället fanns förlagdt inom staden, såg man ock,
på så väl torget som angränsande gator, bland de
nyfikna stadsboarne en ej ringa hop landtmän, som
ifrån bygden tagit sin tillflykt hit.

Bland de borgare, som, afvaktande stadens styresmän,
tagit plats närmast rådhustrappan, var det i synnerhet
en, som ådrog sig en större uppmärksamhet. Denne
var en högväxt man med mörka blixtrande ögon och
ett långt svart hår, som nådde ända till de breda
skuldrorna. Hans anletsdrag, välbildade och till och
med fina, uttryckte ett djupt allvar jemte fasthet och
mod, och det låg i hela hans väsen något tilldragande,
som ingaf aktning och förtroende. Denne man var
vapensmeden Hans Nörrum, Ellens fader, hvilken vid
allmänna rådslag ofta lade i dagen så mycken insigt
och ett så skarpt omdöme, att mången förmenade,
det han skulle kunnat sköta en borgmästares kall
lika väl, som det embete, hvaråt han ifrån början
egnat sig. Fosterländsk var han ock, och om den
verksamhet han utvecklat och de uppoffringar han
gjort under förra årets strid, visste hvar man att
berätta. Derföre var det ock helt naturligt, att
många nu sökte komma honom så nära som möjligt, så
att verklig trängsel på denna del af torget uppstod.

Men man lyckades ej inhemta mycket från detta
håll. Hans Nörrum stod i dag mera allvarlig och
sluten, än någonsin, yttrade sällan ett ord till någon
af de närstående, men kastade i stället så mycket
oftare en spanande blick åt det håll, hvarifrån
stadens styresmän borde komma.

Mindre förbehållsamma, än han, voro deremot åtskilliga
andra yrkesmän, bland hvilka flere helt högt uttalade
sina tankar och till och med genom en uttrycksfullare
betoning eller lika uttrycksfulla åthäfvor tycktes
vilja gifva en större vigt åt hvad de hade att
förmäla.

»Fienden har gjort landtfolket mycken skada, men
det är böndernas eget fel»», sade Nils Degn, stadens
välvise klockare.

»I hvad afseende då?» frågade Bengt skoflickare. »Var
det kanske derför, att de icke velat svärja svensken
tro och huldskap?»»

»Dåliga hade de varit, om de det gjort»», förklarade
Didrik slagtare, som var en väldig slagskämpe och ej
fruktade något i verlden, »så fega ha väl Blekingarne
ännu icke blifvit, att de göra det i onödan.»

»Förlåt, mina vänner», återtog klockaren i vigtig
ton, »så fega hafva de verkligen varit i Östra
härad, och det helt nyss ändå. Det skedde i går,
då de svuro svenske konungen huldskap, troskap och
manskap. Pastorn har sjelf berättat mig det i dag. Han
känner noga allt sådant och ljuger sannerligen
icke. Men för att förklara hvad jag nyss sade,
att det varit böndernas eget fel att fienden farit
så hårdt fram ibland dem, vill jag nu påminna om –
hvad som troligen är er alla bekant – huruledes en
del af allmogen i nämnde härad fasttagit några svenska
ryttare och knektar och upphängt dem i skogen så som
de voro utstyrda, i harnesk och svärd.»

»Åh, det var ju bra gjordt», inföll här Sören
repslagare, »jag skulle gerna hafva skänkt mina bästa
tåg dertill, om jag varit der.»

»Och jag», tillade Ole böckare, »»skulle med
uppräckta händer hafva bestått en hop dugtiga band
till att hålla de kanaljerna qvar vid träden så
länge som möjligt.»

»Kan väl så vara», förklarade den alltid försigtige
Peder krämare, »den der upphängningen kunde nog
hafva varit bra, bara den skett vid ett lämpligare
tillfälle. Allt hafver sin tid; men den rätta tiden
att upphänga några få fiender var icke inne, då
tusentals andra stodo hotande i närheten. Tapper
bör man alltid vara, då det gäller, men tillika
försigtig; det är en gyllene regel, som aldrig bör
glömmas, och följer man den, skall man i längden
vinna derpå.»

»I köpmän», genmälde Didrik slagtare, »ären ständigt
så försigtiga och beräknen alltid i främsta rummet
huru mycket I kunnen vinna eller förlora på det
eller det. Men då det gäller att försvara hus,
hem och fosterjord får man kasta alla sådana der
beräkningar öfver bord. Skulle man icke anfalla sin
fiende förrän man hade hela dess krigshär samlad
framför sig, så tror jag visst att man skulle göra
en dålig marknad. Hugg ned några här och några der,
så blir också det hela försvagadt – det är min lära.»

»Vi köpmän», återtog Peder, »få nog släppa till
de flesta fyrkarna, då det gäller; och det är väl
då icke så underligt, om vi ock skulle vara litet
försigtigare, än andra. Jag tror vi kunna ofta gagna
landet mera med det.»

»Det är rätt taladt», instämde Jens bagare, »jag
säger detsamma som Peder.»

»Hvad ni säger eller hvad ni tänker tjenar här
alls intet till!» hördes nu en skarp qvinlig stämma
utbrista. »»I ären store syndare allihop, och derför
vill Herren nu straffa eder. Jag har sett tecknet,
jag; jag såg det för åtta dagar sedan; jag såg det
senast i natt!»

Den, som så uttalade sig, var en ålderstigen qvinna
med mörk, nästan brun hy, en skarpt framskjutande
örnnäsa och ett par ögon, så mörka och skarpa, att
man knappt utan en känsla af fasa kunde möta en blick
ifrån dem. Hon trängde sig, medan hon ännu talade,
fram genom hopen och stannade först då hon hunnit
fram till den plats, der Didrik slagtare stod.

Till och med denne blef härvid till en början litet
bestört, men hemtade sig dock snart och yttrade nu
i en litet mindre högljudd ton än förut:

»Guds fred, mor Inger! »Hvad är det för tecken ni nu
har sett?»

»Första gången såg jag män, qvinnor och barn gå
jemrande och gråtande ikring staden; men i natt
har jag sett det jag förr aldrig skådat Jag har sett
eld och blod – ja riktigt menniskoblod – regna ned
ifrån himmelen; det har jag sett, så sannt jag salig
vill varda!»

»Eld och blod!» upprepade med förfäran en mängd
qvinnor, som åhört gamla Ingers ord, och äfven flere
af männen instämde i detta utrop. Sjelfva Didrik
stod för ögonblicket försagd, och en viss förstämning
spred sig snart till hela folkmassan, allt efter som
spåqvinnans ord der hunno blifva bekanta.

Men snart skulle den allmänna uppmärksamheten få en
annan riktning. »Fienden är här!» ljöd det plötsligen
från man till man, och från detta ögonblick blef
det helt annat ljud i skällan. Männen, som nyss
stått litet slagna af mor Ingers tal, kände nu sin
stridslystnad vakna; åtminstone var detta fallet
med flertalet af dem; ty Blekingsfolket, ännu i
våra dagar stridsamt, var vid den tidpunkt, som här
skildras, i allmänhet så lifvadt för kraftprof och
krigiska idrotter, att det till bardaleken gick med
samma glada mod som till högtidsgillet. Blott ifrån
qvinnorna förnams här någon klagan, och en och annan
af dem hördes jemrande ropa: »Nu få vi sanna Ingers
ord!» .

Emellertid frågades det till höger och venster hvar
fienden egentligen befann sig, om han var ända invid
stadsportarne och om han kanske redan beredde sig
till stormning. Men man erfor då, att underrättelsen
om svenskarnes ankomst visserligen så till vida var
riktig, att sjelfva deras hufvudhär verkligen
var i antågande, men att denna ännu icke kunde
vara närmare än i Listerby, och att de fiender,
man sett i stadens närmaste omgifning, endast
utgjort en förtrupp af ryttare, som ännu i spridda
flockar genomströfvade trakten, för att der göra
byte eller injaga förskräckelse. Huru de härunder
redan framfarit visade sig snart af de här och der
uppstigande eld- och rökpelarne från när och fjerran
antända bondgårdar.

-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0254.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free