Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilain Axelson. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
IV.
Trohetseden.
Medan en god del af stadens invånare, i afvaktan
på sina styresmäns ankomst, så som nyss blifvit
omförmäldt fördrefvo sin tid, suto i ett vaktrum
invid den stadsport, som vette åt öster, de båda
borgmästarne, Börje Jenssön och Henrik Hoffman, djupt
inbegripne i ett samtal rörande dagens ställningar
och förhållanden, hvarunder de dock då och då kastade
en spejande blick utåt fältet, alldeles som om de
derifrån väntat någon. Detta var ock förhållandet;
ty kunskapare hade till häst blifvit utsände, för,
att noga utröna hvar fienden för tillfället befann sig
och huru stora hans stridskrafter möjligen kunde vara.
"Skada att Hardenbjerg ej kunde stå svensken emot
i Lyckå», sade Börje Jenssön; »hade han ej blifvit
fången, hade vi nog haft fullständigare kännedom
om fiendens verkliga styrka. Må hända är denna icke
större, än i fjor.»
»Jag tror tvärtom», anmärkte Henrik Hoffman; »just
derför att han ej lyckades bättre då, har han utan
tvifvel kommit manstarkare i år; och så mycket större
skäl blir det då för oss att uppbjuda alla våra
krafter till att hålla honom ifrån staden. Kung Erik
torde nog hafva med oss en gås oplockad sedan Nils
Dackes tider; han har säkerligen ej glömt, att den
djerfve upprorsmannen då hade en tillflyktsort här.»
»Folket är lifvadt till strid, och om svensken
än har vunnit en och annan fördel till sjös, så
tror jag deremot icke att han skall vinna många
triumfer på landbacken, om icke möjligen i strid
emot vapenlösa eller oordnade bondhopar. Vi äga inom
stadens murar tusen välöfvade knektar, som varit med
i leken förr, och många tappra borgare med deras
underlydande, hvarförutan alla de bönder, som hit
tagit sin tillflykt kunna beväpnas och säkerligen
ej skola blifva de första som gifva vika. Två tusen
välbeväpnade män och något derutöfver kunna vi med
all säkerhet föra emot den fiendtliga styrkan, och
hvad denna möjligen kan öfverskjuta i antal skola
våra vallar och grafvar godt ersätta.»
»Kan väl så vara det; men du glömmer, min käre
embetsbroder, hvad skada fienden under förra
årets strid tillfogade oss med sina fyrbollar, som
då antände och förstörde en del af staden; han har
genom dessa farliga eldvapen alltid en stor öfvervigt
öfver oss.»
»Det kan jag ingalunda förneka; men kom deremot
ihåg det budskap och bref, vi i natt mottogo från
länsmannen i Sölvesborg. Han skrifver ju att herr
Jörgen[1] redan
brutit upp ifrån Åhus och att, om
denne än icke i tid skulle förena sig med det folk,
länsmannen kan uppbåda, så kommer Werner Passberg
sjelf, honom förutan, med tillräcklig förstärkning
till oss.»
»Konungens fältöfverstar i all ära, men, oss emellan
sagdt, tyckas de mig vara något för tröga. Både
herr v. Holle och herr Passberg borde länge sedan
kunnat vara här; de fingo ju redan för sju dagar
se’n underrättelse om att Lyckå var taget och
Hardenbjerg i svenskens händer, och ännu synes
ingen af dem till. Och deras öfveranförare sedan,
herr Günther v. Schwarzburg, huru mycket tänker väl
han på att beskydda kung Fredriks länder? Uppe vid
Smålandsgränsen, derifrån Hans Nörrum kom åter i natt,
berättades det huru hans knektar ströfvat ikring och
tagit stora hjordar af kreatur, dem herr Günther,
som sjelf ligger i Malmö och smörjer sitt krås,
sedan låter drifva söderut och föra hem till sitt
grefskap. De store herrarna tänka nu, som alltid,
i främsta rummet på sig sjelfva och bry sig föga om
den konungs sak, som de tjena.»
Just som Henrik Hoffman härtill skulle svara, hördes
det utifrån fältet ett par trumpetstötar, och i nästa
ögonblick sprängde en harneskklädd ryttare fram emot
stadsporten. Det var en härold från svenske konungen,
som kom för att till stadens styresmän öfverbringa
ett bref, hvarå hans herre begärde ett skyndsamt svar.
»Han skall få det, så fort som vår tid det medgifver»,
svarade Henrik Hoffman stolt; »du, härold, kan vänta
här, medan vi på rådhuset taga din konungs skrifvelse
i närmare öfvervägande.»
Borgmästarne begåfvo sig härefter, och sedan de först
tillsett att härolden hölls under sträng bevakning,
med gravitetiska steg till rådhuset, dit redan
före dem ryktet om den svenske häroldens ankomst
hade hunnit.
De båda herrarne, som togo sig rätt ståtliga ut,
der de i dyrbara harnesk och med svärd vid sidan,
tågade fram, betraktades öfverallt mera nyfiket än
vanligt af de goda stadsboarna, hvilka dervid sågo
ut alldeles som om de velat i de förras anleten läsa
hvad öde som förestod dem alla. Man kunde väl hafva
skäl dertill, då platsens väl eller ve till en ej
ringa del hvilade på dessa herrars omtanka.
Jenssön och Hoffman begåfvo sig, medan borgerskapet
samlades på rådhuset, till ett mindre rum innanför
rådhussalen, der de öppnade och genomläste det af
kung Erik sjelf undertecknade brefvet, hvilket befanns
innehålla en allvarsam uppmaning till staden att den
skulle gifva sig och till svenske konungen erlägga
brandskatt. Gjorde den detta, skulle den från all
vidare fiendtlighet blifva förskonad, men i motsatt
fall förhärjas med »eld och svärd».
När de båda borgmästarne härefter åter utkommit
i samlingsrummet och der för borgrarne uppläst den
svenske konungens bref, hörde man ett sorl af missnöje
i salen; och när nu Henrik Hoffman, starkt betonande
orden »brandskatt» samt »eld och svärd», frågade dem
hvad de hade att säga om ett slikt förslag, uppsteg
först Hans Nörrum och yttrade sig sålunda:
»Bedröfligt är det för visst, att ej få sitta med
fred i sitt hem; men då nu så är, att fienden står
för dörren och hotar, vet jag icke hvarför man
godvilligt skall släppa honom in i huset. Svenske
konungen fordrar af oss brandskatt; men han säger icke
huru stor sådan han vill hafva, och tör hända hans
anspråk äro så beskaffade, att vi, om vi uppfylla
dem, blifva alldeles utarmade. Hvem vet dessutom
huru pålitlig denne kung Erik är; det har om honom
blifvit förspordt, att han, redan innan han kom till
styret, inom sin egen slägt vållat mycken oreda,
och hvad kunna väl då vi, hans gamla arffiender,
af honom hafva att påräkna? Och om han än sjelf är
oss bevågen, är det väl derför så alldeles säkert,
att han ock förmår att afhålla sina krigare från
plundring eller andra våldsamheter? Detta är den ena
sidan af saken. Men om vi nu, å den andra, antaga att
svenske konungens anspråk ej äro större, än att de
utan allt för stor uppoffring kunna uppfyllas; om vi
äfvenledes antaga, att kung Erik är en ordhållig man
och tillika, att hans krigsfolk ej vill göra oss något
för när; så hafva vi dock ett annat att besinna, och
detta det allra vigtigaste, det nämligen, att vi en
gång svurit Danmarks herre och konung vår trohetsed,
svurit att värja både honom och hans land, hvilket ju
ock är vårt eget fosterland. Derför tycker jag, för
min ringa del, att vi nu böra såsom en man stå eller
falla, så mycket hellre, som jag af våra styresmän
här försport, att undsättningstrupper snarligen lära
vara att hit förvänta.»
»Bra taladt!» utropade på en gång Bengt slagtare och
Ole böckare.
»Hans Nörrum är en man, och så äro vi med!» hördes
andra förklara.
»Hans Nörrum har äfven uttalat vår mening»; yttrade
nu Henrik Hoffman, »är det icke så, min embetsbroder;
vi voro ju nyss ense derom?»
»Jo, det är begges vår mening», intygade Börje
Jenssön, »stridbart folk finnes här ju tillräckligt
i staden, och vapen ock.»
»Af lifsmedel hafva vi äfven fullt upp, vore det
så för flera månader», tillade Henrik Hoffman, »och
då vi dertill hafva fasta vallar och djupa grafvar
utomkring staden och starka armar och manligt mod
derinom, så böra vi utan svårighet, om ock med någon
uppoffring, kunna hålla fienden ifrån oss, till dess
hjelp hinner komma.»
»Men om denna hjelp skulle uteblifva?» vågade Peder
krämare halfhögt invända, men nedtystades dervid
genast af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
