- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
252

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilain Axelson. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sina mer stridslystna kamrater, bland hvilka flera
hördes högljudt ropa, att den som vore rädd kunde ju
gå hem och gömma sig.

»Nej, ingen fruktan!» utropade Henrik Hoffman och stod
jemte sin embetsbroder upp ifrån sin stol. »Låtom oss
i stället lofva att, såsom det höfves modige danske
män, utan förfäran strida för kung och land. Hören
hvad vår höfding skrifver till oss alla i det bref
vi i natt från Sölvitsborg bekommo!»

Han uppläste härmed den skrifvelse från Werner
Passberg, hvarom de båda borgmästarne förut talat i
vaktrummet och hvari nämnde herre, sedan han bestämdt
utlofvat en snar undsättning, uppmanade stadens
invånare till trohet mot konung och fädernesland och
till ett manligt motstånd emot fienden.

»Viljen I nu med oss svärja, att, såsom vår höge
styresman här bjuder, mangrannt försvara eder och för
allas vår goda och rättvisa sak våga lycka och lif?»

»Ja, det vilje vi!» ljöd det enhälliga svaret.

Borgrarne, som samtidigt med sina styresmän stått
upp från sina platser, gingo nu frimodigt den ed, som
Henrik Hoffman förestafvade dem. När detta hade skett,
begåfvo sig borgmästarne från rådhussalen ned till det
på torget församlade folket, för hvilket Hoffman, som
var den ledande viljan, i korthet redogjorde för hvad
han och hans embetsbroder nyss på rådhuset företagit,
hvarefter han kraftigt uppmanade först de knektar, som
befunno sig här, och derefter den öfriga menigheten,
att gå samma trohetsed, som borgerskapet svurit.

«Låtom oss nu hemta den svenske härolden hit!»
sade herr Henrik, då edgången försiggått; och genast
skyndade, på hans vink, en stadstjenare, åtföljd af
ett par fotknektar, att föra det främmande sändebudet
till torget. Detta var snart uträttadt, och då
härolden nu framträdde inför de båda borgmästarne,
tilltalade honom Henrik Hoffman sålunda:

»Din konungs bref hafve vi nu läst och detsamma noga
öfvervägt. Vi hafva ock meddelat dess innehåll åt vårt
trogna borgerskap och denna stads öfriga invånare;
men alla hafva vi derom blifvit ense, att vi för
ingen del kunna ingå på de vilkor, din herre velat
oss föreskrifva. Någon brandskatt eller annan gärd,
af hvad namn det vara må, äro vi eder ej skyldiga. Må
svenskarne draga till Halmstad, der de förra året
profvat sin lycka; då de tagit det, kunna de komma
åter och taga Rotnaby. Detta må du säga din herre
och konung, och förfoga dig nu skyndsamt härifrån!»

Härolden gjorde stillatigande en kort bugning och
vände med stolta steg åter mot stadsporten, utan att
låtsa sig höra de många skymfliga tillmälen, hvarmed
både han och hans konung helsades af den till största
delen redan väpnade folkhop, genom hvars leder han
blef återförd.

»Vårt beslut är fattadt och kan ej återtagas;»
sade Henrik Hoffman, då härolden var borta, »oss
återstår nu att med förenade krafter arbeta för vår
gemensamma sak och ej med lifvet gifva vika. Men för
att tillika visa eder, att inga försigtighetsmått
skola försummas, så mån I veta, att ännu ett bud med
bref skall inom en timma härifrån försändas till
vår styresman i Sölvitsborg, att han så får veta
hvad fara oss förestår, då han väl ej längre lärer
dröja med hjelpen, derest icke denna redan är på väg
hit. Och nu till vapen, I gode män, ty länge lärer
ej svensken dröja innan han är för portarne!»

»Till vapen! till vapen!» ljöd det från alla håll,
och hvar och en skyndade åt sitt håll, för att på
bästa sätt rusta sig till den förestående striden.

-

V.

Jens sjömans äfventyr.

Innan Hans Nörrum på morgonen begifvit sig till
rådhuset, hade han tillsagt alla sina biträden att
qvarstanna vid hemmet, dels emedan han ansåg det ej
vara till något gagn, att de, som ej voro kallade till
sammanträdet, stodo sysslolösa på gator eller torg,
dels ock emedan man ju icke kunde veta
huru snart fienden vore att förvänta och det, för
den händelse en oförmodad öfverrumpling skulle ske,
vore bra att något skydd funnes för hus och hem. Till
vapensmedens husfolk hade äfven Jens sjöman slutit
sig, hvilken särskildt utbedt sig att få med vapen
i hand följa farbrodern, gamle Staffan, då det
gällde att möta svenskarne. Mor Märta, Hans Nörrums
husära, visade ändtligen vid detta tillfälle inga
betänkligheter; ty omsorgen om styfdottrens fredande
för den unge sjömannen hade nu gifvit vika för den
ännu vigtigare rörande hennes egen person samt man,
hus och bohag. Ellen och Jens fingo således denna
morgonstund, långt mer än på flera år varit fallet,
samspråka med hvarandra; och en och annan framtidsplan
blef då utkastad, hvilken kom de båda unga att glömma
den öfverhängande fara, som hotade dem alla. Ungdomen
kan stå på brädden af en afgrund, utan att se
eller hafva tanke för något annat, än de hägrande
luftslotten i ett dunkelt fjerran; – så har det alltid
varit, och så kommer det allt framgent att förblifva.

»Nu kommer mästarn!» hördes plötsligen en af
smedsvennerna utropa, och alla väntade nyfiket att
få höra hvilka tidender husbonden kunde hafva att
medföra. Då denne kom in i smedjan, blef dock hans
första ord endast en förfrågan, hvar Jens befann sig,
och man visade honom då till dagligstugan, dit han
derefter strax begaf sig och der han mycket riktigt
träffade den han sökte. Den unge sjömannen, som satt
vid Ellens sida och höll hennes båda händer i sina,
blef vid Hans Nörrums inträde litet het om öronen,
enär här möjligen kunde blifva fråga om någon
förebråelse derför att han, vid ett så allvarsamt
tillfälle som detta, visade sig allt för sorglös,
och han dessutom ännu var oviss om med hurudana ögon
Ellens fader betraktade hans förtroliga förhållande
till dottren, hvarom intet ord de båda männen emellan
ännu blifvit vexladt.

Men mäster Hans hade helt andra saker att framställa.

»Stå upp, Jens!» sade han allvarligt, men ej
ovänligt. »Här är icke tid till lek och glam, utan
hvar och en, som något förmår, måste nu verka för
allas vårt gemensamma bästa. Du är pålitlig, klok
och djerf, och då du dertill har ungdomens krafter
och ej är utan erfarenhet, så bör du kunna uträtta
icke så litet. Efter det sammanträde borgerskapet
i dag haft och hvarvid herr Hoffman sagt sig vilja
affärda ännu ett bud till länsmannen i Sölvitsborg,
har jag med borgmästaren närmare afhandlat den saken,
och vi hafva dervid blifvit ense om att icke sända
en väpnad ryttare, utan en person, som väcker mindre
uppmärksamhet och sålunda lättare kan komma fram,
ty största försigtighet är nu af nöden. Man har från
höjderna redan sett på afstånd en blågul fana svaja
och många krigare derikring, och dessa kunna ej vara
annat än svenskar, efter som de komma österifrån. Det
har ock blifvit af våra kunskapare inberättadt, att
en del fiendtliga ryttare ridit norrut och troligen
vid Djupadal eller Kalleberga satt öfver ån, så att
vi nu när som helst kunna få se staden kringränd af
fiender. Att bringa ett bref till Sölvitsborg torde
således blifva kinkigt nog; men emellertid har jag
hos borgmästaren föreslagit dig till att utföra detta
budskap, derest du sjelf törs våga försöket.»

»Om jag törs?» svarade Jens sjöman, som vid Hans
Nörrums inträde genast stått upp från sin plats och nu
med en viss stolthet kastade hufvudet tillbaka. »Ingen
har ännu sett mig rädd, och ingen skall heller
någonsin få se det. Jag åtager mig gerna att föra
brefvet fram till rätter person, vore det så midt
igenom fiendens leder.»

»Sakta, sakta», sade vapensmeden. »Här är icke
fråga om ett sådant slags mandomsrön, som att gå
löst på fienden och ej vika för öfvermakten; den som
är beredd att så tillvägagå, får icke hafva något
vigtigt budskap att föra till annan ort; här gäller
det i främsta rummet att vara förslagen och dertill
så djerf, som omständigheterna medgifva. Hufvudsaken
är, att vår styresman så snart som möjligt får veta,
att fienden är här, så att hjelp kan fås innan det
ännu är för sent.»

»Detta förstår jag fullväl», förklarade Jens i lugn
och fast ton, »och är beredd att när som helst mottaga
brefvet och riktigt bringa det till rätter man.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free