Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilain Axelson. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Godt, här har du det då;» sade Hans Nörrum och
framtog ett med ett fint linnekläde omviradt bref,
»och här har du för egen räkning en skrifvelse från
båda borgmästarne, hvari dessa anbefalla dig till det
bästa hos hvar och en som kan befrämja ditt företag.»
Brefvet till länsmannen blef härefter, under
det att vapensmeden samtidigt gaf Jens åtskilliga
förhållningsorder, insydt mellan fodret och vadmalet i
den unge sjömannens tröja. Men skrifvelsen, som rörde
honom sjelf och hvilken var uppsatt på pergament samt
försedd med stadens vapen i vaxaftryck, förvarade
han i den djupgående bröstfickan. När detta väl var
bestäldt tog Jens ett kort farväl af far och dotter
samt derefter af farbrodern och dennes medhjelpare
i vapensmedjan, och var så redo till färden.
»Gud gifve dig framgång!» sade gamle Staffan, som
följde honom utom dörren. »Att komma ut härifrån
och fram till Sölvitsborg tror jag nog skall lyckas
dig;» tillade han »men att komma härin igen torde
väl blifva värre.»
»Hittar jag ut, så hittar jag väl ock in!» svarade
Jens tryggt och gick med snabba steg ifrån gården
mot den stadsport, som ledde till Hobyvägen.
Det var icke utan en känsla af stolthet, som vår
unge sjöman för vakten uppvisade det af borgmästarne
utfärdade dokumentet, och soldaterna å sin sida tyckte
att det bättre kunde hafva anstått någon af dem att
blifva utskickad i ett ärende, som ej måtte vara af
ringa vigt, då det af stadens högsta styresmän var
anbefaldt och med stadens signet besegladt.
»Hvart skall du taga vägen, sjöman?» frågade en af de
nyfiknaste, just då Jens gick ut igenom stadsporten.
»Gissa, fick du veta det!» svarade han och sköt sin
mössa, med ett sjelfförnöjdt leende, litet högre upp
i pannan.
Det var ännu icke långt lidet på morgonen, då Jens
sjöman började sin vandring utom staden. Daggdropparne
hängde så glänsande och ljusa på trädens grenar och
på gräsbädden derinunder; ty solen sken i dag så
strålande klart, att vår budbärare knappast tyckte
sig hafva sett något liknande.
Blott då och då tänkte han på möjligheten af att
Rotnaby kunde blifva af fienden öfverrumpladt och
att han i sådant fall kanske aldrig mer skulle få
återse de vänner, han hade allra kärast; men i nästa
ögonblick påminde han sig huru svenskarne under förra
året förgäfves sökt taga staden och att denna nu vore
ännu bättre försvarad, än då, hvarförutan man ju hade
god hjelp att förvänta sig, så snart herr Passberg
endast fått veta huru sakerna nu stodo. Ja, det var
underrättelsen derom som han, den unge sjömannen,
skulle öfverbringa landshöfdingen, och medvetandet
häraf snart sagdt fördubblade hans ifver.
Jens hade blifvit tillrådd att tillryggalägga den
första fjerdedels milen till fots och att dervid,
för säkerhetens skull, hålla sig inne i skogen till
venster om stora landsvägen. Först vid Sörby borde han
skaffa sig en häst, den han finge taga antingen hos
gårdens ägare eller, om han så ville och kunde, ute
på marken. Försedd härmed skulle han sedan, så snabbt
han förmådde, fortsätta vägen till Sölvitsborg. Men
då vår sjöman, utkommen på landsvägen, hvarken såg
någon annan menniska der och ej heller kunde uppsnappa
ringaste ljud från någon antågande fiende, tyckte han
det vara bäst att tillsvidare gå raka vägen framåt,
helst han sålunda kunde komma mycket fortare, än om
han ginge genom skogen, som på den tiden var betydligt
tätare, än hvad han i våra dagar är. Hände sig så, att
han härunder finge sigte på misstänkt folk, så hade
han ju blott några få steg till närmaste skogshage,
der han snart skulle komma ur fiendernas åsyn.
Med raska steg gick han så framåt, och allt tycktes
till en början gå lyckligt och väl. Men hunnen en dryg
half fjerdings väg ifrån staden, eller till den afväg,
som till höger ledde till Djupadal eller Häggetorp,
hörde han plötsligen just inifrån denna väg mycket
tydligt, att en ryttarskara på afstånd i stark fart
närmade sig; och då han såg ditåt, fann han, till sin
stora häpnad, att dessa män, som ej kunde vara några
andra än en del af fiendens rytteri eller desamme,
som, enligt Hans Nörrums uppgift, tagit vägen om
Kallinge eller Djupadal, redan tycktes hafva bemärkt
honom. Så antydde åtminstone de åtbörder, med hvilka
ett par af dem sågos likasom vilja bjuda honom att
stanna. Men då – antingen detta nu varit deras mening
eller icke – sådant ej kunde ifrågakomma, sprang Jens,
snabb som en vind, förbi mynningen af nyssnämnda biväg
och kastade sig derefter, då han visste sig, åtminstone
för ögonblicket, vara dold af den skogsbacke, som
här sköt fram mellan de båda vägarne, midt in i ett
skogssnår åt Sörbysidan och derifrån vidare i nordlig
riktning in i en temligen tät dunge.
Han hoppades sålunda kunna vilseleda ryttarne,
att de ej rätt skulle veta hvar de hade honom. Med
det försprång han fått och med den fart han lopp,
skulle dessa i alla fall svårligen kunna hinna honom,
blott han lyckats uppnå betesmarken på andra sidan
Sörby gård, der det fanns ännu tätare skogssnår och,
i fall så behöfdes, en mängd bergsskrefvor och grottor
att dölja sig i. För att komma genaste vägen dit,
vågade han försöket att ifrån den skogsdunge, dit han
först tagit sin tillflykt, springa tvärs öfver en bäck
och sedan öfver en åker, men härigenom utsatte han
sig för en ökad fara; ty genom en öppning i skogen,
den han ej tagit i beräkning, fick en af ryttarne,
som, medan kamraterna för några ögonblick stannade
vid skiljevägen, ridit norrut, sigte på både den
flyende Jens och gården, dit han sprang, och styrde
nu i fyrsprång åt alldeles samma håll, sedan han
först tillvinkat ett par andra ryttare att komma och
deltaga i jagten.
Jens märkte dock i tid den öfverhängande faran
och hade ännu tillräckligt långt försprång, att,
då han hunnit fram till gårdsbyggnaden, våga för ett
ögonblick se sig tillbaka. Han upptäckte då att det
var trenne ryttare, som med dragna sablar förföljde
honom. Den närmaste af dessa liknade mycket den
ryttare, som vid Listerby sökt få honom fatt – ja
det var bestämdt samma tjocke karl!
Men här var ej tid till någon närmare granskning eller
några grundligare betraktelser; den digre mannen var
ej mer än ett par hundra steg derifrån, och hvarje
sekund var således dyrbar. Att den förföljde häruti
ej missräknat sig, visade sig strax, då han, just I
detsamma han vek om byggnadens hörn, hörde tvenne
pistolskott aflossas och kände ett par kulor fara
hvinande förbi.
Lyckligtvis gick skogen vid denna tid mycket nära
intill gården, och inom några få ögonblick befann
sig flyktingen i skygd mellan yfviga granar och bokar.
-
VI.
Fortsättningen på Jens’ äfventyr.
Ett ögonblick tycktes det som om svensken hade afstått
från sitt försök, och Jens stannade då bakom ett
par stora enbuskar, för att på samma gång få både
lyssna och hemta andan. Han hade ej misstagit sig;
hans förföljare hade verkligen stannat, men blott för
att få visshet om åt hvad håll flyktingen begifvit
sig. En barnunge, som för tillfället befann sig i
närheten af gården, utpekade hvart Jens sprungit,
och genast var den tjocke ryttaren i dennes spår. Och
så bar det i väg öfver stock och sten.
Trots sin naturliga vighet råkade Jens sjöman ett
par gånger att snafva, en gång mot en ikullfallen
trädstam, en gång på en slipprig klipphäll, som han
för genhetens skull ville springa öfver. Han kom
visserligen hastigt på benen igen, men för hvarje
gång kom också ryttaren honom litet närmare. – »Hans
häst springer alldeles som en jagthund i spåren på
mig», tänkte Jens, i det han med oförminskad fart
fortsatte sitt lopp. Saken var emellertid den, att
Jens i brådskan hållit sig för mycket till höger
och sålunda kommit in på den jemna mark vester om
Sörby bäck, som i våra dagar är skoglös och att hans
förföljare här råkat påträffa en gångstig, som på
föga afstånd från den väg, den förre tagit, gick i
nästan alldeles samma riktning som denna. Lyckligtvis
kom vår sjöman slutligen underfund härmed och vek då
tvärt af åt venster, hvarigenom han i en hast befann
sig på en mera högländt och ovägsam mark än förut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
