- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
254

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilain Axelson. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sjömannens väg gick nu genom de tätaste busksnår och
in emellan ofantliga klippblock, der det för ryttaren
borde falla sig svårt, om icke rent af omöjligt,
att hinna honom. Dennes bemödande måste ock blifva
långt vanskligare, än förut, äfven af det skäl,
att Jens nu åter kände sig fullkomligt hemmastadd
med trakten. Emellertid följde svensken troget efter,
oaktadt hans kamrater funnit för godt att stanna qvar
vid gården, der de tyckt sig kunna få en bättre och
säkrare fångst, än om de i skogen jagade efter en
stackars sjögast.

»Hallå! Stanna, din spetsbof!» ropade den förföljande,
som nu endast med möda kunde taga sig fram, men ännu
icke ville vända om, då han hörde att dansken äfven
saktat sin fart och att denne, att döma af rasslet
i de träd och buskar han i förbifarten vidrörde,
måste hafva ett mycket ringa försprång.

«Har icke tid!» skrek Jens tillbaka, numera helt lugn
och till och med finnande ett nöje i att gäckas med
sin fiende.

Han ansåg sig så mycket säkrare på sin sak, som han
redan uppnått en plats, dit han visste att ryttaren
svårligen kunde följa honom, äfven om denne stege af
hästen och derefter sprunge ännu fortare än Jens.

Sjömannen befann sig vid foten af ett litet enstaka
berg, hvilket var nästan alldeles undanskymdt af
enbuskar och granar, och då han arbetat sig igenom
denna af naturen sjelf anbragta gröna förmur, stod
han midt för en bergsport, hvilken såg ut som om
han blifvit af menniskohand gjord, så regelbunden
var dess form. Genom denna kom han in i en gång,
tillräckligt både hög och bred för den största karl,
men till en början ganska mörk att vandra i. Längre
in började här dock ljusna igen. En matt dager föll
der in från venstra sidan och just åt detta håll
vidtog vid stora gångens slut en sidogång, hvilken
i rät vinkel stötte intill den förra. Bergväggarne
slöto sig här så tätt ihop, att en vanlig full växt
person jemnt och nätt kunde komma in i sidogången;
men för den smärte Jens gick det behändigt för sig. I
nämnde gång blef det för hvarje steg allt ljusare och
ljusare, och vid dess slut befann sig vår bergvandrare
vid ingången till en grotta, stor som en liten
sal och i hvilken tillräcklig dager inföll från en
horisontelt gående remna uppom den ena bergväggen.
[1]
Jens inträdde här och slog sig i den vackra grottan
ned på en utskjutande bergkant, glad att få någon
hvila efter den långa och ansträngande språngmarschen.

Han tog för gifvet att den svenske ryttaren nu
snart skulle afstå från allt vidare förföljande och
återvända till sina kamrater; och högst belåten att
sålunda hafva kommit undan denna första fara började
han under sin väntan öfvertänka, huru han härifrån
vidare skulle praktisera sig fram.

Vid pass en fjerdedels timma kunde hafva gått
om, då Jens åter stod beredd att fortsätta sin
vandring. Han smög sig då försigtigt ut och började
se sig omkring och lyssna; men man kan föreställa
sig hans öfverraskning, då han på knappt tjugo stegs
afstånd såg den svenske ryttaren, men denna gång till
fots och med hästen bredvid sig.

Ryttaren å sin sida bemärkte genast vår unge sjöman
och rusade med dragen sabel emot denne, men stannade
ett ögonblick, slagen af häpnad, då han såg Jens
springa rakt in i berget. Tanken på bergstroll och
skogsmenniskor hade blifvit väckt, men eftersinnande,
att det nog ändå måtte hafva varit en vanlig menniska,
han nyss sett, och dertill just den, han så länge
sökt, bemannade han sig åter och fördubblade sin fart,
för att kunna hinna denna person, hvilken hittills
så behändigt förstått att slingra sig undan. Hunnen
till bergsgrottans port, vågade han sig dock ej genast
dit in, utan stannade der på nytt och ansträngde sina
ögon så mycket han förmådde för att möjligen kunna
upptäcka hvar flyktingen inne i den dunkla gången
befann sig. Men han kunde här blott förnimma ljudet
af den andres steg, och snart hörde han äfven dessa
dö bort.

Ute på öppna fältet hade vår svensk ännu aldrig
fruktat någon fara; men här, der han tyckte sig hafva
likasom en osynlig fiende att bekämpa, betänkte han
sig närmare, innan han på nytt vågade gå anfallsvis
till väga. Han hade ju hört så många trovärdiga
berättelser om menniskor, som blifvit bergtagna;
sådant hade ju händt till och med mäktiga furstar och
prinsessor, och då kunde det väl också drabba honom,
en så obetydlig person. Emellertid fattade han dock
slutligen nytt mod och började, med sabeln sträckt
framför sig, marschera in i den halfmörka gången. Han
gick så framåt, ända till dess han med vapnets spets
stött emot den inre bergväggen; men då han der såg en
ljusning från sidan, kunde han förstå, att här fanns
ännu en gång, som stod i förbindelse med den, hvari
han redan befann sig. Att genast begifva sig dit in
vågade han likväl icke, utan stack först med sabeln
inåt öppningen, till dess han blef förvissad om att,
åtminstone närmast derintill, ingen försåtligt stod på
lur. Derefter böjde han ändtligen fram hufvudet och
kom så underfund med att det måste finnas ett större
rum allra innerst; men någon mensklig varelse kunde
han der ej upptäcka. Då han nu ville beträda äfven
sidogången för att verkställa en närmare undersökning,
fann han till sin stora förtret, att öppningen der
var allt för trång för hans digra lekamen, och då han
ej ville utsätta sig för att der fastna, inskränkte
han sig till att i förargelsen utropa:

»Härut, du hund, som smyger der inne; jag skall annars
hemta mina kamrater hit, så skola vi snart få fatt
i dig!»

«Ja, gör det!» svarade en hånande röst inifrån
grottan, »jag väntar till dess du kommer igen!»

»Låt mig åtminstone se ditt fördömda ansigte!» ropade
svensken inåt.

»Det kan du godt få», svarade dansken och stack fram
hufvudet från sjelfva grottans mynning.

»Nej, nu går det för långt!» sade ryttaren och skakade
hotande sin sabel emot honom.

»Åh, inte tycker jag det går för långt för dig»,
menade Jens; »du står ju der du står och kommer ej
ur fläcken.»

Han kunde här säga hvad han behagade; ty han hade
redan med full visshet öfvertygat sig om, att svensken
ej kunde komma in till honom, och han funderade nu
bara på, huru han på bästa sätt skulle blifva denne
qvitt; ty var hans fiende än utestängd från grottan,
så var han ju deremot sjelf instängd der. Men under
sådant förhållande kunde han ju icke uträtta det
vigtiga värf, han åtagit sig.

Efter något begrundande var ändtligen hans plan
uppgjord. Han drog sig åter tillbaka till grottans
inre, och när svensken, som fortfarande stod qvar
på sin post, åter såg honom uppenbara sig, var det
icke hufvudet allena, utan hela sjömannens gestalt,
som blef synlig, och denne kom nu i full fart rusande
emot honom. Ryttaren höll härvid sin sabel så måttad,
att han lätt borde kunna afvärja sin fiendes anfall,
hvilken, enligt hvad han tog för gifvet, ej kunde
hafva något annat vapen, än på sin höjd en kort
sjömansknif att angripa honom med.

Men härutinnan bedrog han sig högeligen, ty då
hans motståndare kommit på blott några få stegs
afstånd, såg han denne plötsligen lyfta båda händerna
högt öfver hufvudet och kände sitt ansigte i nästa
ögonblick så hårdt träffadt af en stor sten, att han
dervid förlorade medvetandet och föll baklänges mot
stenväggen i den yttre gången, der Jens sjöman strax
derpå rusade fram och kastade honom till marken samt
derefter utan vidare uppehåll sprang ut ur berget,
(Forts.)

*



[1] Den här beskrifna bergsgrottan kallas i
våra dagar "Gottes stue".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free