- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
258

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenska folksägner. Upptecknade af G. Djurklou - Från skogsdungen. En saga af Albrekt Segerstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Ja, ja! Det är nog som I sägen», sade trollet, »Men
kanske mor kan låna mig ett stop mjölk till min lilla
sjuka gosse, der inne i berget?»

»Mjölk! Hvar skulle jag taga den ifrån? Alla mina
kor stå i sin», sade hustrun.

»Ja, ja! Det är nog så som I sägen», sade trollet
och gick sina färde.

Nu tyckte bondhustrun att hon gjort det bra, som
lurat trollet-, men så alldeles bra var det ändå
inte, ty när hon såg öfver sina förråder fick hon
se, att hon sagt rena sanningen. Mjölbingarna voro
sopade, öltunnorna tomma och de nyburna korna afsinta
hvarendaste en. Aldrig mer vardt det någon drygsel
der i huset, och det hade hustrun till tack för sin
oginhet. De måste sälja gården och flytta derifrån.

Huru det sedan gick, och om trollen visat sig någon
mer gång är ej kunnigt, men nog bo de qvar i Räf
vakollen, det är då säkert, ty än lefva gammalt folk,
som hört trollkorna rama der inne, ja till och med
sett dem på utbete i de ljusa sommarnätterna. Medel
finnas der ock, ty det lyser ur kullen, och många
äro de, som med slagruta förvissat sig om den saken,
fastän ingen lyckats komma åt skatten, ty han är
förskräckligt hårdt vårdbunden.

3. I>en

Småland, Westbo härad.

När kristendomen först kom till Småland, bodde på
Bolbynäs en mäktig man, som hette Bose. Han hade i
sin tjenst en kristen qvinna. Hon hette Sissela och
sökte som tidast till Sandviks kyrka, den enda, som
då fanns i "VVestbo. Bose bjöd henne stanna hemma,
men hon aktade ej hans bud, utan for till Sandvik,
som förut. Då blef Bose vred, band henne vid en
qvarnsten och rodde henne ut på Mejsjön. »Res nu
till Sandvik», sade han, »och helsa till presten,
att när gråstenen flyter och halleberget remnar,
så kommer jag efter.» Dermed störtade han henne i
vattnet. Men gråstenen flöt, och Sissela kom oskadd
till stranden. Nu drog Bose sitt svärd och slog
henne död till jord, men der hon föll uppsprang ur
hårda hälleberget en klar källa. Då kom han ihåg
sin helsning till Sandvikspresten och red sjelf
dit och blef kristnad. Det han hade gjort Sissela,
det var illa gjort det, sade presten. Derföre skulle
han bygga en kyrka för att försona sitt brott, och
hvar hon skulle byggas, det visade tvillingsoxarna,
som stannade vid Sisselas källa. Kyrkan fick namnet
Bosebo, och Sisselas bild, med en qvarnsten om halsen,
har funnits der ännu i mans minne. Men till Sisselas
källa smyger mången troende än i dag med sitt offer
för att der finna bot mot sjukdom och ofärd.

port i skogsdungen var det så dödstyst och
stilla. Långa ~ spindelväfvar hängde från gren till
gren, orörda af vinden, ty han hade på långa, långa
tider ej besökt skogen. Bäcken flöt så sakta fram,
och derföre låg ett tätt lager af gamla, halfmultnade
blad och annat skräp öfver hans yta, att solen och
himmelen ej kunde spegla sig i hans vatten. Gräset
växte glest, blommorna hängde sina hufvuden och
trädens blad slokade nedåt Fåglarne, som kommo hit,
sutto så tysta, och om en fjäril råkade förirra sig
till trakten, så flög han förskräckt bort igen och
vände aldrig åter.

Här i de mörka snåren hade ugglefar, ugglemor samt
deras fränder, och stor är den slägten, sina bon,
och funno sig så väl i mörkret. På marken huserade
mullvaden som herre. Ingen solstråle trängde ned
genom spindelväfvarne, dammet och de torra löfven,
och derföre trifdes de så väl, liksom ugglorna och
snigeln.

Midt i dungen stod en ek; stor var hon ej, men rötter
och grenar voro sega, och derföre höjde hon till sist
upp toppen öfver de andra träden.

En morgon, då solen rann upp, satte sig en trast i
ek-toppen, och han började sjunga sin sköna visa om
Gud och frihet, sol och ljus.

»Nej hör», sade blommorna och lyfte sina hufvuden,
som rodnade af fröjd.

»Hi och hej, nej hör, nej hör», brusade bäcken och
hoppade så att skräpet, som låg på hans yta och
botten, sköljdes bort.

»Hören I, hören I», susade löfven och darrade
af fröjd.

»Käre vän, är det du, käre, är det du», sjöng vinden
och susade fram mellan grenar och lof, så att
spindelväfven slets i tusen stycken och de torra
qvistarne föllo till marken. Det blef så friskt,
så skönt mellan stammarne, ty luften blef ren och de
qväfva dunsterna fördes bort, långt,-långt bort.

Det spratt i hvar knopp, i hvart strå; det blef
brusande

En saga af Albrekt Segerstedt.

Nere vid jorden, i mullvadarnas hålor och gångar,
der var också lif, ja ett riktigt väsen.

»Han I hört», frågade mull vadarna hvarandra, »ett så
förskräckligt spektakel det är? Yinden blåser fram
genom dungen och luften är snart så skarp der uppe,
att en ärlig mullvad knappt kan andas!»

»Ja», fortfor en annan, »fortfar det så här, skall
solen snart skina i hvar vrå, och hur skall det då
gå med oss?»

»Det är alltsammans trastens fel», ropade alla om
hvarandra.

»Kunde ej ugglefar och ugglemor äta upp honom»,
frågade några.

»De hafva försökt, de hafva försökt; men det var
så solljust der uppe i eken, alla spindelväfvar och
torra lof voro bortblåsta; det var så solljust, att
de blefvo förskräckta och flögo bort. Nu gömma de sig
borta i skogen och töras väl aldrig dit uppo igen!»

»Åh, ett sådant elände, ett sådant elände!» De ristade
på sina hufvuden.

Nu äskade den gamle vaden ljud; han var förnämst i
mullvadarnas rike och hade hittills varit förstyret
i skogsdungen.

»Gå och förbjud trasten att sjunga, vid äfventyr att
annars varda utsatt för vår onåd! Befall gräset,
blommorna, bäcken och träden, samt allt annat der
uppe, att tillsluta sina öron för hans visor. Säg åt
spindlarne att spinna igen och laga, att den gamla
ordningen kommer åter!» Så talade den gamle vaden och
försökte att taga sig en lur, trots lifvet och jublet,
som brusade fram der ofvan.

Om en stund kommo de skrikande ut igen.

»Åh, det är ett fåfängt försök», klagade de. »Knappt
någon vill höra på oss, och de, som för en stund
skänkte oss sin uppmärksamhet, skrattade ut oss. Det
är en så frisk

lif, det vardt jubel och fröjd satt trasten och sjöng:

skogsdungen, och i ekens topp

"Se hur god Herren är! Se hur blå himmelen. Ack hvad
verlden är skön! Känn: så varmt solens ljus! Frihet^
dyraste skänk, Som vår fader oss gaf, Jag vill sjunga
ditt lof!"

luft, så solljust och grönt och en sådan sång der
uppe, att vi så när hade förgåtts!»

Den gamle vaden satt tyst en stund. Derpå gick en
tanke upp för honom.

»Yi skola gnaga af ekens rötter», sade han, »så har
trasten ej något säkert ställe att sitta på, och då
flyttar han bort. Och när eken faller, då kommer hans
bo, hans maka och de små trastungarne ned på marken,
och vi äta upp dem!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free