- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
259

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från skogsdungen. En saga af Albrekt Segerstedt - Cartesius. Birger Schöldström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

259

På detta tal följde ett allmänt pip och mummel, som
skulle uttrycka ett hjertligt bifall. Alla vadarne
slickade sig om munnen vid tanken på traststeken. Och
de begåfvo sig samtliga i väg dit, der eken hade
sina rötter och började gnaga, och dermed hålla de
på än i dag. Men då de bitit af en rot, växa på det
stället strax tio andra rötter ut, så att trädet står
fastare och fastare. Men de märka ej detta der nere
i skumrasket, utan gnaga och gnaga allt jemt.

Högre och högre höja eken och de andra träden sina
kronor, och tryggt gungar trastens bo på den starka
gre-

nen. Allt skönare blifver skogsdungen, allt friskare
och friare strömmar lifvet och friheten fram, och
solen, den blå himmelen och de strålande stjernorna
spegla sig i bäckens rena, klara vatten. Och uppe i
ekens topp ljuder trastens visa:

"Se hur god Herren är! Se hur blå himmelen! Ack, hvad
verlden är skön! Känn: så varmt solens ljus! Frihet,
dyraste skänk, Som vår fader oss gaf, Jag vill sjunga
ditt lof!"

’ rins Moritz’ af Oranien segerrika fanor svajade
öfver det från främmande förtryck befriade Bredas
gator. Krigarnes stojande lefverne från offentliga
ställen skal-lade vidt omkring staden. Midt under
detta larm gick en man tyst och stilla fram till ett
anslag, hvilket han uppspikat på ett gathörn; det var
på den tiden, då tidningar och tidskrifter knappt ens
voro anade, ett vanligt publikationssätt. Mannen
var den lärde professor Beecman, och det han
offentligen anslagit var ett af honom uttänkt
matematiskt problem. Medan han stod framför sitt
verk, kom en yngling, klädd i krigaredrägt, fram
och bad på franska den lärde förklara för honom,
hvilken ej vore mäktig holländska språket, det
uppslagna problemets ordalydelse. Förvånad öfver
att af en krigare blifva tillspord, ej om vägen
till närmaste gårkök eller krog, utan angående ett
djupsinnigt vetenskapligt problem, log Beecman, men
den unge soldaten förnyade sin begäran. Den villfors,
och morgonen derpå stegrades Beecmans förvåning,
då ynglingen besökte honom och visade, att han löst
problemet. Tillspord om sitt namn, sade han sig vara:
René Descartes, volontär i prins Moritz’ armé.

Ynglingen, som nu debuterat inom den lärda verlden,
var densamma, som sedan inom samma verld blef
namnkunnig under namnet Cartesius.

René Descartes föddes 1596 i La Haye i Tourraine,
Frankrike. Sin första undervisning erhöll han i
en jesuitskola i La Fleche, och redan som gosse
väckte hans stora andliga begåfning uppseende. De
vetenskaper, han då mest syntes hylla och studera,
voro språkkunskap, matematik och astronomi. Enligt
sin slägts önskan, egnade han sig emellertid åt
krigareyrket, den då för tiden snart sagdt enda aktade
lefnadsbana en yngling af börd kunde beträda. Han
deltog i belägringen af Rochelle och stred i Holland i
prins Moritz’ här. Äfven uppgifves han hafva t j enat
under Tilly. Snart bot han emellertid bort krigarens
lager mot den lager, som ej fläckas af tårar och blod
eller strålar i brinnande städers och byars hemska
glans, utan som, ren och oförvansklig, lyser i den
gloria, hvilken tänkandet och vetenskaperna skänka
sina stormän. Han egnade sig nu åt studerande af i
synnerhet filosofi och matematik samt företog långa
resor, derunder han gjorde djupa iakttagelser. Hans
studiers resultat tillfredsställde honom dock ej. Han
beslöt att djerft kasta alla dittills följd* system
öfver bord och bilda sig sjelf ett eget system. Han
begaf sig till Holland, der han var bosatt under åren
1629-49, och under denna tid var det som han, till en
del under en ifrig strid med teologerna, framkom med
och utbildade det tänkandets system, hvilket gjorde
honom verlds-berömd, och hvilket, oaktadt förvexlingen
af kännandet och tänkandet, oaktadt en viss brist
på bindande kraft i slutledningarna, är genom den
anda af sjelftänkande, som flägtar genom detsamma,
grundvalen för den nyare filosofien. Han utgick -
säger den tyske författare, hvilken vi till en del vid
omnämnandet af Descartes’ system följa - från skepsis
(tviflet) såsom början till all filosofi. Från tviflet
öfvergick han till visshet, hvilken han endast fann i
tänkandet. Af tänkandet slöt han till tillvaron af den
tänkande, enligt hufvudsatsen i hans system: cogito,
ergo mm (jag tänker, alltså är jag till). Denna nya
rationalism utbildade han i motsats

till de engelske filosofernas empirism
(erfarenhetstro) och den aristoteliskt-skolastiska
filosofien, utan använde Descartes på sitt system
den strängt systematiska (matematiska) metoden. Den
tänkande varelsen, eller själen, är, ansåg Descartes,
en väsentlig motsats till kroppen (hvars väsen
består i utsträckning) genom sin enkelhet, sin rena
immaterialitet, hvaraf själens odödlighet är en följd,
och den frihet, hvilken tillhör själen, emedan den
tänker sig fri. Men själen tänker icke allt tydligt;
den är således en ofullkomlig substans. Denna
egna ofullkomlighet leder till antagandet af ett
det fullkomligaste väsen, till hvars fullkomlighet
naturligtvis äfven hör tillvaro. Idén om ett absolut
fullkomligt väsen, hvilken han ansåg medfödd, ställde
han i spetsen för sitt system och ledde derifrån all
öfrig kännedom om sanningen.

Men det var ej blott inom den rent filosofiska
vetenskapen Descartes var stor. Lika betydande,
ja, kanske i senare tiders ögon ännu mer, var han
såsom matematiker och fysiker, och alla upptäckter
härvidlag förstod han att lämpa till sitt stora
system. Kunskapen om den. högre geometrien, på hvilken
han med framgång använde analysen samt optiken
(läran om ljuset och synen), dioptriken (den del
af optiken, som handlar om ljusets brytning, då det
går genom ett genomskinligt ämne in uti ett annat)
och mekaniken (läran om lagarne för yttre krafters
inverkan på föremål) blefvo af honom i hög grad
vidgade. Särskildt bidrog han mycket till bestämningen
och förklaringen af lagarne för strålbrytningen. Den
så kallade ludion eller cartesianske dykaren - den
apparat, medelst hvilken ännu i dag å marknader och
andra folk-förlustelser konstmakarne för den gapande
hopen visa »den fule i en butelj» - är en uppfinning
af Descartes för att tydliggöra en af honom upptäckt
fysisk lag. I kosmofysiken hade han emellertid mycket
egendomliga föreställningar. Som Descartes nämligen
ej åtskilde materie, hvars egenskaper äro delbarhet
och rörlighet, och rum, så blef det honom lätt att
konstruera verldsalltet genom hvirflar, en omedelbart
från Gud strömmande, eterisk materia, som uppfyllde
rymden och orsakade planeternas rörelser.

Att en sådan natur som Descartes skulle älska att
föra den lärdes fria, från sällskapsverldens buller
och tomma prål oberoende lif, är naturligt. Fåfängt
sökte konung Ludvig XIV af Frankrike att förmå honom
begifva sig till sitt hof; det blef ett annat hof
förbehållet att, om ock blott för en kort tid, öka
sin glans genom Descartes’ närvaro.

Drottning Christina af Sverige, sjelf på höjden af
sin tids lärdom, kunde naturligtvis ej undgå att
med intresse omfatta Descartes och hans åsigter,
helst Frankrikes då varande sändebud i Stockholm,
Chanut, var en af Descartes’ störste beundrare
och jemt inför drottningen förde hans lof på
tungan. Drottningen började först en brefvexling med
den lärde. Descartes skref på Christinas begäran
flera vetenskapliga afhandlingar för henne, och
slutligen lyckades hon öfvertala honom att flytta
till Stockholm. Han ditkom i Oktober 1649. Här
Ofverhopades han med ynnestbevis af Christina och
hennes hof. Underrättelserna om Descartes’ vistelse
i Sverige äro högst knapphändiga. Så mycket tyckes
dock vara uppenbart, att hans härvaro ej af folket
sågs med så oblida ögon som samtidigt flere andra
utlänningars, äfvensom, att Descartes var upp-

33’

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free