Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cartesius. Birger Schöldström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
260
höjd öfvei den snikenhet och det intrigmakeri,
som satte så l efter sin död nedsänktes i grafven,
brukade läsa Fader vår
mörka fläckar på flera den tidens lärde,
dem ryktet om drottning Christinas kärlek för
vetenskapen samt frikostighet lockat till svenska
hufvudstaden. Christina ville af Descartes mottaga
muntlig undervisning i hans naturvetenskapliga
och filosofiska system, men för denna undervisning
hade hon blott öfrig den tidiga morgonstunden. Kedan
klockan 4 å 5 måste således Descartes infinna sig. på
hofvet. Klimatet, helst vintertiden, var för den
femtiofyraårige sydlänningen allt för ovant hårdt;
det ystra hoflifvet med dess nattvak och dess för
den dittills i enkelhet lefvande lärde ovanliga
dietförhållanden torde ock gjort sitt till: nog af,
inom kort låg Cartesius på sin dödsbädd. Han dog
året efter sin ankomst till Stockholm. Han var
ogift, men hade haft, utom äktenskap, en dotter,
Francisca, hvilken fem år gammal dött i hans armar,
hvilket tillfälle han sade varit det smärtsammaste
i hans lif. Cartesii jordiska qvarlefvor begrafdes
i S:t Olofs kapell och den ofvan nämnde Chanut lät
öfver grafstället uppsätta ett epitafium af måladt
trä. Men sexton år derefter återbördades stoftet
af Cartesii fosterland, och det fördes till Paris,
der det nedsänktes i kyrkan Géné-viéve da Mont.
Vid denna flyttning af den store filosofens
ben ägde ett nidingsdåd rum, hvilket har få sina
motstycken. Hufvudskallen skildes nämligen från det
öfriga skelettet och bortstals. Det vexlande öde,
som drabbade Cartesii hufvudskalle, innan den åter
förenades med de öfriga jordiska qvarlefvor n a,
är så egendomligt, att vi ej kunna underlåta att
(efter en längre uppsats af numera framlidne professor
C. Palrnstedt i Nya Dagligt Allehanda, 1866, n:r 255)
för läsaren berätta derom.
Då vår verldsberömde vetenskapsman Berzelius vintern
1818 -19 vistades i Paris, anmäldes i Franska
Institutet, att Öartesii jordiska qvarlefvor skulle
flyttas från S:t Généviéve (Pantheon) till deras
förra hvilorum, hvarvid Institutet anmodades att
utse ett par af sina medlemmar att vid tillfället
närvara. Desse utsedde berättade vid Institutets
följande sammankomst, att vid flyttningen kistan
blifvit öppnad och kroppen befunnits vara utan hufvud,
hvilket, tillade de, lär blifvit aftaget i Sverige vid
likets sändande derifrån. Berzelius blef mycket såväl
ledsen som förargad öfver en sådan beskyllning och
försäkrade, att han i Sverige aldrig hört omtalas, att
Cartesii hufvudskål der skulle förvaras. Men knappast
mer än hem-kommen får han en dag i tidningen Argus
läsa, att på auktionen efter framlidne professor
Sparrman Cartesii hufvudskål blifvit såld för 18
rdr 36 sk. b:co. Berzelius ansåg sig nu pligtig söka
godtgöra hvad en svensk mer än 160 år förut förbrutit
och skaffade sig underrättelse om hvem, som köpt
reliken. Cartesii hufvudskål befanns hafva fallit i
händerna på en »secter» Arngren, i förbigående sagdt
Stockholms då för tiden ryktbaraste spelhusvärd,
dock blott för s. k. finare folk, en högst egendomlig
person, hvilken i åratal om nätterna aldrig sof i
säng, utan i den likkista, hvari han
René Descartes.
(Efter ett porträtt af F-ranQOis Hals.)
och Välsignelsen öfver kortlekarne, innan han
bröt dem, samt ansågs vara fader till en af senare
tidens förnämste sceniske artister och originellaste
teaterdirektörer. Arngren gillade fullkomligt Berzelii
åsigt, att Cartesii hufvudskalle borde nedläggas
i samma kista, hvari den öfriga kroppen hvilade,
och lemnade den mot samma summa, han utlagt. Vid
hufvudskålens granskning stod å frambenet skrifvet
med bläck, förvandladt till rost, men läsbart:
»Cartesii skalle, tillvaratagen af Is. Planström, då
liket åhr 1666 skulle föras till Frankrike, och sedan
här i Stockholm förvarad». Vidare funnos å skallen
en latinsk inskrift samt namnen på de personer,
hvilka haft reliken i sin ägo, deribland voro de
namnkunnige 01. Celsius och v. Stierneman. Skallen
hade en mörk, till brunt öfvergående färg och var på
några ställen polerad. Med d. v. svenske ministern
i Paris, grefve Gustaf Löwenhjelm, sändes skallen
1821 till Frankrike. Med hänsyn till pannans form
uppstod mellan två af Frankrikes lärdaste män, Arago
och Flourens, en ordvexling,
som gjorde skallens äkthet misstänkt. Berzelius ansåg,
på grund dels af inskriften å skallen, dels derför
att alla profilporträtt af Cartesius ådagalägga,
att hans panna hade den form, som skallen utvisade,
äktheten icke vara tvifvel underkastad.
S:t Olofs kapell hade emellertid under årens lopp fått
vika för Adolf Fredriks kyrka, hvilken under Adolf
Fredriks regering uppfördes på samma plats. För att
hedra minnet af den store tänkare, hvars stoft en tid
på denna plats haft sitt hvilorum, beslöt då varande
kronprinsen, sedermera konung Gustaf III, att låta
på sin bekostnad uppföra i Adolf Fredriks kyrka ett
konstverk, hvars utförande uppdrogs åt Sergel. Det är
infattadt i kyrkomuren och framställer en. minnestafla
af svart gulådrig marmor med gyllene inskrift och
derunder en plastisk grupp af mörk, gjuten metall:
en vingad genius, som med ena handen drager slöjan
bort från en verldsglob och med den andra håller en
fackla deröfver. Inskriften är af följande lydelse:
Gustavas Pr. Haer. R. S.
Renato Cartesio
Nat. in Gallia MDXCVI
Mort. in Svecia MDCL
Monumentum erexit
MDCCLXX.
I den vigda jorden strax utanför det tempel, hvari
Car-tesii-monumentet är uppsatt, hvilar dess utför
ar e, Sergel. Genom konstverket har, jemte Cartesii,
äfven hans, Sveriges störste bildhuggares, minne
bevarats inom.de helgade murar, hvilka egnats Den,
från hvilken, liksom strålar från samma ljuskälla,
ej blott den fromma tron, utan ock det djerfva
tänkandet och den glänsande konsten - om ock må
hända ej efter de lagar, dem Cartesius ansåg ledde
»hvirflarne» - från evighet till evighet strömma ut
öfver menskligheten.
Birger Schöldström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
