- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
262

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvartill uppfostra vi våra döttrar? Mathilda Langlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JEtvartill uppfostra vi våra

fråga borde hvarje förståndig moder med oro göra sig,
helst i dessa tider, då, säga hvad man vill, det
dock ej torde kunna nekas, att smaken för nöjen och
grannlåter stigit till en förut ej anad höjd. »Stigit»
torde dock ej vara rätta ordet - denna smak har kanske
snarare utbredt sig. Ty medelklassen eftertraktar nu
samma lyx och samma nöjen, som förut blott stodo de
förnämsta och rikaste till buds, och arbetaren vill
intaga medelklassens plats. Det är visst möjligt,
att lyx och fåfänga alltid regerat verlden och alltid
varit i tilltagande, om jag så får säga, på höjden-,
nu är den tillika i tilltagande på bredden. När
man nu ser ända till barnen i vaggan klädda modernt,
skolflickan utstyrd i en kostym, som hennes mor skulle
ansett dyrbar, då hon var tjugo år, och de fullvuxna
flickorna, de unga fruarna, och för resten äfven en
god del af de gamla fruarna, utstyrda på ett sätt,
som - jag afstår att beskrifva det, ty för att se det
behöfver man blott öppna ögonen och se sig omkring
på gatorna och torgen, i kyrkan och på teatern,
i balsalongen och i hemmet. Männens lyx är kanske
lika så stor, lika så dyrbar, men den faller dock
icke så mycket i ögonen, och fältet derför är så
mycket inskränktare än fruntimmerstoaletten. Och om
det vore blott toaletten det gällde, så ginge det
ändå an. Men anspråken stiga i alla afseenden. Det
blir ett genomgående drag hos alla att förakta
arbetet och allt hvad dertill hörer, att uppställa
lättja och nöjen såsom lifvets mål, att se ned på
hvar och en, som ej är lika lärd, lika grann och
- lika onyttig, som man är sjelf. Att det så är,
torde, dess värre, ej kunna förnekas; att det borde
vara annorlunda, hoppas jag ingen förståndig qvinna
kan vilja förneka. Huru det skall blifva bättre är
väl ej så godt att säga, dock tror jag att dertill
skulle bidraga ett allvarligt begrundande af frågan:
Hvartill uppfostra vi våra döttrar?

Då en moder sätter sitt barn i skolan, hvad är väl
då hennes afsigt? Förmodligen äro de få, som gjort
sig reda derför. Somliga mödrar önska att döttrarna
skola inhemta så mycket kunskaper som möjligt, för
att sedan genom undervisning förtjena sitt bröd,
och derom är icke mycket att säga, om icke det, att
rätt många af dessa flickor skulle bättre passa för
annat arbete och vida bättre uppfylla något annat
kall; ty, för att undervisa behöfves något mera, än
att blott hafva inhemtat kunskaper. Dertill fordras
framför allt kärlek till sitt kall, och det är icke
alla som hafva det, noggrannhet i sina pligters
uppfyllande, och det är icke alla som bry sig derom,
och sist, men icke minst, tålamod^ mycket tålamod,
och de äro få som öfva sig deri. Andra mödrar åter,
i lyckligare omständigheter, vilja att döttrarne,
nolens volens, skola genom skolgången erhålla
?»talanger», d. v. s. kunskaper på ytan, okunnighet
på djupet. Ännu andra vilja blott att deras döttrar
skola kunna detsamma som alla andras, icke vara
sämre, än slägt och vänners, o. s. v. Nu vill jag
visst icke påstå, att det Me finnes mödrar, som vilja
att deras döttrar skola inhemta kunskaper, för att
derigenom få bildning, det är, upplyst förstånd
och förädladt hjerta; men jag fruktar att det ej
skulle vara omöjligt att räkna dem. Det förefaller
mig som om man skulle följa alldeles samma system
vid behandlingen af själen som af kroppen hos de
stackars små skolmartyrerna, med den skilnad likväl,
att kroppen är betydligt bättre lottad, i thy att den
sednare betraktas som den förnämsta af de båda. Jag
ser de små flickorna klädda i korta kappor, vida
ärmar, koketta hattar, högklackade skodon, tunna
kjortlar - allt modernt, grannt och prydligt. De
flesta äro dertill bleka, sjukliga, missnöjda,
surmulna, afundsjuka på dem, som hafva ännu kortare
kappor, ännu vidare ärmar, ännu grannare hatt; eller
de äro leende, strålande, lifliga, pratsamma, men
ack! leendet är tillgjordt, den strålande blicken
beräknad, lifligheten konstlad. Ty just det är
olyckan, att hela den lilla personen är konstlad,
från hufvud till fot. Och hennes »bildning» är
olyckligtvis alldeles på samma sätt beskaffad,
konstlad från början till slut. Det låter visserligen

förträffligt detta undervisningsschema, som upptager
tre, fyra språk, musik, och »vanliga skolämnen», med
»timmar» i fysik, algebra, logik, och jag tror nästan
också filosofi. Men tillämpningen af detta dråpliga
schema vill aldrig rätt lyckas. Visserligen finnes en
och annan vetgirig unge, med goda gåfvor, som skulle
kunna draga nytta af allt detta; men för henne är det
återigen för litet. Det onda synes sålunda härvidlag
vara ohjelpligt. Jag tror dock att det blott synes så,
ty om äfven i flickskolorna lästes på två »linier»,
skulle det kanske vara möjligt för hvar och en att
få hvad hon behöfde och förmådde smälta. En annan
sak: Nästan lika illa är, att de flesta mödrar och
följaktligen äfven döttrarna" alldeles missförstå
skolans uppgift. De tro nämligen, att den flicka,
som genomgått skolan, skall sedan vara »fullärd»
och alls icke vidare behöfva läsa något annat,
än romaner, eller intressera sig för något annat,
än toaletten. Hon skall, i de förnämsta skolorna,
gå tills hon blir aderton år, och då kan det
visst hända, att hon är fullärd; men då är hon
också ingenting annat, och möjligen, vanligen, är
hon tillika »fullärd» i mycket annat, än bokliga
konster, - fullärd i koketteri, fåfänga, intriger
och dårskaper. Hon är dertill uppledsen på allt hvad
nyttig läsning och arbete heter: hon har betraktat
sig som en fånge, som nu först fått sin frihet, och
som nu också skall riktigt njuta deraf. Och det är
ej heller att undra på, att så är.

Låtom oss en gång se till hvilket lif de föra,
dessa små bleka »talanger», som i en framtid skulle
blifva husmödrar, och som skulle fostra kraftiga
söner åt fäderneslandet. Jag talar icke nu om de
rikas, de mycket rikas barn, ty det får blifva ett
annat, ett särskildt kapitel. Jag tänker nu på dem,
hvilkas föräldrar äro dels i goda, dels i medelmåttiga
omständigheter. Den lilla flickan förtär om morgonen
litet kaffe af svagaste sort, uppblandadt med mjölk,
likaledes af svagaste sort, hvari »doppas» ett par
skorpor, kl. 11 vid pass frukosterar hon på mjölk
och mandelbröd eller bakelser, och sedan denna
kraftiga måltid blifvit intagen skall hon gå ut och
gå med de öfriga, eskorterad af ett par guvernanter,
och denna promenad slipper hon ej, om hon ock har
en halftimmas väg till skolan, icke utan »lapp»
åtminstone, d. v. s. ett intyg, att hennes helsa ej
tillåter vandringen - likasom icke sunda förnuftet
skulle kunna säga, att de små flickorna skulle må
mycket bättre af att i skolrummet hoppa öfver bord
och bänkar, eller leka »dunk» och »kurragömma» under
en vänlig och glad lärarinnas uppsigt, än af att
marschera, de yngre först, de äldre sist på de gamla
välkända gatorna, som aldrig erbjuda något nytt, om
ej man möter en vacker löjtnant med »söta» mustascher,
eller en ryktbar artist, som »ser» på någon af skaran,
eller andra lika märkvärdiga och nyttiga saker. Efter
denna uppbyggliga förfriskning återtages läsningen
till klockan tre, då den lilla får gå hem och äta sin
middag, som hon borde fått för två timmar sedan och
som då skulle hafva smakat henne vida bättre; sedan
har hon lexor att läsa Öfver och spela öfver, tema att
skrifva, m. m., och så är klockan åtta och hon lägger
bort den »tråkiga» boken. Och detta lif skall hon föra
ungefär från sitt sjunde till sitt sjuttonde år! De
flesta föräldrar känna också omedvetet att de små äro
ett slags martyrer, och försöka derföre hjelpa upp
saken med konfekt, leksaker, granna kläder, barnbaler
och dylikt, hvilket dock ej är annat, än att bota
ondt med hälften värre. Jag säger icke att hvarken
lärdomen eller grannlåten är i sig sjelf något ondt,
men ack! om blott båda delarna skänktes sparsamt. Om
man ville hellre lära något mindre, men lära detta
grundligt, lära något, som är verkligen bildande,
och icke blott grannt; om man ville betrakta barnets
kropp som en dyrbar blomma -. vida dyrbarare, än den,
som sitter i operahatten - på hvars utveckling beror,
om själen skall blifva en rik och fullmogen frukt
för evigheten, eller en förkrympt och vissnad kart -
för visso tror jag då, att det skulle blifva bättre
sörjdt för både kropp och själ, än det nu är. Hvad
flickor beträffa, så göres dessutom deras uppfostran
mera invecklad genom ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free