- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
263

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvartill uppfostra vi våra döttrar? Mathilda Langlet - Ibisfågeln

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

263

särskildt element, som heter - hjerta. Men har väl
den moderna uppfostran rum derför? Jag fruktar, att
det hvarken i skolan eller hemmet får komma med på
schemat, och det händer ju nog också, att det sedan
tar ut sin rätt, utan nåd och förbarmande, utan
afseende på omständigheterna. Då hjelpa talangerna
föga, Euclides och algebran äro lika vanmäktiga,
der ej den, som äger hjertat, har lärt att låta
samvetet tala högst i sin själ - med ett ord, att
lärdomen är fåfäng, der ej karakteren är bildad. Och
det är just detta, som i nutidens uppfostran alldeles
förbises, såväl i hemmet, som i skolan.’ Den sednare
är emellertid något mera utan skuld, dock icke
alldeles utan. Den vigt, som der fästes vid betyg,
examina, öfver-drifvet beröm och öfverdrifvet tadel,
alstrar fåfänga, afundsjuka, bitterhet och gifver
barnen den oriktiga föreställningen, att ändamålet med
skolgången är att få höga betyg, gå om sina kamrater,
blifva berömd, smickrad, o. s. v. Likaså går det i
hemmet. Huru ofta blir ej en liten flicka, som med
lätthet skulle lära, finna nöje i, blifva skicklig
i sömnad, andra handarbeten, hushållssysslor, eller
andra nyttiga saker, nu i stället tvingad att lära
språk och alla andra ämnen, som läsas i skolan, och
spela fortepiano, utan att derpå vinna något annat
än ledsamma jemförelser med kusin Julie eller Ågathe
eller Charlotte, som ju alltid äro »så snälla»». Hon
gör inga framsteg, och kan aldrig komma att göra
några, då hon måste oupphörligt arbeta på något,
hvarföre hon hvarken har lust eller fallenhet. Men
när nu barnet skall föra en så - lindrigast sagdt

- tvungen och ohelsosam lefnadsordning, huru skall
hon då kunna grundlägga den helsa och de krafter hon
behöfver för att kunna blifva en god moder för
sina barn, om hon får några? Ty, tron mig, en öm
och omsorgsfull moder har en befattning som fordrar
helsa till både själ och kropp - det vill säga om
hon vill sjelf vaka öfver sina barns både fysiska
och andliga välbefinnande och utveckling. Men,
när nu den unga flickan skall offra minst sexhundra
timmar om året på att spela piano, som hon ändå
aldrig kan lära, dubbelt så mycket på »språken»,
som hon ändå aldrig har någon nytta af, lika mycket
på nöjen, som endast skada hennes helsa, lika mycket
på klädsel och visiter, o. s. v. i oändlighet - när
i himlens namn skall hon då få tid att öfva sig i
hushålls-göromål, som väl hvarje gift qvinna måste
åtminstone förstå och hafva i sina tankar, ordna
och styra, om hon också ej sjelf lägger hand dervid?
När hon, på alla lediga stunder

- och för resten i skolan också - har sina tankar
upp-

tagna af möjligheten att få sidenklädning,
»förklädstunik", polonäs, blå plym och röda törnrosor
i hatten, huru skall hon då hinna med att tänka på
allvarligare ting? När hon sällan eller aldrig hör
talas om något annat rättesnöre på lifvets väg, än
hvad som är modernt och som icke är det, hvad som
»passar» och icke passar; huru skall hon då kunna
lära att skilja på rätt och orätt, eller komnia
att tänka på huru hon skall kunna vara nyttig för
andra, för sin omgifning, för sina föräldrar? Huru
skall hon få någon fast grund att bygga sitt lif
uppå? Huru skall hon få smak för det ädla, det rena,
det sköna, när hon knappast vet att det finnes till,
och alls icke anar att det är något att vörda, att
beundra, att älska, att offra något för? Huru skall
hon lära sig att tänka högt, när hon aldrig får veta
att det finnes småsaker i verlden, när hon kanske
hör det höga och stora bespottas och hånas? Och de
stora kunskaperna, som nu skola ersätta allt hvad
som på alla andra håll förloras, hur går det med
dem? Fråga en af dessa fullärda flickor, ett år efter
sedan hon utträdt ur pensionen, om hon kan skrifva
ett felfritt - icke franskt utan svenskt - bref,
om hon kan obehindradt läsa Lamartine, hvad följden
blef af Nantesiska edictets upphäfvande, om Mozart
var född i Leipzig eller i Enköping, om Waldemar
Atterdag var konung i Throndhjem eller i månan;
och, om hon ej sjelf sedermera sysselsatt sig med
undervisning, vill jag gerna hålla ett litet vad om,
att man får felaktiga uppgifter på alla håll. Nog
har hon vetat reda på det der en gång, det förstås,
och det var när hon läste upp sin lexa; men sedan
aktar hon sig väl att någonsin mer tänka på de der
tråkiga sakerna, då det finnes så många söta hattar,
så många söta armband, så många söta prester, aktörer
och löjtnanter att se och tänka på.

Under dessa förhållanden måste svaret på frågan,
hvartill våra döttrar uppfostras, ovillkorligen
blifva: till rika mäns fåfänga och odugliga
hustrur. Men då mig tyckes, att en rik man lika
litet som en fattig kan vara belåten med en fåfäng
och oduglig hustru, så är det alltjemt lika illa.

Jag har nu sagt hvad jag ämnade säga. Kanske skall
man säga, att jag har orätt i alltsammans. Kan någon
bevisa detta, skall ingen blifva gladare än jag.

Kanske skall man säga, att min skildring är
öfverdrifven - gifve Gud att den så vore! Men så
länge jag ser barn klädda som dockor, bleka som
drifhusblommor, näbbiga, fåfänga, tanklösa, så kan
jag ej upphöra att med oro fråga mig, liksom nyss:
Hvartill, ack! hvartill uppfostra vi våra döttrar?

Mathilda Langlet.

Ibisfågeln

De gamle egyptierna, detta djupsinniga folk, sågo i
Nilen alstraren och uppehållaren af allt lefvande
och upphöjde derföre floden till gudomlighet. I
enlighet med denna åsigt måste äfven ibis-fågeln, som,
samtidigt med den hvarje år regelbundet återkommande
öfversvämningen, uppträdde i Egypten såsom en
säker budbärare om att den gamle guden åter skulle
utgjuta sitt ymnighetshorn öfver det förtorkade,
törstande landet, äfven synas vara af gudomlig
natur. Följaktligen ansåg man denna fågel helig,
och sörjde derför att hans förgängliga kropp genom
presternas balsa-meringskonst undandrogs förgängelsen,
för att blifva bevarad under årtusenden. Såsom
menniskokroppen blef balsamerad, så blef ock fågelns;
och, så som man Öfver den grafsten, som omslöt
konungens mumie, upptornade sten, så uppförde man ock
öfver ibis en grafvård, - en af pyramiderna, benämnd
Sa-kahra. I denna ibispyramid finner man mumier af
dessa fåglar till tusental, inlagda i urnor eller
uppställda hvarftals i de tränga kamrarne.

Att forntidens skriftställare hade mycket att berätta
om dessa djur, är lätt förklarligt; den heliga fågelns
ära förkunnades ej blott af egyptierna sjelfva,
äfven främlingar, som besökt det underbara landet,
hade mycket att förtälja, naturligtvis äfven mycket,
som mera genom sin sagolika beskaffenhet vittnar om
huru lifligt ibisdyrkan slagit an på deras inbillning,

än den var öfverensstämmande med en nyktrare
uppfattning af denna märkvärdiga fågel.

Herodotus, denne det gamla Greklands Humboldt, som
har så mycket att berätta om fjerran länder och folk,
omtalar att ibisen anföll och dödade drakar, ormar
och dylika odjur, och att han derföre af egyptierna
egnades gudomlig dyrkan. Efter honom nämna Ovidius,
Cicero, Plinius och Josephus detsamma. Plinius och
Galenus tillägga fågeln förtjensten af att hafva lärt
menniskan vigtiga saker på läkekonstens område. Bland
andra underbara ting omtalas af en författare,
hurusom en fjäder af denna fågel vid beröring med en
krokodil eller orm på dessa djur verkar ögonblickligt
dödande. Demokrites och Philo tillägga, att ibisen är
odödlig. Men det bör ej förtigas, att Aristoteles,
som var den gråa forntidens grundligaste iakttagare
af naturens företeelser, gäckande yttrar sig om dessa
och dylika fantastiska föreställningar.

Det kan sättas i fråga, huruvida egyptierna
verkligen dyrkade ibisen för den nytta, han gjorde,
genom utrotandet af skadliga krypdjur, eller om
de företrädesvis fästat sig vid hans uppträdande
i deras land samtidigt med den fruktbargörande
öfversvämningen.

Den heliga ibisen (Threskiornis religiosa) utmärkes
bland beslägtade fågelarter genom i fullvuxet
tillstånd naket hufvud och hals och genom de i spetsen
klufna vingpennorna. Fjäder-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0267.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free