Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibisfågeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
beklädnaden är i allmänhet hvit, under vingarne
gulaktig, vingspetsarne och täckfjädrarne
svartblåa, Ögat är karmin-rödt, näbben svart, foten
svartbrun. Halsens nakna, svarta hud är sammetslen och
färgar märkbart ifrån sig. Fågeln uppnår en storlek
af något mer än två fots längd, och mäter mellan
vingspetsarne mer än fyra fot.
Det är märkligt, att ibisen numera ej besöker det
egentliga Egypten, åtminstone ej regelbundet; blott då
och då visar sig något enstaka exemplar. Som budskap
och förkunnar e af Nilens stigande visar han sig
först i det sydliga Nubien. Nordligare än 18° har
den tyske naturforskaren Brehm icke sett honom. I
Charthum häcka några par, längre i söder hör denna
fågel till de allra vanligaste. I Sudan inträffar
han med regntidens början i midten eller slutet af
Juli, bygger bo och försvinner med sina ungar åter
efter tre å fyra månaders förlopp. Strax vid sin
ankomst uppsöker han sin omsorgsfullt valda häckplats,
från hvilken han företager längre och kortare
Utflygter för att skaffa föda. Man ser dem då
parvis eller i större sällskap springa omkring på
hedarna och samla gräshoppor, eller spatsera omkring
på stränderna af strömmar och regnpussar och
äfven ganska ofta midt ibland hjor-darne, utan
att låta sig störas af herdarne, för hvilka ibisen,
liksom för menniskor i allmänhet, ej hyser den
minsta fruktan.
Fågelns hållning är förenad med en viss värdighet,
gången af-mätt, aldrig springande, flygten lätt och
vacker. De fullvuxna hafva ett svagt läte, som låter
ungefär som w kr åh» eller »gah». Hans intellektuela
förmögenheter öfverträffas knappast af någon annan
vadares.
Under en tur i de täta skogarne vid en af Nilens
källfloder, påträffade Brehm ofantliga skaror af
dessa djur, som då - det var i September - uppehöllo
sig der för att häcka. Platsen derför var särdeles
väl vald: I en skog, som delvis var öfversvämmad,
hade en hel koloni slagit sig ned. Skogen bildades
af en mimosa-art, hvars täta, taggiga grenar gjorde
tillträdet för menniskor nästan omöjligt. Det ^na boet
var tätt invid det andra och alltjemt hade just de af
de taggigaste grenarne skyddade snåren utsetts till
häckplats. I hvarje bo voro tre å fyra ägg, stora som
hönsägg, och hvita till färgen. Då sällskapet efter
en tur uppför floden återkom till samma ställe några
veckor efteråt, voro alla fåglarne borta.
t,- Brehm är af den åsigt, att om ock ibisen förtär
mindre ormar, den dock ej vågar sig på större. Under
regntiden utgöres dess föda om ej uteslutande, dock
hufvudsakligen af insekter. Ödlor och grodor håller
den sig gerna till. Ibisungar, hvilka man lyckats
fånga, fodrades med rått kött,
som de begärligt förtärde. De tillkännagåfvo
sin hunger med ett egendomligt skrik, som kan
återgifvas med »tirrr, tirrr, tirrr» och skakade
dervid på hufvudet och halsen, och slogo häftigt med
vingarne, liksom för att gifva större eftertryck åt
sin begäran. Redan efter få dagars förlopp mottogo
de födan ur handen; efter en veckas förlopp åto
de allt möjligt, som bjöds dem. När de fingo bröd,
buro de det alltid till närmaste vatten, ur hvilket
de också i allmänhet helst mottogo sin föda. Redan
från första dagen af sin fångenskap visade dessa
ungar ett stilla och lugnt uppförande, och småningom,
utan att man just särdeles sysselsatte sig. med dem,
blefvo de så tama, att de på tillrop kommo och följde
efter öfverallt. Då man sträckte ut handen mot dem,
sprungo de genast fram för att undersöka, om deri
fanns något åt dem. Deras gång var långsam och afmätt;
men innan de riktigt voro flygfärdiga gjorde de då och
då höga språng för att påskynda sin framfärd. Stark
värme plågade dem mycket; de kröpo då tillsammans
i något skuggigt hörn, och, nedhukade på tarserna,
kunde de i timtal sitta i en krets, gapande efter
luft och med mycket allvarsam uppsyn, så att hela
sällskapet på ett komiskt sätt liknade en rådplä-gande
församling. En egenhet hos dem var, att de gerna lade
sig på kuddar och andra mjuka föremål. De hvilade
då på magen med benen utsträckta bakåt och tycktes
trifvas så väl i denna lättjefulla ställning, att
de icke gerna läto skrämma sig derifrån. Med andra
fåglar, som höllos på gården, lefde de i frid och
vänskap ; sins emellan stredo de aldrig, utan voro
ständigt i sällskap med hvarann. »Då vi en dag»,
s äger vår berättare, »för-
Ibisfågeln,
de en vingskjuten
äldre fågel af
samma art in på gården, skyndade de gladt emot honom,
upptogo honom formligen i sitt sällskap och lärde
honom inom kort blifva lika tam och förtrolig med
oss, som de sjelfva voro.» »Ibisfåglar i zoologiska
trädgården i Köln lefde också i temligen ostörd fred
med andra fåglar, hvilka vistades inom samma inhägnad,
men förstodo att gent emot svagare göra ett visst
för-mynderskap gällande och tycktes finna ett särdeles
nöje i att gäckas med sådana, som tilläto det. I
synnerhet hade de mycket att skaffa med Flamingos, och
det på ett lustigt sätt: När någon af dessa enligt sin
vana stod och sof med hufvudet under vingen, smög sig
putsmakaren sakta fram och hackade med näbben på det
för dess gäckeri utsedda offrets simhud. Flamingon
såg då litet besvärad ut, gick bort derifrån, med
en viss ängslan seende sig tillbaka, om ibisen var
efter, och försökte sedan att nicka in igen, då han
väl trodde sig i lugn; men knappt hade detta skett,
så var förföljaren der igen och började leken ånyo.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
