- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
266

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Innan det är serveradt. Bertil Stjerne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

266

gueux (svart tryffel). Man dricker dertill två glas
chåteau-margaux från år 1834.

I förbigående må nämnas, att grouse’n, den skotska
rapphönan, större än den vanliga rapphönan, genom herr
Oscar Dicksons i Gröteborg försorg acklimatiserats i
Sverige och således kan komma äfven våra läckergommar
till godo.

Ängssnäppor, stekta i pastej å la Sardanapale. Man
äter endast låren och bakdelen af dessa snäppor,
hvarvid iakttages, att låren, lätt beströdda med salt,
ätas med både kött och ben. Tuggas dels largo, dels
fortissimo; samtidigt äter man bitar af pastejen,
heta, väl doppade i en sås, bestående af lefver
och hjerna af morkulla, Strassburger-gåslefver,
råbock-märg och sönderstötta sardeller. Härtill
dricker man två glas clos vougeot från 1817. Detta
vin slås i glaset med hänförelse och drickes med en
religiös känsla.

Murklor med fin sallad, fuktad med saften från lätt
rökt skinka. Tuggas pianissimo. Härtill drickes
ett glas cote-cötie från år 1829 och ett glas 1729
års johannisberger, hemtadt från borgmästarens i
Heidelberg stora fat. Intet är att anbefalla rörande
drickandet af cote-cötievinet: det är i sig sjelft
stolt, befallande och imponerande; med afseende å
jo-hannisbergern, bör man dricka det med salvelse
samt den vördnad, ålderdomen ingifver.

Bouchées a la Duchesse med ananasgelé. Fortares
amo-roso. Härtill drickas två eller tre glas iskyld
champagne (sillery-sec af komet-årets skörd).

Brie-ost från arrendegården Estouville vid Meaux. Från
detta ställe hemtade Talleyrand på sin tid sin
desertost, och han förklarade Brie-osten för konung
öfver allt hvad ostar heter (den enda kunglighet, som
den store diplomaten blef orubbligt trogen ända till
sin död). Man dricker ett eller två glas portvin,
hemtadt ur ett fat, som blifvit återfunnet under
ruinerna efter den stora jordbäfningen i Lissabon. Man
välsignar försynen för denna underbara frälsning och
tömmer fromt sitt glas.

Till sist ett glas créme des Barbades de m:me Amphoux.

Och så en lätt siesta, hvarunder man drömmer om
middagen.

Ni ler, mitt herrskap, åt denna blandning af
materiell välbefinnande och sentiment, åt att
njutningen t ex. af stekta ängssnäppor höjes, för
att ej säga adlas, genom att man med en religiös
känsla dricker ett par glas clos vougeot. Men denna
blandning är nog ej så ovanligt utsökt raffinerad,
som ni tron. Dömmen sjelfve: kan man sitta under
Bellmanseken på Hasselbacken vid sin chambertin i
färgad pokal - »rödt vin i gröna glas» - utan att
tycka, det drufsaften blir eldigare då man minnes
Mowitz och Gröna lund, eller kan man låta bjuda sig
smultron i mjölk eller vin utan att känna bären mera
doftande, mera saftiga vid en tanke på Ulla Vinblad
och Fiskartorpet.

Men en motsvarande middag efter en doktor Gasterinis
frukost och en dito supé sedan - jag medgifver,
att det kan falla sig litet svårt för den, som ej
fått strutsens mage, strutsen, som påstås äta och
smälta sten, med små oskyldiga mellanmål af saxar,
pennknifvar, spikar, glasbitar och dylikt.

Ja, å propos mage att smälta sten - herr
C. E. Gernandt lånade mig häromdagen ett engelskt
arbete: »The book of ivonåerfid cliaracters, memoirs
and anecdotes of remarkable and eocentric persons in
all ages and countries», hvarur han ansåg, att någon
bild kunde, för kuriositetens skull, intagas i hans
Familj-Journal. Det var en bok, full af berättelser
om personer, hvilka uti än det, än det afseendet skilt
sig från sina medmenniskor. Bland mycket annat mycket
trovärdigt i nämnda bok omtalas ett tyskt fruntimmer,
Eve Fleigen, hvilken, ehuru född med mun, endast lefde
af - blomdoft, hvilket hon inandades genom näsan (hon
borde då funnit nåd för den berömde skalden, hvilken
omöjligt kunde lida att se qvinnor äta), samt en viss
Francis Battalia, hvilken åt - sten. Han var likväl ej
någon struts, utan en riktig menniska, försäkras det.

Som ett motstycke till Eugene Sue’s här ofvan
framställda raffineradt gastronomiska fantasimålning
kan ju tjena historien om stenätaren.

Francis Battalia var född italienare, i förra hälften
af 1600-talet, och hans ranson om dagen af sten säges
varit en half kappe. Angående denne Battalia berättar
d:r Bulwer i sin »Artificial Changeling», att han såg
honom i London. Battalia var då omkring 30 år gammal
och det sades, att han var född med en lös sten i ena
handen och två lösa i den andra. Då modern strax efter
hans födelse räckte honom bröstet, var det omöjligt
att få honom att mottaga sin naturliga föda. Annan
slags mat vägrade han ock att äta. Man rådfrågade
läkare härom. Då desse funno, att allt i naturlig
matväg, som man bjöd gossen, sköts bort, förklarade
de, att han i födelsen måtte fått med sig det enda
slags föda, som passade honom, och läto gifva honom
småsten. Han uppföddes nu med små kiselstenar, växte
upp och blef stor och stark. D:r Bulwer beskrifver
hans sätt att äta sålunda:

»Han plägar lägga två eller tre små stenar i en sked,
tager dem så i munnen och sväljer den ene efter den
andre; derpå dricker han ett glas öl. Han förtär
ungefär en half kappe stenar om dagen, och då han *
slår på sin mage eller skakar på sin kropp skramla
stenarne som om de låge i en säck, men om tjugofyra
timmar äro de smälta, det vill säga, förvandlade
till sand. Det enda han njuter af utom stenar och
öl är en pipa tobak. Han har försökt lefva på kött,
bröd och mjölk, sådant som andra menniskor förtära,
men han har aldrig kunnat förlika sig dermed. Han är
mörklagd, svarthårig, liten till växten, men temligen
stark och rörlig och har tjenat som soldat i Irland,
der han drog god nytta af sin märkvärdiga smak, ty
han sålde sina ransoner, ofta nog till högt pris,
och åt stenar i stället. I Limerick sålde han
t. ex. ett sexpence-bröd och för två pence ost,
för tolf shillings och sex pence. Det tyckes som
om han, när han först förevisades, misstänktes att
vara en bedragare, och blef, på ’ högre befallning,
instängd under en hel månad, med ett underhåll af
blott två stop öl och ett halft lod tobak för dagen;
men sedermera frikändes han från alla misstankar och
anklagelser för bedrägeri.»

Man vet äfven att tälja om andra stenat are, men
Battalia tycks hafva fäst mesta uppmärksamheten
vid sig. Måhända han, oaktadt han gick fri från
beskyllningarna för bedrägeri, dock i sjelfva verket
var af samma »konstnärskap», som alla de eldätare,
svärdslukare, »professorer», »doktorer och riddare
af flere ordnar», hvilka allt som oftast förvrida
ögonen på oss.

En utöfvare af konsten att svälja egendomliga föremål
var också den der handelsbokhållaren i Paris, som
år 1874 släppte en gaffel ned i magen, hvarur den
först efter två års tid kunde, genom en operation,
hvarom man nyligen i tidningarna läst, utdragas,
men den mannen var egentligen blott amatör och höll
till på köpet på att bli martyr för »konsten».

Och nu, milt herrskap, säger jag slutligen såsom min
åsigt: antingen man äter sten eller tryfferad kalkon,
antingen man dricker svagdricka eller »gladiateur»,
antingen man sitter på källaren Förgyllda Grisfoten
eller vid vår grosshandlares och vasariddares bord,
hufvudsumman är blott att i likhet med verldens
störste epikuré förstå konsten att diner de son coeur
et souper de son åme.

Men der står hoppets engel med svart frack, hvit
halsduk och vaktmästartupé! . . . »Bröder, horden I
signalen!» Armen åt damerna! Herrar sångare, Ni minns
väl er Bellman! Stämmen opp:

"Nå, ödmjukaste tjenare, gunstig herr värd!

Klang, en klunk uppå skinkan, innan steken blir skärd!

Hvad den soppan den var delikat - utan flärd -.

Och de frikadellerna charmanta, herr värd!

Sillsalaten förträfflig med äpplen och lök!

Deliciös den kalkonen i sin flottiga rök!

Maken bringa näpplig finns i konungens kök.

Råga mera i glasen och den punschen försök!

Samtliga vänner kring denna bål

Ha den äran vid fru värdinnans skål

Buga oss.

Nå, ödmjukaste tjenare, gunstig herr värd! Den skålen
blir dig-tillkänd, tömd och förärd!"

Och nu - låter jag »maten tysta mun».

Bertil Stjerne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free