- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
270

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Måns marodör. F. Barthelson - Stål och Lod. En berättelse från Finland af Gust. Bellander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

270

En annan må vid bivuaken Förtjena ett glas
som skrodör, Med hönsen jag håller mig vaken -
Anfäkta! jag blir marodör.»

Så kläckte han kloka kalkyler, Vår Måns, denne kämpe
för tron. Och lätt, liksom tysken pendyler, Han knep
en fiendtlig kalkon,

Der smög han hvar hatt helt försigtigt. Så mordisk
med spjutet i hand. Och hönsen de darrade riktigt,
Hvar Måns kom i fiendens land.

Och snart bland hans vapenkamrater Det talet skall
högt gjort sin rund, Att dugde ej Måns mot kroater -
På fågel han var dock en hund.

Han lätt kunnat fastna för repet 5 I lägret fanns
mången fiskal, Men Måus kände redan till knepet. Med
kycklingar tysta förtal.

Hvad krig dock kan storheter.dana! Det säges, att
Måns marodör Eätt märkligt lär slutat sin bana Och
dött som - krigsleverantör.

l*1. Barthelson»

Stål ooli

En berättelse från Finland af G-ust. Bellander,

Lnder de förflutna och evigt saknade
studentmötes-dagarne gjorde jag bekantskap med
en finsk student, med hvilken jag, enligt gammal
nordisk sed, stiftade fostbrödraskap. Alla minnas
vi ju, hvilket behagligt intryck dessa finska
studenter gjorde på såväl sina bröder i Stockholm
som Upsala genom sitt flärdfria och fosterländska
uppträdande. Intet under att jag då med förtjusning
begagnade mig af det tillfälle, som bekantskapen med
ofvan nämnda finne gaf mig, att taga litet närmare
reda på Finland och finnarne, deras kultur, deras
sträfvanden. Bland andra saker, jag frågade efter, var
naturligtvis huruvida det vore sannt, att i Finland
påginge en strid mot svenskt språk och svensk kultur,
en strid, som mången i Sverige anser vara fiendtlig
mot det gamla moderlandet.

Han svarade, att denna strid var icke för att uttränga
den svenska kulturen och språket utan att i ett land,
der 1,600,000 af 1,800,000 tala finska, åtminstone
söka att få det finska språket till officielt.

«Huru», sade han, »skulle vi kunna vilja uttränga
Sveriges språk, då Finlands störste son, Runeberg,
skrifvit sina dikter på detta språk.»

Häraf fördes vårt samtal på Runeberg och på de
herrliga gestalter, han i sina fosterländska dikter
framställt.

»Skulle det roa dig», sade min hederlige finske vän
med den egendomligt sjungande dialekten, »att höra
litet närmare om en af dessa personer, diktarkungen
framställt, så kan jag berätta om en, eller rättare
sagdt, om två af dem.»

Mitt svar kunde icke blifva annat än jakande. Det
är min finske väns berättelse, jag skall framställa
för läsaren:

»Det var en herrlig Juni-dag 1810. Kriget var
slut och Finland var ryckt från Sverige. Ett
femhundraårigt förbund, knutet i segrar, knutet
i nederlag, knutet på Tysklands slagfält i blod,
utgjutet för trosfriheten, knutet genom kärlekens
makt, blef upplöst genom förräderi och svaghet. Hvad
århundraden byggt sammanstörtade för hans verk på
Sveaborg, och allt detta hjeltemod, allt detta blod
som flöt, alla dessa tusen strider i frost, i svält
tjenade till intet. Freden var uppgjord. Finland var
icke mera svenskt.

Längst uppe vid gränsen stodo qvarlefvorna af vår
här. Den hemförlofvades af Döbeln, och så länge
Finland existerar som land och nation skall aldrig
hans ord glömmas, när han sade, att vapenbrödraskap,
slutet på slagfältet, det kan ingen makt på jorden
upplösa. Förtviflade, med harmen i hjertat, återvände
dessa Finlands söner till sina hem. Bland dem som
återvände till Savolax befunno sig de af Runeberg
besjungna dragonerna Stål och Lod De voro födda på ett
och samma ställe-, deras fäder bodde ej längre från
hvarandra, än att man godt kunde ropa från den enes
stuga till den andres. De hade uppväxt tillsammans,
de hade lekt sin barndoms lekar tillsammans, de hade
blifvit ynglingar samtidigt och voro 21 år begge
då kriget bröt ut. Underrättelsen kom också dit. Då
började en ny känsla flamma upp i deras hjertan. Kär-

leken till sitt land har alltid varit ett kännetecken
på en Finlands son; och dessa utgjorde intet
undantag. Men de sade intet till hvarandra. En qväll
stod Lod framför sin fader i stugan.

’Fader’, sade han, ’jag vill gå i kriget.’

’Gå med Gud’, svarade fadren, och tagande ned geväret,
som satt vid sängen, sade den gamle:

’Här är det gevär, jag sjelf bar 1788 för .salig kung
Gustaf; det skjuter pricken, då det gäller Finlands
ovän, Glöm aldrig att det är ditt land, det gäller,
och Finland skall vara mer för dig än ditt eget
lif. Gud skydde dig.’

Samma afton stod Stål också framför sin fader. Äfven
han ville offra lif och blod för Finland, äfven han
gick med Guds välsignelse ut i striden för sitt
fosterland och senare på qvällen möttes de begge
ynglingarne.

’Jag går ut i kriget’, sade Lod,

’Jag följer med’, svarade Stål.

Morgonen derpå reste de.

Du känner hur kriget gick. Vi behöfva ej orda
derom. Sorn lejon slogos finnarne, och Stål och
Lod fingo namn om sig att vara två af de tappraste
kaiiarne i hela armén. Du känner också historien om
medaljerna; jag har sett en af dem.

Efter krigets slut återvände de begge till
Savolax. Deras hyddor voro brända, deras fäder döda
och ensamma stodo de begge dragonerna utan hem,
utan tak öfver hufvudet.

Men du känner vårt kardinalfel eller, kanske
rättare, ’ vår kardinaldygd: envisheten. Om
tre månader stodo två hyddor i de gamlas ställe,
och Stål och Lod kunde nu om / aftnarne sitta i
hvarandras byddor och spraka om gamla tider, kriget
och kamraterna, om Döbeln, Dunker och Adlercreutz.

Det kanske vore skäl att omtala huru de sågo ut dessa
bussar: Stål var lång och smärt, ljus och blåögd,
en äkta bondes son, och det var icke utan, att den
tappre 25-årige dragonen väckte mycket uppseende
bland traktens flickor, när han om söndagarne kom
till kyrkan med sin medalj på bröstet.

Lod deremot var liten till växten och hade ingenting
vackert mer än sina trofasta ögon.

Nu återgår jag till min berättelse.

Borta i skogen vid en liten sjö bodde en fattig
torpar-enka med sin dotter. Hennes enda son hade
stupat i kriget och gumman satt der ensam i skogen
med sin nöd och fattigdom. Nu hade gummans son och
dragonerna varit kamrater och vid sin död hade den
unge bedt dem vårda hans gamla moder, hvilket de
lofvat och äfven samvetsgrannt höllo.

Men Anna, gummans dotter, hade växt upp och blifvit
fager som en ros och sedesam och blyg tillika. Hon
var ansedd som den vackraste flicka i hela trakten och
visst och sannt är, att hennes blåa Ögon voro ljufva
och milda som för-gät-mig-ejer, och att hennes ljusa
lockar, som inte visste af något band eller någon
»styrsel», fritt böljade kring hennes axlar som en
flod af guld. Intet under, att de båda dragonernas
hjertan lätt antändes.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free