- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
271

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stål och Lod. En berättelse från Finland af Gust. Bellander - Ett stycke "trädgårdsarkitektur". Svante

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

271

Men ingen kan tro, att deras vänskap derför
afsvalnade. Fastän Lod mycket väl märkte, att Stål
var mera gynnad, än han, lät han aldrig ett ord derom
undfalla sig.

Det var en afton nere vid sjön. Anna satt der och
sydde, då Stål hastigt kom dit och satte sig bredvid
henne.

’God afton, Anna!’ sade Stål.

’God afton!’ svarade Anna.

Derpå sutto de tysta en lång stund.

’Anna’, sade Stål slutligen. ’Jag håller dig af
hjertat kär och jag skall alltid hålla dig kär. Vill
da blifva min hustru?’

’Nej’, svarade Anna, ’nej, Stål, jag skall vara
uppriktig mot dig. Jag håller också af dig, och
jag skall aldrig blifva någon annans hustru än din;
men i går bad mig Lod om detsamma-, honom älskade
jag ej, jag måste derför säga nej till honom; men
hvarken du eller jag kan vilja göra Lod så olycklig,
att vi nu skulle gifta oss med hvarandra. Du och han
äro vapenbröder och vänner, och Lod är min mors och
min välgörare såväl som du.’

’Du har rätt’, svarade Stål enkelt.

Tårarne hängde i Annas ögon. Det var för mycket för
Stål. Hastigt tog han henne om lifvet och kysste det
blåa Ögat och kysste bort tårarne.

’Det må blifva den sista, som det var den första’,
sade Stål, ’och nu min flicka: Gud välsigne dig nu
och alltid.’ Han försvann i skogen. Men det var en
annan, som också försvann i skogen och det var Lod;
nu hade han fått visshet, nu hade han med egna öron
hört att Anna hade Stål kär.

Han gick hem i sin stuga och den tappre dragonen grät,
grät som ett barn Öfver sin svunna lycka.

Men han stillade sina tårar och sade för sig sjelf:

’Icke vill jag stå i vägen för deras lycka. I morgon
vandrar jag ut i verlden, när jag är borta skola de
få hvarandra och blifva lyckliga.’

Sagdt och gjordt! Han lade in sina små effekter och
när det var gjordt gick han till Ståls stuga för att,
som vanligt, spraka en stund. Huru förundrad blef han
icke, då han fann Stål sittande vid bordet, läsande
i bibeln och hafvande sin rensel hoplagd bredvid sig.

’Hvart skall du gå?’ frågade Lod, ’efter du har
renseln ihoplagd.’

’Jag går ut i verlden’, sade Stål.

’Hvarför?’

’Emedan jag icke kan vara här.’

’Jag skall säga dig, Stål, hvarför. Du älskar Anna och
Anna älskar dig; men nu hafven I fått den galenskapen
att I ändå icke viljen hafva hvarandra, derför att
också jag älskar henne.’

’Men . . .’

’Stål! min gamle vapenbroder, min ende vän, tror du
att den sanna kärleken är den, som vill ovillkorligen
äga den älskade? Nej, huru säger Herren: ’kärleken
försakar allt, offrar allt, förlåter allt och vänder
aldrig åter’. Jag älskar Anna, det är sajmt, men
har du besinnat den olycka, som skulle drabba henne,
om du nu ginge bort. Jag hade också tänkt att vandra
bort, men nu stannar jag qvar och du äfven. Stanna
åtminstone tills i öfvermorgon.’

Stål lofvade det.

Dagen derpå var Lod hos Anna. Hvad han talade vet jag
icke, men resultatet blef, att Stål stannade hemma
och Lod äfven samt att Anna och Stål innan årets slut
gifte sig.

Den tappre dragonen hade rätt uppfattat Pauli sköna
ord om kärleken. Han hade offrat allt för hennes
skull, som han älskat.

Anna och Stål lefde lyckliga och Lod var som en fader
för deras barn,»

Här afbröt jag min väns berättelse.

«Hur känner du så noga allt detta?»»

"Intet under»?, sade han, "Stål och Anna voro mina
morföräldrar och ännu minnes jag dem så väl. Min
morfar var ett hufvud högre, än alla de andra, då
deremot Lod var liten och hopkrumpen. Man skulle sett
dem då de talade om Finland och dess sista strid,
hur deras ögon flammade, då voro de jättar begge två
för min syn. Det är af dem som jag lärt mig att älska
Finland, om man kan lära sig det, det är af dem jag
lärde mig mina första aftonböner, som alltid slutade
med ett: Gud bevare och skydde Finland.»

Här slutade min vän med en af rörelse darrande
stämma. I djupet af mitt hjerta gifva hans ord
eko. Ja! Himmelens Gud skydde och bevare det gamla
kära, kära Finland.

styeke wtradgårdsarkitektiir99.

närheten af Savigliano i Piemont ligger ett litet
landt-ställe vid namn Matibo, visserligen i sjelft
förtjusande; men som, bredvid den öfriga skönhet som
landet hin-sidan alperna i så rikt mått erbjuder,
dock ej skulle förmå tilldraga sig någon synnerlig
uppmärksamhet, om det icke genom en ganska pikant
kuriositet, som ock utgör dess förnämsta prydnad,
förmådde fängsla betraktarens blickar. Denna säregna
sak är ett träd, som från sina naturliga former
omdanats till ett »tempel», hvilket kan gälla såsom
ett i sitt slag betecknande och tillika präktigt
stycke trädgårdsarkitektur.

Den franska park- eller trädgårdsstilen med sina
geometriska former, snörräta linier och för hela
växtligheten en nästan fullständig byggnadsprägel
med öfverallt klippta partier, häckar och alléer,
har slutligen fått vika för en väl lika konstrik, men
dock mindre konstlad smak. Den cirklade etiketten från
perukens och pudrets dagar har lemnat rum för friare
och mera naturliga maner. Den stilart, som vunnit
försteget om den franska, är den engelska, hvilken
med obundenhet och frihet söker sina mönsterbilder
endast hos naturen sjelf. Denna stils grundidé är ock
att konsten ej må synas, och här är ej fråga om annan
verkan än den af ett skönt landskap: träd och buskar
må blott framställa hvad de äro och få ej medelst
saxen danas till för desamma främmande gestalter.

Understundom finna dock vissa element af den
franska stilen med framgång sin användning äfven
uti den modernare trädgårdskonsten, såsom i sjelfva
grundplanens reguliera och geometriska figur, lämplig
i synnerhet der blott en mindre

terräng står till buds eller för den egentliga
blomsterträdgården med dess rabatter och blomgrupper;
eller allmänne-ligen i fråga om de till boningshusen
sig närmast anknytande smärre partierna; dock, detta
och åtskilligt annat dithörande äro detaljer, som vi
icke här ämna närmare uppmärksamma.

Hufvudsyftet med vårt resonnemang afser endast att
till sist få framhålla det den gamla trädgårdssmaken,
om den ock saknar de friska fläktarna af den vildt
romantiska skönhetens öfverväldigande makt, den
dock i sina kuriositeter kan erbjuda rätt underfulla
motiv och ofta på ett ganska lifligt sätt väcka ett
spännande intresse. Äfven vårt land äger många alster
från tiden för den äldre stilens herravälde, af hvilka
vi exempelvis vilja anföra de alléer och grupper af
pyramider och obelisker som trädgården vid Ljungby
(det genom »hornet och pipan» bekanta herresätet) i
Skåne framvisar; det är granar som man gifvit dessa
former, hvilka ännu på ett ganska kort afstånd te
sig för ögat såsom otvifvelaktigt tillhörande sten-
och icke växtriket. Det ligger nästan ett slags
trolleri i dylika besynnerligheter och de lefvande
murarne sakna ej heller ett något, som säkerligen ej
är oskönt. Äfven förklädd är Flora ändock gudinna.

I Drottningholms park finnes ett märkligt parti -
»Teatern» - af höga, grönskande väggar, som omsluta
både »salong» och »scen»; denna sednare med djupt
fondperspektiv, kulisser etc., och med rampens ljusrad
företrädd af en skiftande, färgrik blomsterrabatt. En
särskild egenhet kunna »kulisserna» sägas förete,
hvilka med former af paralellipipeder visserligen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free