Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wreta kloster. Reinhold Winter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
talet nedbrunno samtlige klosterbyggnaderna, men både
den andliga och den verldsliga makten togo sig deras
återupp-förande kraftigt om händer. Påfven lofvade
aflat och Sveakonungen skattefrihet åt alla dem,
som bidrogo till klostrets återställande i dess
förra skick, och till följd af dessa förledande
löften reste sig detsamma snart nog på nytt ur
gruset. Och sedan dröjde det icke länge, förrän
Wreta var ett af de anseddaste och rikaste kloster
i landet. Gamle författare uppgifva, att det ägde
»gårdar i Linköping, Wadstena och Skeninge, 68 hela
hemman, 10 vattenkvarnar, 7 fisken, 64 åttingar jord»
m. m.
Den nuvarande kyrkan uppgifves vara invigd år 1289
af biskop Bengt i Linköping, Birger Jarls son,
i närvaro af konung Magnus Ladulås och dennes
drottning, Hedvig-, men denna uppgift betviflas
af andra. Antagligt är emellertid, att kyrkan,
hvars grundläggning började samtidigt med klostrets,
ungefär vid denna tid åter blifvit färdig, antingen
efter en total ombyggnad efter branden, eller också
efter en grundlig reparation.
Wreta kloster var en gång skådeplats för en af
dessa medeltida våldsbragder, hvilka, sedda genom
århundradens fjerrglas, förefalla rätt romantiska och
intressanta, under det de dock, vid tiden för sjelfva
tilldragelsen, säkerligen synts mer än afskyvärdt
fräcka och gudlösa. Det var nämligen här som Sune
Folkesson med väpnad hand bortröfvade konung Sverker
ILs i klostret inneslutna dotter Elin eller Helena,
med hvilken han sedan ingick äktenskap. Om detta
kloster-rof förvaras i Afzelii sagohäfder (Band 4,
sid. 16) en från folkets läppar afskrifven sång,
hvilken oförtydbar t röjer alla spår af medeltidens
naiva åskådningssätt och enkla behag.
Wreta fortfor att vara kloster ännu efter lutherska
lärans införande i landet, och detta till följe deraf,
att konung Gustaf I:s svärmoder, fru Ebba Lejonhufvud,
som ingått i detsamma, ville dö såsom katolik. Hennes
frånfälle inträffade år 1549, och då var det också
oåterkalleligen slut med klosterlifvet i Wreta.
Efter den stora brand, som öfvergick Linköping
år 1567, var stadens skola inrymd i de gamla
klosterbyggnaderna, men derefter förföllo de så
småningom och menniskans händer torde väl äfven, här
såsom annorstädes, verksamt hafva bidragit till tidens
åverkan. Endast kyrkan vidmakthölls och vårdades,
och efter flera välbehöfliga reparationer står hon här
ännu i dag såsom ett herrligt minnesmärke från forna,
länge sedan förflutna dagar.
Till sin plan är templet en korskyrka med torn i
vester och ett aflångt-fyrkantigt kor i öster. Trenne
portar leda in i kyrkan och af dessa är i synnerhet
den vestra, som Öppnar sig mellan tornets tvenne
väldiga sträfpelare, särdeles imponerande. Omkring
den lilla norra portalen synes ännu spår af att
kyrkan fordom varit sammanbyggd med klostret, ty på
en utskjutande pelare qvarstår hälften af en arkad,
under det den andra hälften är borta. Må hända har
en pelargång fordom förenat klosterbyggnaderna och
kyrkan med hvarandra. Yanliga ingångsdörren är på
kyrkans södra sida.
Templets inre är kan hända något trängre, än hvad man
af det yttre väntat sig; men det är af en allvarlig
och vördnadsbjudande skönhet. Understödda af kraftiga,
fyrkantiga pelare lyfta sig hufvudskeppets sköna,
lindrigt spetsbågiga hvalf i harmonisk följd,
det ena efter det andra, under det de båda
korsskeppen öppna sig till höger och venster och
altaret kraftigt aftecknar sig mellan den raka
korsväggens båda fönster. Till höger, nära dörren,
varseblifver man det praktfulla grafkor, i hvilket
medlemmar af familjen Douglas njuta den eviga
hvilan. Koret är en mot kyrkan öppen rotunda med
kupoltak och skildt från densamma genom ett glest
jerngaller. Fem väldiga kistor, sirade med mycken
lyx, stå på en gemensam, trappformig katafalk och
vända sina hufvud-ändar emot betraktaren. I den högst
och mellerst stående kistan hvilar familjens svenske
stamfader, generalfältmarskalken och krigsrådet grefve
Eobert Douglas, Stjernorps anläggare, och på de
lägre afsatserna hans ättlingar i rätt nedstigande
led. Sköldar, vapen och fanor smycka väggarne i
det inre af koret, och det hela gör på den tänkande
betraktaren ett
intryck af obehag. Man nästan vämjes vid denna lumpna
och skrytsamma prakt i dödens boning.
Vida värdiga äro då de monument, som i kyrkan äro
resta öfver flera kungliga personer. I sydöstra
hörnet, framme vid altaret, hvila konung Inge den
yngre och hans drottmag under ett omkring två alnar
högt monument, täckt af en enkel, rödaktig stenhäll,
med inskrift i munkstil. I ett särskildt kor. på
kyrkans södra sida ligger Ragvald Knaphöfde, likaledes
under ett upphöjdt monument med en särdeles vacker
stenhäll. Ofvanför grafven nedhänger från taket en
gyllene krona. I hvar sitt kor ser man vidare danske
prinsen Magnus Nilssons och prins Sune Sverkersson
Syks grafvar. Dessa fyra sist nämnda monument
äro uppförda af konung Johan III och iståndsatta
på 1840-talet. Prins Sunes graf befinner sig i
tvärskeppets södra del, hvilket genom ett jerngaller
är afskildt från kyrkan. I detta skepp visas också
hertig Magnus Vasas kyrkstol, märkt med M. D. och
familjvapnet, samt dessutom några sömnader och bilder
från klostertiden, gamla munkstolar, trasiga fanor
o. s. v.
Ibland hufvudkorets golfstenar visas en nära södra
väggen liggande, under hvilken en nunna säges vara
begrafven. Abbedissorna lära haft ett särskildt
underjordiskt grafkor på kyrkans norra sida. Midt
för altaret hvilar Per Stolpe, som stupade i slaget
vid Stångebro den 25 September 1598.
Till minne af konung Johan III, som gjort ganska
mycket för kyrkans restauration, har denne konungs
och hans drottnings namnskiffer, jemte svenska
riksvapnet, blifvit i granna färger måladt på korets
inre nordliga vägg.
Bredvid en pelare ute i kyrkan synes ett litet
hvalf, i hvilket, under katolska tiden, en bigtstol
varit anordnad. Midt emot lyfter sig predikstolen i
bildhuggeriarbete och i hufvudskeppets vestra ända
orgelläktaren. Kyrkan har, utom denna, ännu tre
andra läktare.
Beklagligt nog har äfven denna tempelbyggnad råkat
ut för nutidens vandalism och fått sina väggar -
hvitmenade. Äfven pelarne och deras kapitäler,
som bestå af den vackraste, huggna kalksten,
äro öfversmorda med ett slags gråbrun limfärg,
under det f ogarn e helt skrytsamt blifvit h
vitstrukna. Sammalunda är äfven förhållandet med
hvalfvens bågslag. Sjelfva fälten mellan dessa äro
naturligtvis kalkhvita.
Flere gånger har det i tryck blifvit återupprepadt,
att af klosterbyggnaderna nu icke synas några
spår. Mången turist låter tvifvelsutan narra sig af
denna falska uppgift; men den, som blott aldrig så
litet ser sig omkring, skall snart finna, att ganska
många spår, utan stor möda, stå att upptäcka. Begifver
man sig först till den här ofvan omtaldta norra
portalen och tager denna och den bredvid densamma
synliga brutna arkaden till utgångspunkt för sitt
sökande, så påträffar man i den strax på andra sidan
ringmuren liggande klockaregårdens trädgård ett
omkring fyra fot högt fragment af en mur, i hvilken
en liten, temligen väl bibehållen fönsteröppning
synes. Ett ungt askträd, som skjutit upp bredvid
ruinen, har sträckt en af sina grenar längs randen
af den vittrade muren, och noga sluter sig den
lefvande ramen efter det forntida, nära grusade
byggnadsfragmentets kantigheter. Troligen hafva
klostrets hufvudbyggnader varit belägna härstädes
och antagligen skulle det kosta ganska ringa möda att
här bringa ett helt system af grundmurar i dagsljuset.
Vester om kyrkan, utanför den s. k. »Brudluckan»,
synas tydliga märken efter en mindre nästan fyrkantig
byggnad, hvaraf grunden på två sidor höjer sig öfver
marken. Sedan detta hus raserades har ett väldigt träd
skjutit upp och med sina starka rötter gripit fast om
stenarne. Ännu längre vester ut står ett helt hus,
uppfördt af kalkstenshällar, för närvarande täckt
med halmtak och användt till magasin. Det lärer
svårligen kunna bestridas, att ju icke också detta
hus har tillhört klosterbyggnaderna.
Slutligen står på sjelfva kyrkogården en delvis
af ohuggen sten uppförd gammal byggnad, hvilken nu
användes till likbod.
Århundraden hafva förgått sedan Wreta kloster stod
på höjden af sitt anseende och nästan allt, hvad der
finnes, har blifvit omdanadt i nutidens anda. Men
minnet dör ej, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
