Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En korallö i Stilla hafvet - Gnistor i mörkret. Af Claude Gerard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
så småningom de uppåtsträfvande korallernas byggnad,
ofta till hundratals fot. Dessa små djurs arbete
utgör i sanning ett af de underbaraste skådespel
naturen erbjuder dem, som betrakta henne. Yår store
landsman Linné har sagt, att naturen visar sig som
störst i sina minsta varelser, och detta yttrande
besannas här till fullo. Djur, hvilka hvart för sig
äro de svagaste och obetydligaste, ofta i fullvuxet
tillstånd ej större än ett knappnålshufvud, förmå
liksom genom enig samverkan hvad den stolta menniskan
ej mäktar med sina mest utropade byggnadsverk -
att motstå det stora verldshaf-vets våldsamhet. Förr
eller senare falla dess menniskoverk, men korallholmen
öfverlefver flerfaldiga menniskoåldrar, som bygga och
bo på hans yta. Darwin, denne utmärkte naturforskare,
som skaffat oss ljus i dessa förr så dunkla frågor,
säger med sin enkla vältalighet: »Låt orkanen upprycka
tusentals väldiga block, hvad betyder det mot det
sammanlagda arbetet af myriader byggmästare, hvilka
arbeta genom dag och natt, år ut och år in». Dessa
små, obetydliga varelser upptaga striden mot det vilda
hafvets häftigaste raseri och de gå segrande derur, ty
i sin lifsverksamhet hafva de en mäktig bundsförvandt,
som rycker till dem vapen just från motståndaren,
hafvet, och till försvar mot honom. Deras kropp
upptager nämligen med födan eller ur vattnet det
ena grandet kolsyrad kalk efter det andra och dessa
anskjuta åter inom de mjuka delarna till denna fasta
byggnad, som med sådan framgång trotsar hafvet.
Om nu vid ett atollref den sänkande rörelsen stannar,
vidgar och höjer sig detsamma och förvandlas till en
verklig atoll eller ringö. Yågorna kasta bitar och
stycken af koraller,,, musslor och andra skaldjur
inåt, och der upptornar sig snart en hög strandvall
af alla dessa löst hopade ämnen. Hvarje
ny storm och hvarje häftigare vågsvall ökar massan och
formar, slipar och söndersmular det redan uppkastade
till likformiga bitar, medan korallerna utanför,
med sin snabba tillväxt, lemna nya bidrag till denna
strandbildning. Slutligen blir vallen hög nog att
dess topp endast sällan nås af vågorna och då, eller
redan förr, börjar sammanfogningen af dessa lösa
beståndsdelar till ett sammanhängande helt. Genom
luftens och de Öfverspo-lande hafsvågornas och det
genomsipprande regnvattnets gemensamma inverkan
förvandlas korallblocken till sin inre beskaffenhet,
och ifrån att vara pipiga som en svamp, ihåliga och
genomdragna af rör, bli de täta, och nu uppstår en
fast, likformig kalksten, hvilken till och med den
erfarne kännaren har svårt att skilja från den som
finnes i vida äldre berg. Af den kolsyrade kalk,
som är löst i vattnet och ur detta af-sätter sig,
hopfogas de på stranden uppkastade, små, tusen sinom
tusen korall- och snäckskalsbitarne till en hård
kalkstensklippa, liggande i hvarf som slutta mot
hafvet. Och himmelns vindar och hafvets vågor föra
till den nybildade stranden växtfrö, hvilka uppspira,
och inom kort ger en palmlund skydd åt djur och
menniskor, hvilka ofta mot sin vilja drifvits dit.
Samtidigt med dessa förvandlingar vid stranden,
fortgår oaflåtligt på det djup, der vågornas rörelse
är mindre känbar, en fällning af finare ämnen, af
kalkstoft, som ordnar sig på bottnen i regelbundna
lag och bildar en kritartad massa. Men inträder nu
inom dessa trakter en rörelse, motsatt den först
omnämnda, eller en lyftande, en höjande, så stiger
den fagra ön så sakta upp ur de vågor, i hvilka hon
blifvit född, och hela den under hafsytan alstrade,
väldiga klippmassan ligger blottad för forskarens öga
och vittnar med klara drag och tydligaste tecken om
sättet för sin tillkomst.
i mörkret.
Af Claude Gerard.
m de så kallade pessimisterna hade någon den allra ;
minsta fantasi och förmåga att sätta sig utom sig
sjelfva och sin omgifning, så skulle de icke kunna
framhärda i sina bedröfliga och inskränkta åsigter om
men-niskornas ständigt stegrade uselhet och elände;
de skulle då icke jäfva historiens vittnesbörd, utan
kunna föreställa sig detaljerna af det forntidslif,
som de nu prisa i jemförelse med samtidens; de skulle
kunna b erik tiga sin uppfattning af det närvarande,
och, oaktadt detta närvarandes många sorgliga
företeelser, välsigna de framsteg, som menskligheten
gjort i upplysning, mildhet och rättvisa, w
Det var en tillfällighet, bland hundra, som kom mig
att helt tyst för mig sjelf uttala dessa ord.
Jag hade kommit att bläddra i en gammal kyrkobok och
fann der mellan bladen ett löst papper, på hvilket
med tysk stil stod skrifvet öfverst vid kanten:
»Utdrag af anteckningar ur kyrkoboken i Sanct Olofs
församling i Norrköping.»
Jag läste vidare på det utslitna bladet så mycket som
fanns af dessa anteckningar, och det var alldeles nog
för att inom mig framkalla en så liflig föreställning
om hvad som passerat, att jag här återgifver några
scener deraf, såsom de stodo framför mig.
Det är en morgon, tidigt på våren år 1615.
Solen är ännu icke uppgången, djur och menniskor
sofva, allt är tyst och stilla, inhöljdt i detta
dimmiga, svala half-dunkel, som, mättadt med
vattenångor och lukten från barrskogen, syrsätter
blodet och gör sömnen djup och angenäm.
Der, midt i det smala sundet mellan Östersjön och
Slätbaken, ligger Stegeborgs slott; dess enda torn
synes emot den ljusnande himlen och dess murar
afspegla sig i det lugna, ännu mörka vattnet, som
omgifver dem på alla sidor.
Den ser dyster, kall och hotande ut denna stora
klumpiga byggnad, som reser sig upp ur vågorna utan
att äga
skuggan af ett enda träd och som endast genom långa
broar förenas med det på ömse sidor utskjutande
landet.
Några videbuskar, som växt upp vid den steniga
stranden, och den tjocka vassen under brostockarna
äro den enda vänliga grönska som finns vid dess murar.
Öfver de höga skrofliga Eamshällsbergen i öster
börjar himlen antaga en blekröd skiftning och utifrån
Östersjön kommer, liksom förd af morgonbrisen,
hvilken drar en krusning öfver böljorna, en och
annan fiskmåse med ljudlös flygt öfver vattnet,
medan småfåglarna på stranden ännu sitta tysta och
ruggiga mellan det knappt utspruckna björklöfvet,
eller yrvakna sträcka sina vingar.
Yäl rodna skyarna, men man tycker nästan, då man
tänker tillbaka, att solen aldrig bort gå upp öfver
denna mörka och sorgliga tid, med krig och pest och
hunger, okunnighet och våld, blod och tårar i slott
och kojor.
Och Stegeborgs tjocka murar hysa ännu mindre lycka
och glädje, än den fattigaste af dess torparstugor,
ty det är den sista vasallen i Sverige, hertig Johan
af Östergötland och Maria Elisabeth, den stränge Karl
IX:des dotter, som här, hoptvingade af politiken
och egennyttan, framsläpa några år af sitt dystra,
kärlekslösa lif.
Hvar och en som läst historien känner Sveriges
tillstånd vid denna tid, då den unge konung Gustaf
Adolf, ännu icke tjugo år gammal, kämpade emot rikets
alla fiender, för att skydda sitt fattiga land och
sin föga afundsvärda krona.
Freden i Knäröd hade ändtligen gifvit ro för
dan-skarnes ströftåg och plundringar, men skatterna
voro tunga just för denna fred; det unga arbetsföra
folket var bortryckt af kriget, och i sjelfva det af
naturen vällottade Östergötland var nöden stor, helst
dess hertig icke ägde någon administrativ förmåga,
icke ens någon praktisk duglighet för egen räkning.
Nu slår klockan tre i slottstornet och nästan i
detsamma öppnas en af de små blyinfattade rutorna i
ett fönster af tredje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
