- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
279

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gnistor i mörkret. Af Claude Gerard

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

279

våningen på östra sidan, och ett långt »fjerrglas»
skjutes ut derigenom.

Det riktas emot skogen, den kala steniga stranden
och den östra bron derifrån.

Den som i den tidiga timman tyckes helt ensam vara
vaken i slottet, är hertig Johans hofpredikant,
höglärde herr magister Bengt Prytz, en man omkring
tretio år gammal, med blekt och magert ansigte, smal
hoptryckt panna och enfaldiga, skygga, ljusblåa ögon,
hvilka nu med ifver och ansträngning tyckas söka
något ^föremål i skogsbrynet.

Han är klädd i svarta ullstrumpor och stora skor och
har för öfrigt endast kastat en gammal prestkappa
öfver sig, då han helt nyss lemnat sin säng.

Hastigt spritter han till, en röd fläck flammar upp på
hvardera af hans knotiga kinder, han drar ett djupt
andetag, nedlägger i fönsterposten den klumpiga och
ganska ofullkomliga kikaren, kastar hastigt af sig
kappan, pådrager sina kläder, kammar och blöter sitt
tunna gula hår med vatten ur ett stort messingsfat,
som, stäldt på en trästol med tre fötter, utgör
hans toalettbord, och sedan han dragit af sig sina
spikbeslagna skor och tagit dem i handen, skyndar
han varsamt utför trapporna.

Först då han kommit utanför den tunga porten påtager
han dem åter, ordnar sin drägt mera t noggrant, öppnar
en skinnpermad bok, som han haft i rockfickan, och
vandrar nu öfver borggården ögnande i boken och med
en långsamhet och begrundning, som anstår en värdig
andans man och som är helt olika den brådska och oro
han nyss visat.

Han har emellertid icke hunnit till den östra
jernbeslagna porten, vid hvilken en af hertigens
lifknektar postade, beväpnad med hillebard, förr än
han ser ännu en person, lika tidigt vaken som han
sjelf, komma ut ifrån vestra flygeln af slottet och
begifva sig åt samma håll.

Det är hertigens ridknekt Erland Månsson, en vacker
yngling, klädd i gul skinnjacka med knappar och
utsömnader, höga stöflar, benkläder af groft kläde och
en grön barett på sned öfver det bruna, lockiga håret.

Vid prestens åsyn gör den unge mannen en uttrycksfull
min, liksom han just skulle hafva väntat denna syn,
och hans ystra trotsiga blickar följa med ett spefullt
löje hofpredikanten, som deremot synes betydligt
förargad och generad af mötet.

Båda två passera vakten vid porten och äro nu ute
på den långa träbron som för till fasta landet och
vägen åt Nyköping.

Änderna snattra i den höga vassen invid stranden,
duf-vorna kuttra i skogen, och blåkråkan och
hackspetten låta redan höra sina gälla skrik vid det
solen nu sänder sina första flammande strålar mellan
tallarna på berget.

Morgonen är så skön och fridfull, att om det icke
legat ett visst försmädligt tonfall i den unge mannens
röst, skulle hans helsning varit den mest passande,
^då han nu lyfter på mössan och med en skälmsk blick
säger: »Guds fred, vördig pastor!» i detsamma han
upphinner denne.

«Gud signe!» svarade hofpredikanten torrt, utan att
vända ögonen ifrån boken.

Längst bort vid stranden syntes nu en person komma
utför den smala, slingrande gångstigen ifrån bergen;
den var ännu mycket aflägsen och skymdes stundom af
buskarna, men ridknektens klara och skarpa blickar
hade emellertid, utan alla fjerrglas, upptäckt den,
innan ännu presten deruppe i sitt fönster sett en
skymt deraf, och då denne, som var närsynt, nu icke
såg någonting, hade Erland redan igenkänt hvem det
var, som nalkades dem, och tillade med illa dold
skadefröjd:

»I är tidigt ute på lördagsmorgonen och stadder i
edra andeliga betraktelser, höglärde herr magister.»

»Yisserligen; naturens bok är en bättre kommentar
till Guds heliga ord, än någon annan», sade pastorn.

"Och desslikes vet I väl, att morgonstund har guld
i mun . . . Men det höfves icke mig att längre störa
edra heliga tankar på morgondagens predikan», återtog
Erland Månsson och satte sig ned på en stock vid
ändan af bron, i det han aftog sin mössa och borrade
in ansigtet deri för att qväfva

ljudet af det pojkaktiga skratt, som skakade hans
breda axlar.

Presten fortsatte sin väg utmed stranden och då han
fem minuter derefter hörde bullret af fotsteg och såg
någon komma emot sig på gångstigen, framträdde åter
de små röda fläckarna på hans kinder, sqvallrande om
någon gömd men häftig sinnesrörelse; och han stannade
tvärt i det han kastade en hastig blick bakom sig,
för att öfvertyga sig det han af småskogen var skyddad
för ridknektens besvärliga observationer.

Den mötande stannade också strax derefter; men
pastorns tydliga uttryck af harm och missräkning
dervid antydde, att han väntat någon helt annan och
förklarade Erlands barnsliga förnöjelse.

Den, som nu stod framför honom var en stor, stark
och mager qvinna, om fyrtio år, som säkert i sin
ungdom varit vacker; men hvars hårda och nästan
hemska uttryck nu gjorde henne afskräckande: Hennes
bruna ögon lågo djupt insjunkna i sina hålor, och det
sträfva, svarta håret föll oredigt fram i det knotiga
ansigtet under den lilla mörkblåa »hättan», som var
knuten under hakan, så som qvinnorna i Östergötland
ännu bruka.

Hon gick lutad under en ofantlig börda af granviskor
och björkqvastar, som hvarje lördagsmorgon skulle
aflemnas i hertigens kök och hvars bindande utgjorde
skatten för torpet, der hon bodde.

»Hvad går det åt er dotter i dag, efter som I sjelf
bär qvastarne fram till slottet?» sade hofpredikanten,
då qvinnan lade ned sin börda och helsade på honom,
medan hon med tröjärmen strök håret bort från den
svettiga pannan.

»Det likar min rygg bättre, än hennes, att draga slik
tung börda . . . Kerstin är icke så styf till kroppen,
som I vet ... der förutan så hade hon andra sysslor
att uträtta», svarade hustrun afbrutet och med andfådd
röst, i det hon satte sig ned på den stora risknippan.

»Det vore klokare af er, mor Barbro, om I icke
vore så enveten, utan lyssnade till mina råd, att
låta er dotter komma till slottet som hennes nådes
furstinnans piga; det skulle vara henne till större
gagn och båtnad, än att, som nu, gå och hugga ris
och binda qvastar i skogen.»

Torparhustrun kastade en misstänksam blick på presten
och svarade vresigt:

»Vill I då att jag svälter ihjel derhemma, eller blir
jagad ifrån torpet? . . . När både far och bror hennes
ha måst följa hären mot ryssen och kanske nu ligga
till korpamat i Liff-lands kärr, och ingen annan än
jag sköter jorden, så är det Kerstin, som får utgöra
dagsverkena till slottet, begriper I.»

»Men I begriper också fullt väl, mor Barbro, att om
Kerstin fick lära sig sådana seder och nättheter, som
anstode en kammartärna och desslikes vunne furstinnan
Marias gunst och bevågenhet, så kom er sjelf sedan
ingen fara uppå.»

»Jag har låtit mig berättas, att hennes nådes gunst
är vankelmodig och svår att vinna, och för en fattig
torparflicka vore icke godt att vara i lag med hofvets
sturska och afund-samma tjenare.»

»Kerstin har ett godt förstånd och en qvick tunga;
hon skulle nog ställa sig väl, och jag skulle
särskildt taga henne i mitt hägn, efter hvad jag
tillförene lofvat er, och lägga goda ord för henne
hos furstinnan.»

»Vördig pastorn har nogsamt med stor ynnest den
saken förr en gång framkastat, men jag kan icke
undvara Kerstin, och icke har hon heller sjelf någon
synnerlig håg att komma till hofs», tillade mor Barbro
och reste sig upp.

»Nå, så gör som I vill . . . Det är icke vardt att
kasta perlor för svin, och jag trugar er icke»,
sade hofpredikanten förargad, och fortsatte sin väg
utmed sjöstranden.

Knappt hade han emellertid kommit litet längre bort
bakom björkskogen förrän han hastigt stoppade boken
i fickan och, med så skyndsamma steg som den långa
prestrocken tillät, tog vägen rätt in åt skogen,
utan att följa hvarken väg eller stig.

Gumman hade återtagit sin börda och gick långsamt
fram åt bron under det hon mumlade något helt sakta
mellan tänderna med tankfull och bekymrad min.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0283.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free