- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
281

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gnistor i mörkret. Af Claude Gerard - I skogen. (Idyll.) Ernst Wallmark

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

281

Vid början af bron satt hertigens ridknekt ännu qvar,
och då qvastgumman gick förbi honom, helsade han
»God morgon», reste sig upp och följde henne fram
till slottet.

»I kommer sjelf i dag, mor Barbro?» sade han i
frågande ton.

»Det må du kunna märka», svarade hon snäsigt, förargad
som det tycktes öfver denna andra anmärkning, om
samma sak, som mötte henne; »dessutom må väl hertigen
akta lika godt hvem som bär fram hans qvastar»,
tillade hon.

»Nog kan det vara lika för hertigen och alla hans
stallpojkar och trappsoperskor desslikes; men hvad
mig anbelangar, så har jag hela veckan trängtat efter
lördagen, för att råka Kerstin, min hjertans kär,
som I väl vet», sade Erland ödmjukt.

»Det får du vänta med . . . Och törhända vore det
lyckosammare för Kerstin, att icke mera tänka på
dig ...»

»Hvar får I sådana ord ifrån, mor Barbro? . . . Jag
ger mig böfveln. på, att hofpredikanten tagit er i
katekesförhör nu igen; jag såg, att ni mötte honom
på vägen.»

»Ja, han säger, att han menar väl med Kerstin, och
hans ord kunna nog vara värda att besinna.»

»Men Kerstin håller mig kär och har lofvat mig sin
tro, och jag tröstar på ert löfte ... Nå nu ringer
hertigens kammarsven! Hästarna skola väl redan
sadlas för morgon-ridten . . . Gruds fred med er,
mor Barbro! Helsa Kerstin, att det töfvar icke länge
innan jag skaffar mig orlof en qväll, att springa
öfver skogen till henne.»

En förnyad ringning i en stor klocka, som hängde
utanför ett af slottsfönsterna, påskyndade ridknektens
steg. Han nickade ännu en gång åt qvastgumman, och
innan denna hunnit halfvägs öfver den stora, stenlagda
borggården, var han försvunnen inom slottets port.
(Forts.)

I skogen.

(Idyll.)

Hlla fågel så snäll,

5 Som i sommarens qväll

Slår din drill der på gungande qvist!

På min fråga gif svar:

Säg hvar är hon, ack hvar?

Säg hvar såg du min älskade sist?

Säg mig har du en gång

Med din qvittrande sång

Henne helsat på undangömd stig?

Du en suck kanske hört -

Och tillbaka ej fört

Denna sucken som helsning till mig?

Och du, aftonens vind,

Som kring skuggande lind

Sväfvar svärmande, sorglös och fri!

Hennes kind du väl smekt

Och med lockarne lekt,

När du flög hennes boning förbi? -

Säg mig, har du då kysst

Hennes panna helt tyst

Och hon log fastän bannade dig?

Men till slut hon dig bjöd

De små läpparnes glöd -

Och du bar dock ej kyssen till mig?

Säg mig, sorlande bäck,

Som i lunden så täck

Strör ditt skum öfver blomsterrik strand!

Har min älskling du sett?

Af ditt- silfver du gett

Kanske skatt i den bländhvita hand?

Kanske har hon en

Trött vid lekar och språng.

Stått och speglat sitt öga i dig?

Ack, den drömmande blick!

Var det du som den fick,

Och du gaf den ej åter till mig? -

Och du rosiga sky.

Som gestaltar dig ny

För hvar stund öfver himlen du far!

Kanske henne du ser?

O, så svara, jag ber!

Säg hvar är hon, min älskade, hvar?

Hennes blick, liksom min,

Kanske möter den din,

Der hon höjer sitt öga mot dig?

Men - du kommer, du går!

Och du icke förstår,

Att den är hennes budskap till mig?

Ack, så frågar jag allt,

Som har lif och gestalt,

Hvar hon är, men jag aldrig får svar;

Hvarken ja eller nej!

Kanske finns hon då ej,

Kanske endast en drömbild hon var? -

Så, när qvällen till slut

Breder stjerntäcket ut

Öfver villande, hvilande verld

Och när månen sitt ljus

Upp i Allfaders hus

Tänder tyst på den nattliga härd,

Då jag söker mitt svar

I hvar stjerna, som klar

Blickar rieder med glittrande sken,

Men jag finner ej mer,

Än hvad dagen mig ger

Och hvad länge jag vetat alltre’n:

Att en tanke hon är

För mitt hjerta så kär,

För mitt minne en leende dröm!

Men hvars fröjd innan kort

Från min syn flydde bort

Som en bölja på ilande ström.

Nu mig gäckar ej mer

Hvad i drömmen jag ser

Stundom hägra med tjusande glans,

Och från lyckliga dar

Är nu allt som finns qvar -

Några blommor i saknadens krans!

Ernst Wallmark:.

SY. Familj-Journ, 1876.

36,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0285.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free