- Project Runeberg -  Svenska Familj-Journalen / Band 15, årgång 1876 /
282

(1869-1885)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilian Axelson. (Forts.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Danska och Svensk.

Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564,
af Maximilian Axelson.

VII.

Herr Werner Passberg.

»Det var en förträfflig hjortstek det här», sade Werner
Passberg, vestra Blekings styresman eller, som det den
tiden hette, »länsman», der han vid sitt middagsbord
satt med slottskaplanen och smorde sitt krås.

»Ja, den är förträfflig», svarade presten, som, för
att göra anrättningen heder, nu tog för sig ännu en
präktig bit, »verkligen förträfflig; och när man så
till på köpet har fällt sitt vildbråd sjelf, smakar
det naturligtvis så mycket bättre.»

»Ja, hvad det beträffar, så var det, utan skryt sagdt,
ett riktigt grannt skott. – Jag sjelf stod så här,
hundarne kommo från den sidan, och hjorten sprang
der» – herr Passberg utvisade härvid med fingret de
olika ståndpunkterna – »och när jag knäppte till,
var jag på ett afstånd, som låter otroligt, och var
det längsta håll jag någonsin haft. Ja, det var ett
riktigt vackert skott, och en fet stek fick jag ock
för besväret.»

»Ja, mycket fet», förklarade kaplanen med en vältalig
blick på den stora silfverkannan med rostockeröl,
som stod framför dem på bordet.

»Det tror jag vi taga oss en klunk på», återtog
länsmannen, i det han fattade kannan och förde den
till munnen; »feta saker bör man alltid dricka på.»

»Ja, det är utan tvifvel mycket sundt», förklarade
bordskamraten.

Båda herrarne gjorde härefter godt skäl för sig,
och prestmannen gaf i denna täflan den andre ej efter.

Måltiden afslutades med »klenäten», hvarvid en flaska
rhenskt också tömdes. Herr Passberg var i dag vid
särdeles godt lynne; och då man lemnat middagsbordet,
befallde han en tjenare hemta upp några flaskor af
det allra nyaste vinet.

»Det här skall vara af det Burgundervin, grefve
Günther skänkte mig, då jag sist träffade honom»,
förklarade slottsherren, då han med sin själasörjare
slagit sig ned invid ett fönster, hvarifrån man hade
utsigt åt Rotnebyvägen; »låtom oss derföre dricka
den gode grefvens skål!»

»Eftersom min herre och välgörare så önskar,
dricker jag den skålen», förklarade prestmannen;
»men skulle ännu hellre hafva gjort det, om grefven
af Schwarzburg, i stället för att ligga nere i Malmö,
befunnit sig här, der både han och hans krigare kunde
bättre behöfvas i dessa farliga tider.»

»Hans knektar härja i Småland och göra svensken
der stort förfång; och för öfrigt böra vi ju här i
Sölvitsborg ej hafva mycket att frukta, von Holle
ligger med sitt manskap stridsfärdig i Åhus;
och skulle han ej i rätter tid hinna hit, så hafva
vi ju våra goda skepp i hamnen och öppna sjön der
utanför. Icke sannt?»

»Visserligen är det så», svarade presten, för egen del
lugnad vid tanken på att man ej kunde behöfva utstå
en belägring, utan hade den beqvämare och säkrare
utvägen att fara sina färde. Och så tömde han nu med
god smak sin bägare för den tyske grefven.

»Det är nu icke sådana tider, som för några och
tjugo år sedan, då Otte Krumpen tågade in i Sverige»,
återtog Werner Passberg; »han hade påfvens bannlysning
att stödja sig på; när den slogs upp på kyrkdörrarne
och folket fick veta att kung Christian blifvit utsedd
till en Guds hämnare, blefvo de förskräckta något
hvar och lupo till skogs, hellre än att slåss. Och
så hade Sturen, så tapper och klok man han än var,
för många afundsmän; och när så förräderiet kom
dertill, så var det en lätt sak att underlägga sig
landet. Men nu är det helt annorlunda. Gamle kung
Gösta, som ändtligen ligger i grafven, tog både
presterna och de andra stora herrarne för hufvudet,
och Sverige har nu ett bättre ordnadt krigsväsen,
än det förut haft. Hade vi emellertid fått råda,
vi konungens män, medan Dacken vände upp och ned
på hela Småland och skrämde upp det gamla Gråskägget
i Stockholm, så hade må hända de tre kronorna nu
suttit på Fredrik den andres hufvud. För närvarande
torde en sådan sakernas vändning ej så lätt kunna
åvägabringas. Dock – för Gud är ingenting omöjligt,
och det tömma vi åter en bägare på!»

»Som min herre behagar säga, för Gud är ingenting
omöjligt», instämde kaplanen och drack på nytt sin
bägare i botten.

»Ja, i de der tiderna, då kung Gösta blifvit skröplig
och rädd af sig, kunde mycket hafva blifvit gjordt
till Danmarks fromma», fortfor läsmannen, som nu
kommit in på ett af sina älsklingsämnen, »och då
kunde vi, som sagdt är, hafva varit vår konung och
vårt land till något väsentligare gagn. Att man icke
ansåg oss för alldeles obetydliga visade sig, ännu
för tio år sedan, på mötet i Elfsborg.»

Herr Passberg nedslog härvid blygsamt ögonen och
ifyllde på nytt sin och sin dryckeskamrats bägare.

»Jag minns icke rätt hvad det var fråga om på det der
mötet», anmärkte länsmannens själasörjare, som minst
tjugu gånger förut hört denna sak omtalas; »det var
ju några angelägenheter de båda rikena emellan?»

»Jo, det är visst och sannt att det så var», återtog
slottsherren och höjde åter sitt hufvud. »Svenske
konungen hade beklagat sig deröfver, att vår konung
upptagit de tre kronorna i riksvapnet och att Nils
Dacke haft skydd och hjelp af oss danske embetsmän
med mera sådant; och vår konung var, å sin sida,
missnöjd dermed, att Sverige blifvit förklaradt för
ett arfrike, hvartill man alls icke haft rättighet,
så länge Kalmare herredags beslut om de tre rikenas
förening ej blifvit formligen upphäfdt, såsom det
ännu i dag icke är.»

»Mycket riktigt», inföll kaplanen och tog sig en
klunk, som han genom sin uppmärksamhet tyckte sig
hafva väl förtjenat.

»Nå väl», återtog länsmannen belåtet, »ett möte blef
beramadt och äfven hållet i Elfsborg, som nämndt är;
och dit kommo såsom fullmäktige de förnämste män från
båda rikena. Och då, kan tänka, beklagade sig de
svenske öfver att jag uppviglat svenska undersåter
mot deras lagliga öfverhet och att jag hjelpt
Dacken. Gamle kung Gråskägg hade fått veta, att det
var jag som året förut inberättat till Köpenhamn, att
han samlade krigsfolk söderut, inemot våra gränser,
och det hade naturligtvis förargat honom att vår
konung, på grund deraf, befallt skånska adeln hålla
sig rustad mot ett möjligt anfall. Att jag hjelpt
Dacken var inte mer än rätt och billigt, då han var
född dansk och stred emot en konung, som endast till
det yttre skenet var Danmarks vän och som till och
med höll en hop spejare inom vårt land och det till
på köpet i sjelfva vår hufvudstad.

Werner Passberg började härefter vidlyftigt utbreda
sig öfver den närvarande politiska ställningen i
de nordiska rikena; hans själasörjare jakade med,
och då följden häraf blef den, att den ena bägaren
efter den andra ånyo blef fylld och tömd, så sutto
de båda herrarne ännu långt fram på eftermiddagen
qvar på sin plats invid fönstret. När länsherren på
Sölvitsborg omsider ledsnade vid att tala politik,
slog han öfver i en annan tonart och började berätta
lustiga historier och skämtsamma infall, hvari
kaplanen visade sig heller icke vara så bortkommen.

»Ja», sade herr Werner slutligen, »här satt en af mina
företrädare på detta slott och kallade sig ’Guds vän
och alla menniskors fiende’, men vänskapen med vår
herre hjelpte honom icke stort mot så många ovänner.»

»Nej», förklarade själasörjaren, »herr Sören Norby,
som min herre och välgörare här syftar på, var allt
för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:39:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/famijour/1876/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free