Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansk och Svensk. Historisk-romantisk skildring från Blekinge, i året 1564, af Maximilian Axelson. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvermodig, att det i längden kunde bära sig. Högmod går
alltid för fall.»
»Rätt sagdt; ni talar som det anstår en Herrans
tjenare. För min del vill jag helst vara Guds och
alla menniskors vän, förutom de svenskes, förstås
... Men, se ditåt, min vän!» tillade slottsherren
i något lifligare ton och pekade utåt vägen. »Det
var mig en lustig fyr till ryttare, som der kommer
ridande.»
»Han ser alldeles ut som en sjöman, men rider en
häst, som för sig som en riktig ryttarehäst Se,
sådant betsel och sådan sadel han har!»
»Ja, det är bestämdt en ryttarehäst. Det är till
och med ingen dansk häst, åtminstone intet danskt
ridtyg. Kanske karlen, när allt kommer omkring,
är en svensk spion ... Han rider rakt fram emot
slottet ... Hör hit, tjenare!»
En sådan inträdde genast och blef tillsagd att taga
reda på hvad det var för en främmande karl, som kom
ridande der nere på vägen.
Tjenaren gick och kom snart åter med det besked,
att det var ett bud ifrån annan ort, som önskade
tala med herr länsmannen sjelf. »Jag bad honom säga
sitt ärende;» fortfor tjenaren, »men det, menade han,
rörde icke mig, utan bara min husbonde.»
»Det var ju icke så galet sagdt;» anmärkte herr
Werner, »är det en dansk man?»
»Ja, lika god dansk som jag», betygade tjenaren.
»Gå då tillbaka och fråga hvad han är för en person
och hvar han kommer ifrån!»
Tjenaren gick åter ned, och när han nästa gång kom
igen, höll han i handen ett hopviket pergament.
»Ett bref!» sade länsmannen. »Undrar just hvarifrån
det kan vara.»
Tjenaren öfverlemnade dokumentet till sin herre, och
när han, på dennes vink, lemnade rummet, öfverlemnade
Werner Passberg brefvet till sin kaplan:
»Läs det, ni, som är yngre och har bättre ögon
än jag!»
Kaplanen uppläste nu, ehuru ej utan svårighet, den
skrifvelse från Rotnaby borgmästare, hvari Jens, i
och för sitt uppdrags fullgörande, blifvit hos hvar
och en till det bästa anbefalld.
»Aha, från min vän Rottman!» utropade herr Werner,
»det förändrar saken. Vi skola då genast låta karlen
komma hit upp. Det är väl en påminnelse igen om hjelp
åt staden, kan jag förstå.»
Budbäraren blef nu efterskickad, och då han strax
derpå inträdde i slottssalen, gjorde han der en
mycket kort helsning och blef stående vid dörren,
medan han granskande betraktade de båda herrarne
vid dryckesbordet.
»Du önskar tala med länsherren – icke sannt?» sporde
Werner Passberg.
»Jo, jag har till honom ett angeläget budskap.»
»Godt. Jag är den du söker, och han vid min sida
är min slottskaplan; du kan derföre, utan vidare
omständigheter, andraga hvad du fått dig anförtrodt.»
Jens, som först nu tycktes vara öfvertygad om att han
hade rätt person framför sig, drog, till herrarnes
stora öfverraskning, hastigt af sig tröjan, tog lika
snabbt en knif ur fickan, sprättade upp tröjfodret,
fick derefter fatt i borgmästarens bref och steg,
med detta i ena handen och tröjan i den andra, fram
till länsmannen, utan att dervid i ringaste mån visa
sig tafatt eller förlägen. Han såg tvärtom så glad
och obesvärad ut, att herr Werner, då han mottog
skrifvelsen, helt vänligt yttrade:
»Rätt så, min gosse, det der sättet tycker jag om. Gå
nu ned till mina tjenare och helsa dem från mig,
att du får dig en god måltid mat och en stånka öl
att skölja ned den med! När brefvet blifvit läst,
skall du få komma hit upp igen och då få besked om
hvad vi dertill hafva för svar att afgifva.»
När herrarne åter blefvo allena, fick slottskaplanen
det kinkiga uppdraget att läsa borgmästarens bref,
och när han med stor ansträngning stafvat sig igenom
detta och man kommit under fund med att svenskarne
redan stodo utanför Rotnaby
och att staden nödvändigt behöfde hjelp och snar
hjelp, emedan fienden nu var långt manstarkare, än
under förra året, så tog länsmannen sig betänksamt
om hakan och utlät sig derefter sålunda:
»’Hjelp, och snar hjelp’, skrifva de goda herrarne,
och att den är behöflig betviflas visst icke;
men att anskaffa sådan är dock lättare sagdt, än
gjordt. Uppriktigt taladt, kunna vi i närvarande
stund ej hjelpa oss sjelfva, om fienden tränger på,
derest icke v. Holle kommer oss till undsättning. Här
får emellertid skickas bud till honom; och kommer
han icke ändå, så tvår jag mina händer, och det
goda Rotnabyfolket får försvara sig sjelft bäst
det kan. Staden har redan några fänikor knektar på
platsen och många stridbara män dessutom ; den har
kanske också flera fältstycken och både vallar och
grafvar. Man redde sig ju godt i fjor och torde väl
göra det i år ock.»
Jens sjöman blef nu upphemtad, och när han åter stod
inför länsmannen, behagade denne yttra:
»Dina herrar hafva begärt hjelp emot fienden, och det
skola de mycket gerna få. Men först måste vi derom
underrätta herr v. Holle i Åhus, som har en stor
krigsmakt att förfoga öfver. Och då nu både du och din
häst kunna behöfva någon hvila efter en så lång färd,
så kan du gerna dröja qvar till dess svar erhållits
från Åhus. Jag sänder genast ett ilbud dit, och inom
sex timmar kan det vara tillbaka här ... Men det
var sannt, min gosse, jag har glömt fråga dig hvad
det är för en häst, du har ridit hit på.»
Jens gaf nu besked härom, och då han slutat sin enkla
berättelse om äfventyret med den svenske ryttaren,
hvars häst han vid bortgången från Gottes stue
bemäktigat sig, sade länsmannen i en mycket nådig ton:
»Bra gjort, min gosse, du är ju klippt och skuren till
krigare, och det kan du ock få blifva, om du så vill.»
»Jag tackar», svarade den unge mannen, »men jag är
sjöman, och det likar mig bäst.»
»Som du sjelf vill då;» återtog herr Werner. »Men då
du nu visat dig som en god och hurtig dansk, så bör du
derför ock hafva någon uppmuntran. Se här, min vän!»
tillade han och lade ett par guldmynt i Jens sjömans
hand. »Ingen tack. Gå nu ned till mina tjenare och
afvakta der hvad som vidare kan vara att säga.»
-
VIII.
Det hotande molnet börjar urladda sig.
Dagen efter Jens sjömans vandring och ridt mellan
Rotnaby och Sölvitsborg och då svenskarne fullständigt
uppslagit sitt läger utanför förstnämnde stad och
invid den väg, som derifrån leder österut, såg man
tidigt på eftermiddagen en ståtlig ryttare, iförd
ett dyrbart harnesk och med svajande fjäderbuske på
hjelmen, rida fram mellan tälten i nämnde läger. Hvar
denne ryttare kom, helsades han vördnadsfullt
af de här och der i grupper samlade krigarne, så
att man tydligen kunde se, att han måste vara en
högt uppsatt herre. Det var Sveriges konung, Erik
den fjortonde, nu i blomman af sin ålder och ännu
icke hemfallen under det vanvett, som en dag skulle
beröfva honom hans krona och i häfden bereda honom
ett så bedröfligt minne. Visserligen hade han redan
mången gång visat prof på ett obändigt, ostadigt och
misstänksamt lynne; men dessa yttringar hade dock
varit hastigt öfvergående, och de lagar, han efter
sin tronbestigning gifvit, hade för framtiden lofvat
mycket godt.
Under det konungen nu i skridt red fram, slöto
sig snart till honom flere hans fältöfverstar,
bland hvilka åtskilliga buro högt aktade namn. Der
sågos t. ex. Klas Kristersson Horn, Göran Boye, Åke
Bengtsson Ferla och Lasse von Skara, äfven Lasse
Vestgöte kallad, hvilken just i dessa dagar med
stort mannamod bistått Ferla i dennes strid mot Knut
Hardenbjerg. Der bemärktes ock de finska ryttarnes
anförare Anders Nilsson, som vid samma tillfälle
äfvenledes tappert förhållit sig, samt flere andra
för sin tid ansedda och dugliga män.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
